”Visst är de fina”, säger mina floristelever i mun på varandra. Jag beundrar deras brudbuketter och håller med att de är jättefina. Sen avslöjar jag att jag aldrig har haft en sån, en brudbukett, för jag har aldrig gift mig. De tittar undrande på mig och jag vet att nu är jag på väg att förstöra deras romantiska bild av kärleken, parbildningen och den heliga familjen. ”Det går bra ändå”, säger jag. För det gör det, fast så här i efterhand kan jag tänka att jag nog inte skulle rekommendera folk att flytta ihop och bygga bo med någon utan att ta det hela på lite mer allvar än vad jag gjorde en gång.
”Det är inte försent än”, säger en elev och ler. Jag ler tillbaka och säger något i stil med att man måste ha en man eller en kvinna om man är lagd åt det hållet och att jag inte har det. ”Du får hitta någon”, får jag tillbaka. ”Mmmm, var då? På bussen hem kanske?” säger jag och flinar.
Nej, inte fanns det någon att ha på bussen inte och det var väl lika bra det. Jag har inte tid för svärmerier och sånt inte. Jobb, julfirande och en resa står på agendan. Romantiken får allt ställa sig i kö (med mössan i handen)och vänta. Och när jag ändock är inne på det där med mössan kan jag inte låta bli och tänka på min kollega Liselotte som alltid tjatar om att man ska välja tönten i mössan till man. Jag får väl hålla utkik! 
SE! En hel bunt inlägg om karlar den senaste månaden. Indikerar det att du håller på att fälla ut antennerna?
A´propos feronomer kontra önskelistor, undrar om det är så att man blir mindre och mindre beroende av feromonerna med åren? Inför parbildning alltså? Detv ore ju logiskt med tanke på att barnalstrandet inte är den vitala beståndsdelen i förhållandet längre, men tyvärr är nog inte reptilhjärnan så där jättelogisk..