Författare: monika_thormann@hotmail.com

I min ålder talas det mycket om ålder. För några dagar sedan klättrade min väninna och jag i berg. Några i vår ålder tittade på och sa: ” Ni är så ungdomliga som fortfarande kan klättra. Det sitter i huvudet, tänkte jag. Man blir så gammal som man tänker att man är. Och varför skulle man inte kunna klättra bara för att man uppnått en viss ålder?

Mina föräldrar är 77 och 81. Andra gamlingar i deras ålder skaffar rullator eller gungstol. Mina föräldrar ringde mig igår och berättade exalterat att de skaffat en öppen båt med en utombordsmotor. ”Va!?”, sa jag och efter det telefonsamtalet är jag ganska så säker på att åldern sitter i huvudet och naturligtvis i generna.. Mamma och pappa är nog bara runt 30 och själv känner jag mig i mångt och mycket inte äldre än 17.

Jag har paddlat långfärd! Det var trettio år sedan sist. Då 1980, hade väninnan och jag med oss några grabbar som vi blev  förbannade på efter några dagar. Därför paddlade vi från Björkö till Brunnsviken i ett svep utan karta eller sjökort. Den här gången paddlade vi för säkerhets skull iväg utan karlar för jag tror inte att jag orkar paddla åtta mil i ett svep längre.

Istället paddlade vi från Nynäshamn till Landsort. Dock med ett stopp på vägen för bad och lunch. På Öja tältade vi på öns norra udde och fick sällskap med några trevliga får istället för män . Inte alls illa!

Vid den lilla norra hamnen som låg någon kilometer från vårt tält hyrde vi cyklar och trampade till byn där vi gick på skulpturutställning, kollade in fyren, kapellet och köpte glass. Sen trampade vi tillbaka, lämnade cyklarna, besteg ett berg och hittade en jättegryta. Nöjda paddlade vi utefter Torö bort mot Rastavikarna där vi gjorde nästa stopp.

På Öra tältade vi sista natten. Där fanns både en fin sandstrand, blåbär och kantareller som förgyllde vår tillvaro. Väninnan agerade brandvakt då två dårar (män såklart!) gjorde upp eld trots att eldningsförbud råder. Den ena var berusad och släckte efter att vi påpekat att det var farligt att göra upp eld en halv meter från en tall. Den andre mannen som såg ut som en som pumpat alldeles för mycket på gymmet och även glömt sin hjärna där, påstod att han var brandsoldat och visste vad han gjorde. Väninnan sa då åt honom att om han var brandman skulle han väl föregå med gott exempel och efter det släckte även han sin brasa och vi kunde sova lugnt den natten.

Hem till Nynäs paddlade vi i regn och blåst, men vi klagade inte för solen sken ju alla de andra dagarna.

Morgondopp, middagsdopp, kvällsdopp. Tänk att jag som älskar att bada hamnade just här, alldeles nära vattnet. Vilken tur!

I flera dagar var jag väldigt stolt över att jag hade tyskt medborgarskap de första elva åren av mitt liv. Nu har det gått över…

Man vet att man har en väluppfostrad son när han har städat kylskåpet åt en medan man varit borta.

Den som garanterat vill ha träningsvärk ska åka på semester till Las Playitas på Fuerteventura. Väninnan och jag hade en underbar vecka med mängder av aktiviteter som yoga, jogging, simning, golf, vandring, pilates, bodytoning, salsa, styrketräning, core, stretching, massage samt en del slappande vid poolen och intag av diverse drycker. Stället ligger vackert på den södra delen av ön och var under vår vecka lagom befolkat med många danskar.

En del människor behöver röda mattor, champagne, guld och diamanter för att vara lyckliga och så finns det såna som jag som ler hela dagen efter en 12 kilometers paddeltur på lugna vatten i solskenet.

Det är lika kul varje år. Grupp efter grupp som man tillhör ska avsluta inför sommaren och det blir många trevliga tillfällen att fira tillsammans med vänner och bekanta.

Något trött efter en ganska lång arbetsdag som avslutades med ett restaurangbesök satt jag på tåget hem och kunde konstatera att Sverige är väldigt vackert just nu. Det finns väldigt många nyanser av grönt.

Det bjöds på tårta på Konsum här i förorten då jag klev in efter att ha åkt med tunnelbanan hem efter min paddeltur. Tjejen som serverade tårtan  frågade mig om det var mycket folk inne i stan och om jag skulle åka in för att vinka till brudparet. Jag sa att det såg ut att vara en hel del människor som skulle beskåda Victoria och Daniel inne i stan, men att jag tänkte se hela bröllopet på tv placerad i min egen soffa. ”Jag tänker åka in i eftermiddag och se dem vinka från balkongen på Slottet”, sa tjejen på Konsum. ”Det tänker inte jag,” sa jag och fortsatte ” du kommer inte se så mycket.” Sen erbjöd jag mig att gå ut på min balkong och ställa  mig och vinka. ”Du kommer att se mer då”, sa jag.  Tårttjejen log och sa att hon nog tänkte åka in till stan i alla fall. Bra tänkte jag, då slipper jag fixa en prins.

Nu städas det bland pappershögar och ett sista ryck görs för att betygen ska stämma. Vissa gör mer andra gör mindre. En kollega sammanfattade vår (sin?) arbetsinsats:

En dam frågar några lärare i korridoren:

– Jobbar ni här?

En av dem svarar:

– Nej, vi är bara anställda.

Snart sommarlov!