Författare: monika_thormann@hotmail.com

Jag läser tidningen Turist från STF och finner en folder där jag uppmanas att rösta fram nya ombud till Riksstämman. Sakta ögnar jag igenom namnen och inser att alla klingar nordiskt utom två som låter amerikanska.

Med tanke på hur länge vi i Sverige haft invandring är det intressant att mångfalden inte är större i riksorganisationen STF:s ledning. Vad kan det bero på?

Jag funderar över mig själv som är en mycket väl integrerad andra generationens invandrare. Hur blev vi i min familj integrerade?

Jo, mamma och pappa såg till att vi deltog i allehanda aktiviteter efter skolan och på loven. Det var pyssel och knåp, simskola, skidåkning, skridskoåkning, körsång, frisksport och teater under barn- och ungdomsåren. Senare när vi blev äldre blev det simning, hockey och paddling. Min pappa startade till och med en kanotklubb i förorten där vi bodde.

Nu tror du kanske att vi var väldigt rika som deltog på så många aktiviteter. Där har du fel. Det mesta kostade inte så mycket förutom hockeyutrustningen, men brorsan fick vara målvakt och den utrustningen fick man låna. Man kan nämligen åka skridskor och skidor med begagnade grejer och i många föreningar kan man låna utrustning. Fråga! Dessutom har inte alla föreningar jättehöga avgifter för barn och ungdomar och jag har varit med om föreningar som sänkt avgiften för familjer som inte har det så bra ekonomiskt.

Det är en utmaning för svenskt föreningsliv att se till att fler barn, ungdomar och vuxna med icke nordisk bakgrund integreras i våra föreningar. Fortfarande när mina egna barn deltog i svenskt föreningsliv var de nästan alltid de enda med utländskt efternamn. Detta trots att vi bodde i Stockholm.

Jag vet att nyckeln till ett liv i Sverige med svenskar finns i scoutföreningar, simklubbar, hockeyföreningarna, fotbollsklubbar, kyrkokörer, skridskoklubbar, skidföreningar, orienteringsklubben och andra fritidsaktiviteter.

Man känner sig i början inte alltid bekväm överallt. Min syster och jag brukar skratta åt att vi inte alltid förstod koderna. Simtränaren sa en gång att att vi på en avslutning skulle ta med något gott att äta så skulle klubben bjuda på läsk. Syrran och jag tog med varsin skiva hembakat bröd med teewurst, som var det bästa vi visste. Alla andra barn hade potatissallad, rostbiff, köpta räkmackor och färdigköpt grillad kyckling som vi då i slutet på 60-talet aldrig hade smakat på. Simtränaren tyckte så synd om oss för att vi bara hade var sin macka så hon ville dela sin räklandgång med oss. Då skämdes vi nog lite men tänk vi skrattar åt det än idag.

Det är vid alla de där tillfällena som man känner sig lite avig och utanför som man formas och blir svensk.

 

 

 

Jag hämtades av väninnan.  Det var dimma ute. Hon körde försiktigt. Sikten var dålig. Energiskt sprang vi runt sjön vid Hellasgården, bastade, badade, åt lunch ute i solen trots att det var oktober. Hon skjutsade mig hem. Där var det kallt och dimma. Ingen sol alls.

Jag ringde till pappa och mamma. Pappa sa:” Berg, Mälaren med varmt vatten och sol blir dimma.” Han vet. 86 års erfarenhet.

Kanske blir jag lika klok en dag. Ibland säger mina elever: ”Vad mycket du vet.”

 

 

–  Nej tack! Jag vill inte prenumerera på tidningen Tara.

– Varför? undrar telefonförsäljaren och rabblar återigen upp det enligt honom helt fantastiska erbjudandet.

Jag berättar vilken usel kvinnosyn tidningen har. De på redaktionen tycks tro att alla kvinnor ständigt lider av PMS, klimakterieproblem, fobier, depressioner, ensamhet efter skilsmässor, ångest, håglöshet, fetma och liknande problem, för det är det enda de skriver om. I och för sig ibland i en positiv anda. Rubriker som: ” Hon tog sig ur depressionen” eller ” Efter makens död var allt svart, men så vände det’ , är inte ovanliga, men ändå. Varför tar man för givet att alla kvinnor är offer, har problem och behöver hjälp?

Det är inte bara tidningen Tara som tror att alla kvinnor är varelser med problem. När mina elever för några år sedan analyserade Aftonbladet visade det sig att de artiklar som handlade om kvinnor handlade om kvinnor som offer. Kvinnorna var våldtäktsoffer, offer för sjukdomar eller för idiotiska arbetsgivare som trakasserat dem så de blivit sjukskrivna. Männen däremot framställdes som hjältar. I artikel efter artikel gick det att läsa om lyckade män som Zlatan, en och annan företagsledare, framgångsrika tränare och snygga artister. De hade minsann inga problem. De var lyckade (vita) män i sina bästa år.

Hallå vill jag skrika! Det är 2015 nu. Var finns artiklar om kvinnor som lever helt vanliga liv utan allehanda problem? Om pojkar får hjältar som förebilder medan flickor får offer som förebilder är det kanske inte så konstigt att det känns som om världen stått still i flera årtionden.

Nä, Tara får inte mig som prenumerant en gång till. Det räcker att jag köpte ett lösnummer i somras som jag inte orkade läsa klart. Jag kände igen varenda artikel. En tidning som upprepar sig i oändlighet och har en cementerad kvinnosyn behövs inte längre.

 

 

 

 

Lätt vimmelkantig kom jag sent igår hem från Bokmässan 2015. Alla intryck centrifugerar runt i min skalle än och ska jag vara ärlig är jag ganska trött trots att jag bara deltog på torsdagen och fredagen. Att som lärare i svenska få så mycket fortbildning på en gång är dock både omtumlande och roligt.

Vad har jag då lärt mig?

Jo, på www.litterturbanken.se finns i stort sett alla Selma Lagerlöfs texter med lärarhandledning och arbetsuppgifter för eleverna alldeles gratis. Jag som en gång i tiden skrev en C-uppsats om Rollspelet i Liljekronas hem blev faktiskt lycklig över detta.

Ian Mc Evan pratade om sin senaste bok och om män och kvinnor med makt (fast mest om män så klart). Han berättade också att han hittar inspiration i familjerätten.

I seminariet Yttrandefrihet och demokrati i skolan snackade bland annat Mona Sahlin och Bengt Westerberg om var gränsen mellan yttrandefrihet och rasism går, men så mycket klokare blev jag nog inte efter det. Jo, Mona Sahlin upplyste oss om att en grön fyrkant med en svart pil i är svenska motståndsrörelsens symbol. Det kände jag inte till.

Ett antal tips om hur litteratur berikar och utvecklar språket fick man på seminariet med samma namn.

Mycket intressant och många igenkännande nickande från mina kollegor och mig  blev det när Ebba Witt Brattström intervjuade Skans Kersti Nilsson, Torsten Pettersson och Maria Wennerström Wohrne när de talade under rubriken Litteraturen på undantag. Resultaten av en forskningsrapport redovisades. Den visar att unga vuxna mellan 16 och 25 år bara läser 19 minuter /dag. För tio år sedan läste de 29 minuter / dag. Vi fick också veta att 31% av männen aldrig läser och att djupläsningen minskar. Förmågan att kunna reflektera över en text och förstå t.ex. symboler i texten har också försämrats. Det talades om att läsning måste säljas in som ”Avkoppling från uppkoppling” och att eleverna behöver fler timmar i svenska. Mina kollegor och jag är inte alls förvånade över undersökningen eftersom vi vet att man numera bara lägger ut runt 80 timmar på 100 poängskurserna på gymnasiet och att yrkeseleverna bara har en obligatorisk kurs i svenska.

I Konsten att sätta punkt samtalade Stefan Eklund med Dorthe Nors, Klas Östergren och Åsa Foster om novellkonsten. Det var ett trevligt, intressant och berikande samtal och när jag gick ut tänkte jag att förlagen inte har fattat att noveller är perfekta att läsa med elever i skolan och att Sveriges tidningar borde publicera noveller regelbundet.

När kärlekspassionen går över till besatthet är det illa och om detta talade Karolina Ramqvist, Gunilla Boethius och Lena Andersson med Stefan Eklund som var moderator. Varför faller kvinnorna för dessa män? var en av frågorna som de försökte besvara.

En alldeles för kort stund lyssnade jag på kinesiskan Xiaolu Guo som berättade om sitt skrivande och sin nya bok Jag är Kina. Hennes förra bok Chinese – English dictionary for lovers tyckte jag mycket om så jag köpte den nya boken och fick den signerad.

Jonas Hassen Khemiri berättade om sin nya bok från Svenska kyrkans scen och underhöll som vanligt oss tanter i publiken på ett utmärkt sätt.

På mässgolvet var det full rulle mest hela tiden och det talades om böcker i vartenda hörn. Jan Guillou var i farten varje gång jag passerade Piratförlaget och Caroline Erikssons nya bok De försvunna lät som någonting man måste läsa.

För  egen del köpte jag också Astrid Seebergers Nästa år i Berlin och Péter Esterházys Markus-versionen. Förläggaren Svante Weyler själv berättade för mig vad böckerna handlade om och jag blev faktiskt imponerad över att han hade tid med det.

Två roliga spel; Språknörd och Bokförd inhandlades också. Nu kan väninnan och jag sitta och briljera med vad vi kan (eller skämmas över vad vi inte kan) för varandra nästa gång vi åker till fjällen.

Och så hamnade vi också på Natur och Kulturs fest på torsdagskvällen. Det var både intressant och roligt att mingla med kändisar man bara sett på TV. Fast ska jag vara ärlig är de som vilka människor som helst. En del dricker för mycket, andra skrattar överdrivet mycket och några ser trötta ut och verkar inte alls trivas med hög ljudnivå och trängsel.

En del bekanta ansikten dök upp här och var och korta intressanta samtal inleddes med främlingar, allt i en salig blandning så som det blir när flera tusen boknördar samlas på ett och samma ställe.

 

 

 

 

I många år har jag skrattat åt tanter med katt. Skrattat åt hur de fånat sig och pjoskat med sina katter. Men det var innan jag var kattvakt åt Penny, katten som sonen och hans fästmö har.

Redan första gången jag passade henne förvandlades jag till en jollrande kattant som la ut fotografier och filmer på Facebook. Titta på den vackra katten jag passar!

När hon inte ville äta köpte jag olika sorters kattmat för att ställa mig in. Och trots att Penny väckte mig alldeles för tidigt på mornarna och bet mig rejält på nyårsafton så jag fick åka till Närakuten och ta en stelkrampsspruta, så har min kärlek inte falnat.

I somras var det jag som köpte ett koppel till Penny och smög runt i buskarna i kvarteret med henne för att hon skulle få komma ut och uppleva naturen. Och nu när jag inte sett henne på flera veckor saknar jag lika mycket som mina barn.

Amatörpsykologen i mig tror att det har att göra med min första kärlek, Peter. Han var stor, tjock, döv och älskade bara mig. Ibland klädde jag på honom dockkläder och bäddade  ner honom i min dockvagn och han låg snällt kvar. Jag har inte många minnen från tvårumshuset på Djurövägen i Köping, men minns att Peter alltid fanns där när jag av någon anledning var ledsen eller sur.

När vi flyttade till Stockholm lämnades han till en bonde och kanske är det en av mina stora trauman i livet. För med Penny väcktes den där kattanten i mig som jag inte visste fanns. Den som förmodligen föddes redan när jag var två år och katten Peter kom in i mitt liv.

Du kanske undrar hur en katt kan döpas till Peter. Jo, på tyska heter svarte Petter, schwarzen Peter. Han avbildades ibland som en svart katt.

 

 

För cirka tre år sedan köpte jag en dammsugare på Elgiganten på Kungsgatan i Stockholm. Jag valde en Electrolux, Ultra one för cirka 2400 kronor. Den var bäst i test det året och första gången jag använde den fungerade den utmärkt.

Ganska snart upptäckte jag att sugeffekten bara var till hälften. Hur jag än rörde på reglaget så så gick det bara att få halv effekt. Jag kontaktade Elgigantens kundtjänst och ombads komma in med dammsugaren. Jag tog ut en bil från bilpoolen jag är med i, åkte till Kungens Kurva eftersom det är lättare att parkera där och lämnade in dammsugaren. Efter någon vecka, kanske tio dagar tog jag ut en ny bil från bilpoolen och åkte för att hämta dammsugaren. Den fungerade några veckor, men sen uppstod samma fel igen. Ny bil, ny inlämning – ny bil, ny hämtning. Efter några månader pajade reglaget igen. Dessutom blev det något fel på sladdvindan. Jag åkte till Kungens kurva igen. Där beklagade jag för killen vid servicedisken att det var besvärligt att vara utan dammsugare eftersom jag har fåglar hemma som skräpar ner. Jag fick då låna en dammsugare gratis, en Bosch. När jag kom hem och skulle använda den fungerade den inte alls. Den var helt död. Efter två veckor fick jag ett sms om att felet på Electroluxdammsugaren inte kunde åtgärdas.  Jag skulle komma till Elgiganten, hämta ut ett tillgodokvitto och köpa en ny dammsugare.

Eftersom jag har tyska rötter har jag sedan barnsben blivit itutad att tyska tekniska produkter håller högre kvalitet än svenska. Denna gång valde jag därför en Miele dammsugare för ungefär samma pris, 2400 kronor. Den fungerade utmärkt första gången jag använde den. Dessutom var sladden längre så jag kom åt överallt utan att behöva byta uttag. Fint, jag var nöjd i en vecka.

Andra gången jag dammsög upptäckte  jag dock att man kunde föna håret samtidigt. Det var något fel på utblåstluften. Det blåste alldeles för starkt för att vara en modern dammsugare. Dessutom lät den oroväckende mycket. Trött på allt strul med den första dammsugaren orkade jag dock inte åka in med dammsugaren direkt. Den funkade ju att dammsuga med så jag avvaktade.

Slutligen lämnade jag in den. För 2400 kronor ska ju grejorna fungera bra mer än en gång. Jag fick vara utan dammsugare i flera veckor. Felet tog tid att åtgärda. När jag hämtade den fick jag veta att de inte hittat felet. Däremot var det fullt av damm i motorn. Det hade reparatören tagit bort. När jag dammsög igen upptäckte jag att sladden var kortare än förut. Jag kunde inte längre dammsuga under dotterns säng utan att byta eluttag. Fortfarande kunde man föna håret medan man dammsög och dammsugaren lät förskräckligt. Det felet hade inte åtgärdats.

För 2400 kronor kan man begära mer! Ny bil, ny tur till Kungens kurva och Elgigantens servicedesk. Både utblåstluftfelet och sladdfelet påpekades. Efter två veckor utan dammsugare hämtade jag den. Jag hann bara dammsuga en gång sen gick Mieledammsugaren inte att använda alls. Sladden drogs in med full kraft, så kraftfullt att kontakten drogs ur eluttaget. Hur jag än försökte dros sladden ur vägguttaget. Ny bil och ny tur till Elgiganten. Efter en och en halv vecka fick jag ett sms: ” Det tar flera månader att få reservdelar till din Mieledammsugare. Du kan komma förbi och hämta ut ett tillgodokvitto. ”

Ny bil, ny tur och ny dammsugare. Nu blev det en Electrolux igen. Zugreen, någonting. Bäst i test i år, 2015. Sladden visade sig vara jättelång och jag nådde överallt, men var det inte lite dålig sugeffekt? 750 W ska väl kunna suga bättre? Jo då, det verkar vara samma fel som på den första dammsugaren i denna berättelse. Det är för liten skillnad på max och min.

Luften gick ur mig. Ledsen och uppgiven ringde jag sonen. Han lyssnade på min berättelse om mina tio besök på Elgigantens servicedesk i Kungens kurva. ”Jag kör dig dit nästa vecka, mamma. Jag följer med. Det löser sig”, sa han. Jag vill tro honom, men tänker samtidigt att bara bilkostnaden för mina tio besök har kostat lika mycket som en ny dammsugare. Inte får jag ersättning för dem? Och alla dagar jag vadat i damm och fågelmatsskräp för att dammsugaren varit på lagning. Inte kompenseras jag för det?

Jag är inte lagd åt det hämndbegärliga hållet, men nog förstår jag när folk lackar ur helt och bombhotar, klottrar ner fasader, kastar ägg eller gör något annat vansinnigt. Tio besök på Elgigantens servicedesk är för mycket!

 

 

”Från grekerna, och i synnerhet det gamla Atens storhetstid, har vi ärvt våra tankar om sekulär humanism och individens helgd. Grekerna har gett oss alla våra idéer om demokrati och jämlikhet och personlig valfrihet och vetenskapligt förnuft och intellektuell frihet och tolerans och det vi idag kanske vill kalla mångkultur. Den grekiska inställningen hör ihop med stadsliv. Den är sofistikerad och forskande och har alltid gott om utrymme för tvivel och debatt.
Å andra sidan har vi det hebreiska sättet att se på världen. När jag säger hebreisk i det här sammanhanget menar jag inte specifikt judendomen. (De flesta nutida amerikanska judar jag vet är faktiskt påtagligt grekiska i sitt tänkande. Nu för tiden är det de kristna fundamentalisterna som är djupt hebreiska.) Hebreisk, i den bemärkelse som filosoferna använder ordet här, är en sammanblandning av en urgammal världsbild som handlar om stamtillhörighet, tro, lydnad och respekt. Den hebreiska inställningen är klanlojal, patriarkalisk, auktoritär, moralisk, ritualisk och instinktivt misstänksam mot utomstående. Hebreiska tänkare ser världen som ett tydligt spel mellan ont och gott, där Gud alltid står helhjärtat på ”vår” sida. Människan gör antingen rätt eller orätt. Det finns ingen gråzon. Kollektivet är viktigare än individen, moralen viktigare än lyckan, och löftena är obrytbara.
Problemet är att den västerländska kulturen på något sätt ärvt båda de här gamla världsbilderna, men inte lyckats få ihop dem. För det går inte.

Det amerikanska samhället är alltså en märklig blandning av både grekiskt och hebreiskt tänkande. Våra lagar är mest grekiska, vår moral är mest hebreisk. Vi kan inte tänka på oberoende och intellekt och individens frihet utan att gå tillbaka på grekerna. Vi kan inte tänka på rättfärdighet ocg Guds vilja utan att gå tillbaka på hebréerna. Vår känsla för rättvisa är grekisk, vår känsla för brott och straff är hebreisk.

Och våra idéer om kärlek – ja, de är båda delarna i en enda röra.I den ena opinionsundersökningen efter den andra hävdar amerikanerna att de tror på två totalt motsägande idéer om äktenskapet. Å ena sidan (den hebreiska sidan) anser vi i förkrossande majoritet att äktenskapet bör vara ett livslångt löfte som aldrig bryts. Å andra sidan (grekiska) anser vi lika bestämt att individen alltid bör ha rätt att skiljas av egna, personliga skäl.”

Ur boken I nöd och lust av Elizabeth Gilbert

Min kära bästis från grundskoletiden skickade ett brev till mig i dag. Det var en kopia på en skoluppgift som vi skrev på skrivmaskinslektionen 1973. Vi skrev om pryon som det hette på den tiden. Jag pryade som lärare på mellanstadiet. Efter att ha arbetat som behörig lärare sedan 1982 var det intressant att läsa vad jag tyckte om läraryrket som 14-åring. Tänk att jag hade svårt för gnälliga, sura personer redan då. Läs här nedan.

Ett finfint reportage om Seppo Kopparhed och slagrutan i tidningen Nära nr 5, 2015. Text: Monika Thormann Bilder: Johanna Åkerberg Kassel