Författare Monika Thormann
Det skrivs i media om olika människor som drabbats av pandemin som varat i ett år. Om man sätter det i ett perspektiv och ser tillbaka i historien så verkar det ganska fånigt. Vad är väl ett år jämfört med ett helt liv? Jag kunde inte låta bli att skriva den här dikten.
DDR
Han framstår som ett offer
Det är verkligen synd om honom
Fick inte passera gränsen till Norge på en månad!
Den stackarn.
För oss fanns en gräns
som inte fick passeras
under ett helt liv
Om någon undrar hur det går med akvarielivet kan jag tala om att jag fortfarande bor i ett. Vad då? undrar du kanske. Ja, titta här:
Att ha plast för alla fönster gör inte livet roligare direkt.
Men jag tillhör inte de deppiga. Större delen av tiden är jag ju på jobbet och när jag är hemma kan jag ju faktiskt gå ut. Ibland går jag till utegymmet och andra gånger har jag vinterbadat.
Man kan fördriva tiden med att skriva också. Här kommer en nyskriven dikt:
Stop the repeat
Det är som om du
har spelat in dig själv
och spelar upp samma jävla repliker
hela tiden.
Jag vet inte vad jag ska svara.
Stop the repeat!
