Vi har som bekant två undulater hemma. De sitter i bur. När vi är hemma har vi dock alltid burdörren öppen så att de kan komma ut och flyga. Ibland händer det att de ger sig ut på en flygtur, men om buren av någon anledning varit stängd länge får man nästan handgripligen ta ut fåglarna och visa dem att de får flyga fritt.
För en tid sen hade fåglarna av olika orsaker suttit instängda mer än en vecka. När jag kom hem från jobbet gjorde jag en kopp te och gick ut på balkongen. Eftersom våra undulater gillar sol och frisk luft gick jag in och hämtade buren och ställde den bredvid mig på bordet. Efter kanske en halvtimme kom sonens dåvarande flickvän hem och kom ut till mig på balkongen. Hon slog sig ner bredvid mig, tittade på buren och sa: ”Är de så tama att de kan vara på balkongen och ha burdörren öppen?” Jag slängde en blick på den öppna dörren. Satte i panik min hand över den och stängde sedan burdörren med en smäll. Någon hade öppnat burdörren på morgonen och jag hade inget märkt. Fåglarna insåg inte att de var fria för att de hade suttit för länge instängda i buren.
Ibland är det likadant med oss människor. Om vi suttit instängda för länge behöver vi ha någon som visar oss att vi är värda ett liv i frihet, ett liv där vi besämmer allt själva och inte behöver dansa efter någon annans pipa.
Precis så känner jag mig just nu!