Författare: monika_thormann@hotmail.com

Sonen,  jag och massor av människor.  Som vanligt möter han en hel del han känner. De  hälsar och jag blir presenterad som mamma. Vi rör oss i folkmassan. Det kommer fram en snygg kvinna. Hon hälsar på sonen och säger: ”Det var du som tog bilderna på mig.” och han sverar att det var det. Så sträcker jag artigt fram handen och presenterar mig som mamma och kvinnan ler och säger att hon heter Kajsa. Vi går där ifrån och jag säger till sonen att henne känner jag igen. Han ler finurligt, vi går några steg till och jag säger: ”Shit! Var det Kajsa Grytt?” Ja, det var det.

Så uppdagades det att Håkan Juholt inte är bättre än sin företrädare. ”Mycket vill ha mer”, har drabbat även honom och han såg sin chans att bo gratis och tog den. Att försöka släta över det hela efteråt hjälper inte. Förtroendet för honom är redan förlorat. Jag och de flesta andra som har en vanlig månadsinkomst kan faktiskt inte förstå varför man som politiker både ska ha 140 000 i månadslön och gratis boende. Det är egentligen inte bättre än förr i tiden då brukspatroner och andra skodde sig på arbetarna. För det är ju våra skattepengar som används varje gång en politiker höjer sin egen lön, reser med första klass, får pension fast vederbörande fått ett nytt jobb, åker taxi istället för att åka kommunalt eller cykla, dricker vin och äter flotta måltider  i tjänsten. Det förstår nästan alla utom de själva verkar det som.

 Väninnan med resebyrån berättar om EU-politikern som bytte in sin första klass biljett till Bryssel mot en turistklassbiljett. För mellanskillnaden köpte han en semesterresa. I DN läser jag att Mona Sahlin har kvar sin höga lön 144 000 i månaden, fast nu betalas den av partiet. Och var får partiet sina pengar ifrån? Har S några inkomster måntro? Nej, du gissade rätt! S får bidrag av staten. Det är dina och mina skattepengar. Så det är inte så konstigt att en arbetare i Sverige tjänar 20 000 i månaden och har svårt att få det att gå runt. Det som är konstigt är att vi inte protesterar mer och att vi fortsätter att rösta på dem som vi egentligen tappat förtroendet för.

”Bra där Svenska Akademin”, skrev en f.d. arbetskamrat och svensklärare på sin statusrad på Facebook idag. Och ja, det får man väl hålla med om? En svensk poet.   Tomas Tranströmer! Vad kan man mer begära? Haruki Murakami får ursäkta. Han är dessutom ung nog att få priset ett annat år. Fast den som undrar vilken min favoritdikt av Tranströmer är frågar förgäves. Jag kan ingen utantill. Dock hittade jag denna i en antologi här hemma. Visst är den fin?

Hemåt

Ett telefonsamtal rann ut i natten och glittrade på

landsbygden och förstäderna.

Efteråt sov jag oroligt i hotellsängen.

Jag liknade nålen i en kompass som orienteringslöparen

bär genom skogen med bultande hjärta.

Ur Sanningsbarriären 1978

Så är det snart dags för Nobelpriset i litteratur. Nej då, det är inte jag som ska ta emot det utan någon författare som jag förhoppningsvis vet vem han eller hon är. Ibland hjälper det faktiskt inte att ha läst litteratur på universitetet. Akademiledamöterna lyckas i alla fall leta reda på någon för mig okänd författare. Ibland  känner jag till namnet, men har inte läst något av honom eller henne. Som när t.ex Elfriede  Jelinek fick priset. Henne hade jag hört talas om, men inte läst något av och det tänker jag heller inte göra. För den halva bok som jag läste handlade om alldeles för sjuka och konstiga människor för min smak.

Jag hoppas att den som i år får priset är någon som många har läst som t.ex. Haruki Murakami. Hans böcker är så bra att man aldrig vill att de ska ta slut. Först läste jag Sputnik älskling, sen Norwegian wood, därefter Vad jag talar om när jag talar om löpning som är ett måste för alla som tränar löpning i någon form och nu sitter jag försjunken i Fågeln som vrider upp världen. Helst skulle jag vilja läsa ur den boken hela dagarna. Amos Oz  är en annan av mina favoriter. Han skriver vackert om viktiga saker  utan att vara sjuk eller bitter. Det är så det ska vara.

Kollegan, som har doktorerat i afrikansk poesi, säger att det måste bli en poet i år. Adonis är tydligen en favorit. Vilken är din?

I Tyskland är det vackert väder s.k. Weiber Wetter med +25 på dagen och 7-8 grader på natten om någon av er nu skulle vara intresserad av att veta det. För nu kör vi tysk Tv för hela slanten här hemma och snart kommer jag vara så nördig att jag vet exakt vad som är förmånligt att handla på Aldi denna vecka, om det varit kravaller i München eller om det är långa bilköer på motorvägen mellan Köln och Bielefeldt. Det är annars den sortens information jag fått av mina föräldrar de senaste 15 åren sedan de skaffade en parabol och  bara kollade på tyska program. Mina barn skrattar  alltid åt Oma (mormor) när hon berättar hur mycket det regnar i Bremen eller så. Nu kan de skratta åt mig istället.

För två och ett halvt år sedan, när vi var nyinflyttade fick vi förfrågan av Telia om vi inte ville ha utökat tv-utbud. Dottern och jag tittade igenom vilka kanaler som fanns, men hittade ingen vi gärna ville ha, för där fanns inte en enda tysk kanal. Igår upptäckte vi att Telia hörsammat vår önskan om tyska kanaler och lade till både RTL och ZDF till vårt utbud.

Nu har jag tittat och kan bara konstatera att det är same, same but different, fast mest same – Supernanny, Vem blir millionär?, Lyxfällan och några andra ganska ointressanta program fladdrar förbi. Suck! Jag är faktiskt ganska besviken. Fast ja, de pratar ju tyska förstås. Alltid något!

För några år sedan skrev jag här på bloggen att jag tyckte synd om dem som hade flera hundra vänner på Facebook, men inga i verkligheten. Då hade jag inte fattat hur bra Facebook var. Nu har jag 257 vänner där och ska jag vara ärlig är det ju inte så att alla är mina nära vänner. Inte heller är det så att jag kommer att umgås med alla, men det är bra att ha en hel del gamla och nya vänner samlade där på Facebook.

Ibland inspireras jag av någons status , t.ex. när någon har varit på bio. Själv hade jag kanske inte alls tänkt se den filmen, men så läser jag om den och vet att hon som just har sett den och gillat den mycket har samma filmsmak som jag och vips går jag på bio och det gör mig glad. Någon annan dag läser jag om någon bekant som varit ute och åkt skidor i ett bra spår som jag inte ens visste fanns. Helgen därpå beger jag mig dit och har vidgat mina vyer samt fått en härlig skidupplevelse.

Som lärare och mentor har jag just denna termin mycket nytta av Facebook. I min mentorsgrupp finns några elever som har problem att logga in på Fronter. Det är där vi ska kommunicera med våra elever är det tänkt, men Fronter fungerar inte alltid som det ska. Alla elever finns dock på Facebook så en elev i mentorsgruppen startade en Facebookgrupp som alla i klassen, inklusive jag är med i. Nu kan jag lätt påminna om läxor, idrottsdagar, dela ut uppgifter m.m. och ingen elev  i klassen kan numera säga att den inte har fått min information. För mina elever är uppkopplade på Facebook hela tiden.

Kritiker menar att det är läskigt med Facebook eftersom alla kan läsa om vad man gör hela tiden. De har oftast inte fattat huir det funkar Nu väljer man ju själv vad man lägger ut för uppgifter och vilka som kan läsa dem.

Jag ser Facebook som ett stort fikarum. Ni vet, ungefär som på en stor arbetsplats där man inte känner alla. Man kommer in i fikarummet, berättar om helgens svampplockning för någon och en som sitter längre bort råkar höra och säger:”Var då?” Det är kanske ingen man känner så bra, men just när det gäller svampplockning har man något gemensamt och så börjar man prata. Vill man prata enskilt med någon om något ”hemligt”  kan man ju alltid gå via meddelanden på Facebook  som bara den personen och jag kan läsa.

I februari ska jag och några andra tanter köra Tjejvasan. Vi har bildat en Facebookgrupp där vi håller kontakten med varandra, peppar varandra när det gäller träning samt enkelt bestämmer när vi ska träna gemensamt. Eftersom vi är ganska många är det mycket bättre och enklare att kommunicera genom vår grupp än att ringa runt eller mejla. När någon ny tant tillkommer i gruppen addar vi bara henne i vår Facebookgrupp och hon kan ta del av all information.

Jag tycker att Facebook är ett fantastiskt sätt att hålla kontakten med gamla och nya vänner och undrar faktiskt ibland. Hur gjorde man förr egentligen?

Ibland tänker jag att jag har världens bästa jobb. Att få undervisa unga människor, entusiasmera  dem och se dem utvecklas är både roligt och trevligt. Fast det finns ett aber… Tonåringar är inte alltid så tacksamma.

De kräver, men ger väldigt lite tillbaka. Man fixar och donar för att det ska bli bra för dem, men det tas för självklart och gör man det minsta fel är de snabba att kritisera. Då gäller det att minnas sin egen tonårstid när man aldrig uppskattade varken sina lärare eller sina föräldrar.

Hemma har jag just nu ett barn i samma ålder som mina elever. Jag kan lova att jag måste vara väldigt hårdhudad  för att orka med dessa ofta självupptagna kravmaskiner och ha en enormt stor kärlek till människor. Vilken tur att jag har både pansar på mig och kärlek i mig 🙂

I dagens Expressen går det att läsa om forskaren Birgitta Almgrens bok, Inte bara spioner  där det avslöjas att svenskar arbetade som spioner för DDR.  För oss med rötterna i DDR är det ingen nyhet. Hela min uppväxt har mina föräldrar sagt att den eller den personen nog var spion eftersom hon eller han uppträdde misstänkt. För en flykting, som precis som mamma och pappa flytt från DDR, men obehindrat kunde åka in och ut  i landet hade med all sannolikhet andra intressen i Sverige än att bara leva.  Själva kunde mina föräldrar inte åka tillbaka till Östtyskland för då skulle de med all sannolikhet blivit arresterade. De hade ju flytt landet och det gjorde man inte ostraffad. Min pappa som t.ex. inte hade gjort militärtjänsten i DDR skulle helt klart blivit fängslad för det.

Inte heller kunde våra släktingar i DDR besöka oss i Sverige hur som helst. Det var bara pensionärer som fick utresetillstånd om någon i väst betalade resan. När jag gick på Lärarhögskolan i Stockholm hade min faster just gått i pension. För första gången i sitt liv skulle hon resa till väst och träffa sina brorsbarn. Av någon anledning berättade jag för en av mina lärare på Lärarhögskolan att hon var på besök. Han var aktiv vänsterman och bad om att få träffa henne för en intervju om det Östtyska skolsystemet. Min faster ställde upp, men tyckte att det var konstigt att mannen visste så otroligt mycket om DDR. Vad hon berättade för honom vet jag inte, men som pensionär hade hon tagit några timmars undervisning i veckan på kvällstid på DDR:s motsvarighet till Komvux. När hon kom hem till DDR från besöket i Sverige blev hennes undervisningstimmar indragna. Några år senare berättade hon för mig att hon trodde att mannen på Lärarhögskolan var spion.

Det finns  många andra exempel på svenskar som hade märkliga kontakter med DDR. Sådana som reste dit varje år och blev bjudna på allt. När jag träffade en sådan man och berättade att mina släktingar hade problem att få tag på vissa matvaror och mediciner sa han att det inte stämde för han hade med egna ögon sett hur bra de hade det i DDR. ”Så naiv man kan vara” , vet jag att jag tänkte då.

Det fanns också exempel på DDR – tyskar som flyttade hit och började jobba på den tidens Goetheinstitut vilket var ett ställe där man försökte sprida den Östtyska kulturen samt  fånga in svenska lärare med vänstersympatier som förhoppningsvis  skulle jobba för dem i framtiden. Med Goetheinstitutet som täckmantel kunde säkert många spionera obehindrat.

Min far var förman på en stor svensk industri som ibland hade besök från DDR. Han blev då och då tillfrågad av dessa besökare om han ville vara en kontakt. Naturligtvis drog han sig alltid undan då och lät någon annan tolka, för att bli spion åt ett land som han flytt ifrån, ville han då rakt inte.

1969 blev vi svenska medborgare. Då fick vi ett brev från DDR:s ambassad där det stod att vi alltid kommer att räknas som medborgare i DDR. Även vi barn som var födda i Sverige och aldrig hade satt vår fot i DDR räknades som medborgare där. ”En gång medborgare i DDR alltid medborgare i DDR.”

Det finns mycket mer att berätta om svenskars märkliga relationer med DDR. Det som fortfarande förvånar mig är att Säpo inte kände till dem. De kunde ha frågat mina föräldrar.

Vi ska ses på ett kafé väninnan och jag. Hon låter deppig. Det stämmer. Hon är deppig. ”Det är höst”, suckar hon. ”Och sen kommer vintern”, forsätter hon. Hon kör på så och klagar över vädret, över jobbet, över att hennes relation med mannen inte fungerar och jag lyssnar lite halvhjärtat. Efter en stund kommer två av hennes väninnor förbi. De kör på i samma stil. Medelålders kvinnor som har allt men ändå är missnöjda med livet.

Jag säger inte så mycket, lyssnar mest och funderar varför jag skiljer mig så mycket från dem? Varför jag inte ser så svart på livet? Ju mer jag lyssnar, desto mer övertygad blir jag att de lever upp till sin egen olycka. Det är nästan så att de triggar varandra. ”Vad gör er glada och lyckliga då?”frågar jag till slut. Det blir alldeles tyst. Det är så att de inte kan svara på den frågan. ”Vad gör ni för att bli glada då?” fortsätter jag. ”Tittar på film”, svarar den ena. Men så fortsätter hon att säga att det kan man ju inte göra hela kvällarna. Jag undrar då om det inte finns annat de kan göra? Motionera? Gå en kurs? Läsa? ”Det är så jobbigt” svarar den andra. ”Hinner inte”, svarar väninnan. ”För dyrt”, svarar den första.

När jag går hem tänker jag att de är bortskämda, men också att de själva är sin största fiende.