Författare: monika_thormann@hotmail.com

Jag fick ett mejl: ”Var du lärare på XX-gymnasiet 1994 – 1997? I sådant fall var du min svensklärare. Jag arbetar själv som lärare numera… (…)  Nu när jag själv är lärare kom jag att tänka på de lärare som varit uppmuntrande och stöttande och då dök ditt namn upp i mitt sinne. Jag glömmer aldrig hur uppmuntrande du var när jag hade skrivit noveller under lektioner i svenska. Nu i maj är det premiär på en pjäs som jag regisserat och skrivit manus till. Kom gärna och titta!”

I går var jag på premiären och såg en fängslande, tänkvärd, men även rolig pjäs om relationer, kärlek och modet att bejaka sina känslor. Pjäsen Animositet spelas även den 25/5 och 26/5 kl. 19.00 Teater Ambrosia, Hagagatan 48, Stockholm Se den om du kan! Boka biljett här!

Tack Christer Sahlsten för att du hörde av dig! Och vet du? Lars Norén kan slänga sig i väggen.

Det finns perioder då man arbetar för mycket. Är man lärare i svenska på gymnasiet har man förmodligen alldeles för många nationella prov att rätta just nu. Dessutom har man en hel del elever som man knappt sett under läsåret, men som nu, i maj, dyker upp och vill ”göra några uppgift” för att bli godkända. Om man som jag dessutom ägnat helgen åt att skriva en blivande bestseller ihop med en väninna kan man känna sig som texten på det här smycket.

Snart är det sommar! Gissa om jag längtar till den?

OVERWORKED & UNDERFUCKED

Se smycket med texten och andra träffsäkra texter här.

 

”Vad modig du var som sa det där på föreläsningen!” Hon är inte den första som sagt det. Flera av mina arbetskamrater har de senaste veckorna kommit fram till mig och sagt ”Tack!” eller ”Vad bra att du sa som det är!”

 

Vi hade studiedag på skolan. Konflikthantering stod på schemat. En föreläsare gick igenom de olika stegen i en konflikt. Vid steget där parterna i konflikten polariserar sig frågade han om vi kände igen oss. Jag kunde inte låta bli. Jag räckte upp handen och sa: ”Det är precis så det blir hela tiden mellan skolledningen och oss i personalen. De lyssnar inte på oss, vi tjatar på och så står vi i varsin ringhörna och är arga.” Mannen tittade intresserat på mig. ”Och vad tror du det beror på?” Jag tog sats. ”Det saknas dialog.” Alla stirrade på mig. Några såg lite rädda ut. ”Vad är det hon säger? Hur vågar hon?” Rektorerna skruvade på sig. Föreläsaren vände sig till dem. ”Vad säger ni?” Min rektor nickade och sa att det stämmer.

Varför sa ingen annan något?

Det är inte första gången jag uttrycker en åsikt som jag vet delas av nästan alla. Tyvärr är det nästan alltid så att ingen vågar hålla med. Istället gör man som brukligt är i Sverige; man smyger sig fram efteråt och säger att det var bra sagt, men man vågar inte stå för sin åsikt öppet.

Här inser jag alltid hur osvensk jag är. Tyvärr har det genom åren misstolkats av många rektorer. De har fortsatt sitt ställningskrig istället för att lyssna. Den här gånge blev det annorlunda. Min rektor kom för första gången på flera år till vårt arbetslagsmöte och lyssnade på oss samt förde en dialog.

Det finns hopp om framtiden!

En av mina noveller, Munnen, hamnade i e-boken Över en fika med påtår på Aritons förlag. Nu kan du ladda ner hela boken helt gratis och läsa. Klicka här!

Jag har varit utan morgontidning en tid. När jag köper den där surfplattan ska jag börja prenumerera på DN digitalt, har jag tänkt. Fast i dag har jag ändrat mig. Det var efter att ha läst en artikel i tidningen Journalisten. Aldrig att jag prenumererar på en tidning som behandlar sina anställda så illa. Läs själv här!  Att ni inte skäms ni som är chefer på DN!

Tyvärr är metoden att frysa ut anställda inget bara DN ägnar sig åt. Vänner, bekanta och kollegor vittnar om att den metoden är utbredd. I 33 år har jag varit anställd i den kommunala sektorn och flera är de före detta kollegorna som blivit illa behandlade, utfrysta, utan arbetsuppgifter och så småningom utköpta eller uppsagda. Oftast har de blivit knäckta för livet och få av dem har orkat arbeta vidare. Många av dem har förblivit sjukskrivna resten av sitt arbetsföra liv.

Det är lätt att höja en människas prestationer, men det är ännu enklare att knäcka någons självkänsla. Finns det en chefskurs där man lär ut hur man bryter ner individer? Hur kan någon människa med något som helst samvete använda sig av sådana metoder som beskrivs i artikeln i tidningen Journalisten? Varför döms inte chefer till fängelsestraff när de behandlar sina anställda så illa att de sjukskrivs för resten av livet?

Anledningen till att jag reagerar på detta är att en i min närhet blev utfryst och mobbad på sin arbetsplats för många år sedan. Hen blev fysiskt sjuk och återhämtade sig aldrig riktigt. Efter den händelsen, som snart ligger trettio år tillbaka i tiden, avlöste sjukdomarna varandra och hens självkänsla var i botten vid minsta motgång. Hens liv kunde ha varit så mycket bättre. Kropp och själ hör ihop. Bryter man ner psyket på någon  bryter fysiska sjukdomar lättare ut.

Min blogg heter inte Lycklig lycklig utan orsak. Om du läser mina inlägg från när jag började blogga 2007, var det just de negativa krafter jag beskriver ovan, som jag ville bekämpa. En gång hade jag en rektor som försökte att knäcka mig. Hen finns inte mer. Förhoppningsvis råkade hen ut för sina egna sjuka metoder. Jag minns att hen hade gått någon slags KAOS-kurs i Danmark. Är det där man lär ut idiotin? Hur kan man som chef ta till sig en sån metod?

Vi finns på jorden en kort tid. Då är det meningen att vi ska göra gott. För gott ger ringar på vattnet och ondska en spiral nedåt. Se bara nu, DN, ni har för alltid förlorat mig som prenumerant. Om ni hade skött om era anställda hade ni kanske haft fler prenumeranter än ni någonsin kunnat drömma om.

 

Jag läser om skolan i utkanten av London som vänt elevernas resultat från usla till bra. Där finns en rektor som 80-90% av sin arbetstid talar med lärarna om hur man ska förbättra undervisningen. Jag småler och vet att svensk skola aldrig kommer att resa sig om man inte inser att det behövs en ledning som vill någonting och är närvarande på skolan.

För drygt ett år sedan var mina kollegor och jag i Kanada. Vi besökte skolor i socialt utsatta områden. Och vi blev imponerade av vad vi såg. Det fanns en tydlig struktur och ett seriöst ledarskap. Rektorerna tillbringade i stort sett 80- 90 % av sin arbetstid på skolan. Rektorn kände eleverna och kunde deras namn. Ni som är äldre vet att det var så förr på våra skolor. Lärarna i Kanada hade också egna klassrum som var personligt inredda och det fanns en tydlig handlingsplan för elever som inte klarade målen. Det vet vi att det finns i Sverige också, men oftast finns den handlingsplanen bara på pappret. I Kanada gjorde man något mer än bara talade och skrev på papper om problemen.

När vi kom hem från Kanada redovisade vi vårt besök på en personalkonferens. Vi har fem rektorer på min skola, men bara en var närvarande. Det säger en hel del om svensk skola och kanske framförallt vår. Ledarskapet finns inte. Våra rektorer tyckte inte ens att det var värt att gå på personalkonferensen. Ibland brukar vi lärare skämtsamt svara när någon frågar var rektorn är, att hen är på Utbildningsförvaltningen och gör karriär. När vi har olika möten talar vi aldrig om hur vi praktiskt ska förbättra skolan eller undervisningen. Rektorn håller en monolog om det hen tycker är viktigt. Dialogen saknas helt. Jag har också länge haft känslan att det i Sverige är viktigast för en rektor att skriva olika slags rapporter om hur skolan fungerar. Det läggs ner enormt mycket tid att prata om olika undersökningar som gjorts, men vi pratar aldrig om konkreta förbättringar i praktiken.

Som heltidsarbetande lärare i svenska och religion på gymnasiet ser jag min rektor kanske fyra-fem gånger per termin. Jag har inte haft något lektionsbesök på sju eller åtta år! Min rektor har ingen aning om vad jag sysslar med på mina lektioner. Ibland tänker jag att jag skulle kunna göra vad som helst. Då och då har jag under mina 33 år som lärare haft kollegor som misskött undervisningen. Det brukar ta mycket lång tid innan någon skolledare reagerar.

Vad gör våra rektorer egentligen? Varför tillbringar de så otroligt mycket tid på Utbildningsförvaltningen så att de inte hinner med det jobb de egentligen är anställda för – att leda skolan?

Jag tillhör ett rätt ambitiöst arbetslag som ständigt har planer för utveckling. Tyvärr stoppas/förhalas oftast våra idéer eftersom dialogen med rektorn helt saknas. När vi ber hen komma till våra arbetslagsmöten så har hen aldrig tid. Det krävs ett fungerande team på en skola för att få till en förändring och rektorn ska vara ledaren för det teamet.

Jag började som lärare redan 1982. Sedan 1990-talet har i princip varje läsår startat med att rektorn talar om hur många miljoner vi ska spara under läsåret. Redan där går luften ur oss lärare.

Med min långa erfarenhet vet jag att det är något fel i systemet när anställda på skolor hela tiden sysslar med annat än med det som händer på skolan. Om alla som var anställda på en skola skulle vara på plats och vara ute i verksamheten skulle kvaliteten kunna höjas. Att vissa skolor ändå fungerar bra i Sverige beror enbart på de enskilda lärarnas jobb, men vårt jobb kritiseras oftast och vi får absolut ingen uppmuntran från vår skolledning.

Så ger jag mig in i debatten om programmen på SVT. Har inte svenskarna tröttnat på fåniga realityprogram med ointressanta människor?

– Hallå där SVT, har jag lust att skrika. Det finns en värld utanför Sverige som är farlig, spännande, vacker och intressant. Visa oss den istället!

På Goethes filmklubb visades i dag filmen Zwischen Welten av Feo Aladag. Det är en film som utspelar sig i Afghanistan med tyska soldater, afghanska krigare och en tolk. Filmen är otäck, omtumlande, vacker och tänkvärd. Vad gör västerländska soldater ute i världens krigshärder egentligen? Vilka ska de skydda och vilken nytta gör de?

Det var tankar som snurrade i mitt huvud när jag omskakad gick hem från biografen Zita i Stockholm där Goethes filmklubb huserar på onsdagar kl. 18.30 under våren 2015.

Huvudrollerna i Zwischen Welten spelas av Ronald Zehrfeld och Moshin Ahmady.

Slutet på filmen är symboliskt, vackert, hoppfullt och hemskt på samma gång.

Se trailern här!

 

Och snälla SVT, köp in den här filmen!

” En del människor”, fortsatte han, ”går omkring och tror att dom är förmer för att dom utbildat sig eller fötts av rika föräldrar. Och andra, såna som vi, går omkring och tror att det syns på oss att vi är dumma i huvudet, eller utfattiga, eller vad det nu kan vara. Men ” – nu spände han ögonen i henne – ”man är inte ett dugg bättre för att man fötts rik, och inte ett dugg klokare för att man gått i en dyr skola. Det är bara yta! Yta, inget annat! Låtsas att du är rik, så tror alla att du är det! Och så skrattade han sitt bullrande skratt.

Och hon visste inte vad hon skulle tro.

…”brev som Mimi lär ha burit i sin handväska hela livet.”

Ur boken Blekingegatan 32 av Nina Einhorn som jag sträckläste på två dagar. Det var så mycket jag inte visste om Greta Garbo, så mycket som berörde mig.

Många är de elever som passerat under mina trettiotre år som lärare. I dag fick jag äran att lyssna på en som var min elev 1995.

Zoie Finer sjöng med inlevelse och glädje på restaurang Farbror Nikos, Katarinavägen 19 och Pelle Karlström kompade på piano. Vackert, taktfullt och mysigt. Alldeles för få satt i publiken, men vi som var där njöt och gungade med.

När jag stolt gick hem tänkte jag att det här är det bästa med att vara lärare och hönsmamma; att se alla mina ungar flyga fritt i livet.

Och nästa gång fyller vi stället! Zoie och Pelle är värda en mycket större publik!

 

En dagstidnings uppgift är bland annat att granska samhället och skriva om orättvisor och fel som medborgare råkar ut för. Därför är det väldigt intressant att Expressens egna journalister inte verkar veta något om fotografernas kamp.

Jag blev via Twitter kontaktad av en redaktör på Expressen som tyckte att min metafor om godsägare och tjänstehjon  (Expressen och frilansfotograferna) i mitt förra inlägg var för grov och så påstod han att jag hade fel. Då frågade jag om han pratat med någon av de trettio fotografer som nu protesterar mot tidningen, men det verkade han inte ha gjort.

Det tragiska i detta är att Expressen som är Sveriges största dagstidning ska granska samhället och lyfta fram fel och brister. När nu trettio frilansfotografer protesterar mot tidningen står det inte en rad om det i Expressen, bara i Dagens media.

Tyvärr fungerar det så i dagens samhälle att den som protesterar räknas som obekväm. Istället för att lyssna på den som kritiserar tystas den eller så gör man sig till och med av med den. I våra stressade arbetsmiljöer finns inte utrymme för diskussion. Vi får arbetsplatser där anställda tiger och alla måste vara lika. Om du dessutom är frilansare får du alltid stå med mössan i handen och buga och bocka. Den som säger vad den tycker blir utan arbete.

Jag hoppas fortfarande att Expressen och frilansfotograferna kan komma överens och att de trettio som protesterat inte blir utan jobb. För det är de naturligtvis rädda för.

Observera att detta är helt och hållet mina tankar och åsikter om frilansfotografernas protest mot Expressen. I Sverige har vi yttrandefrihet. Något som tidningen Expressen alltid har månat väldigt mycket om. Det har jag som f.d. medborgare i DDR  varit glad för. Det är därför jag alltid valt Expressen före Aftonbladet.