Rörelsen #metoo kom inte en dag förtidigt. Alla kvinnor jag pratar med har råkat ut för än det ena, än det andra. Jag skriver ”råkat ut” för det är så vi hittills sett på det. Något har hänt, man har skakat av sig och gått vidare med skiten hängande efter. Inget att bry sig om, inget att anmäla. Istället tankar på att jag borde inte gjort si eller så.
Jag om någon vet hur lite stöd man som kvinna får om man anmäler män på sin arbetsplats. (Se tidigare inlägg.) Det är männen som tas på allvar, det är männen det är synd om. På min arbetsplats ordnades ju till och med ett möte där de kränkta männen fick tala ut och där de begärde en ursäkt av mig för att jag anmält dem. Jag gav dem ingen ursäkt och kommer aldrig att göra det.
Förhoppningsvis kommer #metoo att väcka chefer på arbetsplatser, inte bara när det gäller sexuella kränkningar utan förhoppningsvis kommer de också fundera på vem/vilka de lyssnar på? Är det först när en man upprepar det en kvinna sagt förut som chefen lyssnar? Är det mannen i en arbetsgrupp som får cred för det goda arbetet via höjd lön? Bara för att han är man? Medan det egentligen är kvinnorna som står för grovjobbet? Är det mannen som chefen vänder sig till när hen vill veta hur det går med arbetet i gruppen? Med trettiofem års erfarenhet från skolans värld kan jag svara ja på varenda fråga.
Med ett en månad gammalt barnbarn som är en flicka önskar jag henne en mer jämlik värld än den jag har levt i. Och den världen tror jag på. För när jag ser min son i make/papparollen vet jag i alla fall att jag har gjort något rätt i livet.
Kvinnor! Se till att#metoo blir en vändpunkt för ett juste samhälle för justa kvinnor och män. Låt de goda krafterna äntligen ta vid och spridas som ringar på vattnet!