I många år har jag skrattat åt tanter med katt. Skrattat åt hur de fånat sig och pjoskat med sina katter. Men det var innan jag var kattvakt åt Penny, katten som sonen och hans fästmö har.
Redan första gången jag passade henne förvandlades jag till en jollrande kattant som la ut fotografier och filmer på Facebook. Titta på den vackra katten jag passar!
När hon inte ville äta köpte jag olika sorters kattmat för att ställa mig in. Och trots att Penny väckte mig alldeles för tidigt på mornarna och bet mig rejält på nyårsafton så jag fick åka till Närakuten och ta en stelkrampsspruta, så har min kärlek inte falnat.
I somras var det jag som köpte ett koppel till Penny och smög runt i buskarna i kvarteret med henne för att hon skulle få komma ut och uppleva naturen. Och nu när jag inte sett henne på flera veckor saknar jag lika mycket som mina barn.
Amatörpsykologen i mig tror att det har att göra med min första kärlek, Peter. Han var stor, tjock, döv och älskade bara mig. Ibland klädde jag på honom dockkläder och bäddade ner honom i min dockvagn och han låg snällt kvar. Jag har inte många minnen från tvårumshuset på Djurövägen i Köping, men minns att Peter alltid fanns där när jag av någon anledning var ledsen eller sur.
När vi flyttade till Stockholm lämnades han till en bonde och kanske är det en av mina stora trauman i livet. För med Penny väcktes den där kattanten i mig som jag inte visste fanns. Den som förmodligen föddes redan när jag var två år och katten Peter kom in i mitt liv.
Du kanske undrar hur en katt kan döpas till Peter. Jo, på tyska heter svarte Petter, schwarzen Peter. Han avbildades ibland som en svart katt.
