Författare: monika_thormann@hotmail.com

En något deppig Forever young drog till Berlin. Väl där sms:ade hon favoritbloggaren Uli om tips på kul ställe och blottade sin deppighet. ”Du deppig!?” fick hon till svar. Det fanns inte i favoritbloggarens sinnesvärld.

Ja, även jag, Forever young med bloggen Lycklig, lycklig  kan vara deppig ibland då verkligheten trillar över mig. Jag vet att det är svårt att tro, men där gick jag  på gatorna i Berlin och hade svårt att hålla tillbaka tårarna. 

Kollegorna lurade med mig till Weimar och inte blev jag så mycket gladare över att gå i Goethes och Schillers fotspår. Ni vet Goethe, han som skrev Den unge Werthers lidande som handlar om Werthers olyckliga kärlek till Lotte. Det är ju inte direkt det jag behövde tänka på när jag hade fullt upp med mitt eget elände på kärleksfronten, men så passerde jag ett hus där filosofen Nietzche bott och i ett vykortsstånd fanns ett vykort med texten: ”Was mich nicht umbringt, macht mich stärker.” = ” Det som inte dödar mig, gör mig starkare.” Det vykortet pryder nu mitt kylskåp.

Och deppigheten? Tja, ingenting varar för evigt, även om saker och ting kunde vara annorlunda. Och dött har jag i alla fall inte. 🙂

Nu strålar vårsolen över oss och någon tid för att sitta framför datorn finns egentligen inte. Därför kommer här ett citat att fundera över när du rör dig ute i grönskan:

”Det viktigaste i livet är att kunna misslyckas.”

                                                         Cioran

”Tiden är nu”, står det på ett ställe som jag cyklar förbi på min väg till jobbet. Och jag inser att jag måste ta till vara på varje ögonblick och våga älska, njuta av livet och leva. Dessa ögonblick finns bara nu. Sen kan det vara för sent. Tiden är nu.

Ett par gånger om året brukar vi ses över en drink, ett glas vin, en matbit eller bara en fika. Idag skulle vi äntligen ses efter jobbet på takaltanen i Hammarby Sjöstad för en drink och då regnade det såklart. Trevligt hade vi förstås ändå även om bordet som var bokat utomhus på Jimmys fick ändras till ett inne. I morgon skiner säkert solen igen.

Vi hade i alla fall inte tur med med vädret. 😉

Om man har gott om pengar och vill åka båt på Göta Kanal kan man med fördel åka med båten Juno. Den avgår från Stockholm var åttonde dag och båten påminner om de båtar folk brukar åka med i Agatha Christieböckerna. Har man tur är Albert Håkansson styrman  och han är inte bara en duktig styrman och en trevlig prick utan också en fantastisk samtalspartner. Härom natten hade en amerikansk miljardär turen att få prata med honom medan båten styrdes genom kanalen.

Kollegan, som är en kul typ hade fixat biljetter till Lädernunnans spelning på Big Ben på Söder igår. Jag som försöker leva upp till namnet Forever young, kände att det var helt rätt att återuppleva ett band som jag sett på scen någon gång under tidigt 80-tal. Här måste jag dock erkänna att tanken på att Backyard babies och Dregan kanske kunde dyka upp också lockade.

Det var en hel del kul typer i publiken och några hamnade snabbt i extas när de hårda gubbarna i bandet rev loss låtarna. Kollegan som är barndomskompis med Jonas Almquist, sångaren i bandet berättade dock lugnt att dessa hårda tatuerade gubbar är som snälla nallebjörnar och det kan jag skriva under på för vi fick tillfälle att hälsa på varandra. Gubbarnas glädje över att stå på scen igen kunde ingen ta fel på och vi i publiken hade hjärtligt kul och visst kände vi oss som 25 år igen kollegan och jag, i alla fall för ett tag!

För er som har oroat sig över mina tår kan jag bara berätta att de fortfarande sitter kvar på fötterna och verkar fungera. Hur det gick för mannen vet jag ej, men om ni hör om någon som dött i fotsvettsförgiftning så är det säkert han. Vi hade gympadojor på fötterna alla tre 😉 innan han tog av dem….

Har du suttit med två väninnor i en soffa i ett hus på landet och tittat på schlagerfestivalen när en man plötsligt börjar massera dina och dina väninninors fötter och fortsätter med att doppa först väninnornas tår och sedan dina tår i vaniljvodka för att slicka av den?

Det har jag.

För några år sedan tänkte jag nästan dagligen om livet: ”Ska det inte vara bättre än så här?” Om jag ska erkänna var livet rätt trist med en mängd plikter och måsten och alldeles för få tillfällen för fest och trivsel. Det har jag ändrat radikalt på. För det första började jag blogga och eftersom bloggen heter Lycklig, lycklig så var det också mitt mål – att vara lycklig. För det andra bestämde jag mig för att rensa bland mina s.k. vänner och bara umgås med dem som är glada och positiva.

Igår hade jag inflyttningsfest med mina närmaste, gladaste och roligaste vänner. Vilket party det blev! De första kom kl. 17, de sista droppade av kl. 04 och en del blev faktiskt kvar. Vi mådde som vi förtjänade idag och mina grannar blängde på mig när jag stapplade iväg till Konsum för att köpa mjölk, men åh vilket party det blev. Bilderna ligger på facebook!

Nu stundar schlagerfest med grillning på landet om jag inte somnar i soffan såklart.