Månad: september 2021

Lägger du dig i?

Är du en sån som lägger dig i vad andra gör? Som har synpunkter på hur ofta andra människor tränar, vad de äter, hur mycket de jobbar eller hur de städar? Jag har hela livet haft människor runt mig som har haft synpunkter på att jag rör mig för mycket och är för energisk. I hela mitt liv har folk sagt åt mig att sätta mig ner och ta det lugnt. Det gör jag ibland. Jag kan slappa i flera dagar i rad, men jag vill bestämma det själv, aldrig på order av någon annan.  Ibland blir jag rätt irriterad på när folk säger: ”Va, ska du gå till gymmet nu? Tränade du inte för några dagar sen?” eller ”Ska du gå en promenad fast du har jobbat hela dagen? Är det verkligen nödvändigt?”

Jag tror att vi föds med olika slags energi eller espri i kroppen. Förmodligen har jag ganska mycket espri i mig och behöver kanske röra mig mer än andra.

I alla fall så skrev, en dag när jag var irriterad på någon som tyckte att jag hade ett för högt tempo och hann med för mycket, den här dikten:

Vad mig anbelangar

Vad mig anbelangar

ska du skita i mitt tempo

om jag motionerar mycket 

eller litet

Om jag flirtar med många

eller få

Om jag låter min städiver go nuts

eller om jag bara latar mig

Det berör bara mig.

Och förresten,

du kan dra dit pepparn växer

Men se till att det blir extra långt bort

så jag slipper möta dig 

på nästa

charterresa

Tjuvlyssnat

Du som har följt den här bloggen vet att jag älskar att tjuvlyssna på människor. En dag i somras, när jag var på promenad utefter vattnet passerade jag en mamma och hennes lille son. De småpratade med varandra om ditten och datten. När de kom fram till en bryggan sa mamman: ”Se så vackert det är. Vattnet och solen och vågorna.” Sonen såg ut över vattnet och just när jag passerade dem sa han: ”Mamma, vad fanns det här innan vattnet kom?” Jag kunde inte hålla mig utan vände mig och sa att det var en klok och närmast filosofisk fråga som vi kunde fundera på resten av sommaren.

På berget i solen satte jag mig ner för att fundera och njuta av solen. Efter en stund kom en man och en kvinna i för mig ung ålder (de var kanske 25-30). jag tjuvlyssnade på deras samtal och sen skrev jag den här dikten:

På badklippan

Jag vill inte veta vem av er som träffar kompisar för många gånger i veckan.

Jag vill inte höra vem av er som betalar mest för maten ni äter.

Och ungarna ni tänker skaffa tycker jag redan synd om.

Hallå! 

Livet går inte att mäta med en linjal.

Det borde ni tänkt på innan ni flyttade ihop. 

Fast ni tänkte väl aldrig?

Var det den syrendoftande förälskelsen 

som gjorde er så vimmelkantiga

att ni föll i samma säng och sen blev kvar?

Vissa stannar hela livet

andra lockas av frihetens soliga löften

Några blir besvikna och

börjar tjata igen

fast med en annan person

 – 

MATEN, RÄKNINGARNA, STÄDNINGEN och 

TVÄTTEN

Jag blir avskräckt bara av att lyssna på er 

Kan ni inte vara tysta?

Vill bara sitta på en klippa vid Mälaren och tänka på

vad som fanns där innan vattnet kom.

James Last och Bruce Springsteen

Att säga till någon i min generation att man inte är överförtjust i Bruce Springsteens musik är som att svära i kyrkan. Tyvärr har jag aldrig tillhört hans fanklubb. Visst gillar jag några låtar och visst hade jag hans album The River på den tiden man spelade musik med grammofon, men jag har aldrig gått på någon av hans konserter. Jag kan berätta att jag fått utstå en hel del del, ja kanske inte hat, men ogillande bara för att jag stått på mig och sagt att nej, jag avgudar inte Bruce Springsteens musik. För att få en chans att förklara varför skrev jag den här dikten:

James Last och Bruce Springsteen

Det är lite James Last över Bruce Springsteen. Du vet de där glidande melodierna mellan hans prat som du kallar sång. Jag vet att du blir arg nu, men fatta att jag är musikalisk. För att inte tala om min pappa som har absolut gehör. Och mina syrror! Om de börjar spela och sjunga, tror jag Bruce Springsteen dör.

P.S. Jag är inte överförtjust i Bob Dylan heller. Varför får du veta i något annat inlägg. D.S.

Kyrkoval och orgel

Du glömmer väl inte att rösta i kyrkovalet imorgon? Det är din chans att välja hur kyrkan ska verka i samhället de närmaste fyra åren.

Jag brukar rösta och har gjort så de senaste valen. Vid förra eller förrförra valet var den stora frågan i min församling om orgeln skulle bytas ut. Jag röstade på något parti som inte ville satsa flera miljoner på en ny, skitdyr orgel. Vilket minns jag faktiskt inte, men jag skrev den här dikten:

I kyrkan

Jag kan inte med orgelmusiken

sa pappa

Och jag började lyssna

på pipen

och 

tjuten

och 

de kvävda suckarna

Sen sjöng kyrkoherden

falskt

Och jag la bara en krona

i kollekten

Tröttsamt babbel

 

Nu är all verksamhet igång som vanligt igen. Jag som har hundratals människor omkring mig hela dagarna måste erkänna att det är ganska tröttsamt ibland. Vissa dagar längtar jag faktiskt tillbaka till coronaisolering med undervisning och möten på distans. För allt som sägs människor emellan behöver inte sägas. Nåväl, jag skriver ju som bekant av mig och för några veckor sen skrev jag den här dikten:

De där skådespelarna

blir inte du också trött

på de där

SKÅDESPELARNA

som spelar sina roller 

DYGNET RUNT

som om Hamlet tjatar

to be or not to be

UTAN UPPEHÅLL

och Ofelia beger sig 

to the nunnery

för att slippa höra

(Fast vad hörde hon där? 😲 )

Idag finns det öronproppar och hörlurar

men ibland vill jag bara be dem att

HÅLLA KÄFTEN

Avlyssnat

Brukar du irritera dig på människor som talar för högt i telefonen? Jag är ganska bra på att strunta i dem, men en kväll i våras gick jag och satte mig på berget vid vattnet för att titta på utsikten. Framför mig satt en kvinna i oidentifierbar ålder. Hon pillade på sin telefon. När hon började samtala med någon med alldeles för hög röst skrev jag den här dikten:

Måste du prata?

Måste du prata så högt i din telefon. Är du inte ledig nu? Alla vi på klippan vet nu vad din kollega sa idag. Kallade hon verkligen er mellanchef för tyrann? Jag tycker att han mer verkar som ett rovdjur. Kanske en vildkatt med hög svansföring? Det var i alla fall vad din kollega sa häromdagen när hon underhöll oss här på klippan. Hon pratade en hel timme om företaget ni arbetar på. 

Den där Maja verkar inte lätt att tas med och Linus borde ni kanske försöka bli av med. Är det verkligen sant att Moa har sagt upp sig? Från familjeföretaget? 

Hör du inte att vi börjar bli intresserade av hur det går på ert jobb. Mest intressant var det när din kollega pratade med er chef. Då lyssnade vi alla med spänning. Du anar inte vad hon sa om dig.