Härom dagen fick jag besked om att varorna jag beställt via internet hade kommit till vår lilla post. Eftersom jag visste ungefär hur stora varorna var utrustade jag mig med två stora kassar, tog cykeln och trampade dit. Damen i kassan på den lilla posten (och här ska ni veta att betoningen verkligen ligger på lilla) tog mitt leg. och fakturanumret jag fått på mobilen och försvann. Hon var borta rätt länge och hela tiden hörde jag henne stöna och sucka. Till slut undrade jag om hon fastnat i någon fälla där bakom, men efter ytterligare en stund kom hon hukande ut med ett enormt paket framför sig. Paketet fick absolut inte plats på disken utan hon dunsade ner det på golvet och jag frågade oroligt hur vi skulle få ut det. Jag vet inte kved hon, men en ung man som stod bakom mig trängde sig fram och tog tag i paketets ena handtag och lyfte. ”Det är inte tungt”, sa han och jag tog emot det och satte ner det på golvet. Nä, det var inte tungt, men otroligt stort, så stort att jag nästan inte fick ut det genom dörren. Efter en stunds trixande och den unge mannens hjälp fick jag ut det och ställde det bredvid min cykel. Eftersom paketets storlek var i klass med den där jättekartongen (c:a 1,5m x 1,5 m) som jag en gång byggde lekstuga av åt mina barn när de var små så började jag undra vad det egentligen var i. Jag hade ju bara beställt fyra lampor, ni vet såna där takplafonder och de skulle enligt beställningen vara 32×32 cm eller 40×40, inte kunde väl de ta så mycket plats?
Jag låste upp cykeln och insåg snabbt att paketet, cykeln och jag inte var någon bra kombination. Alltså hivade jag upp mobilen och ringde till dottern. Hon kom snart galopperande och tog tag i cykeln. Paketet ställdes på pakethållaren och jag gick bakom och höll i. Så kom vi skrattandes hem och när vi packade upp insåg vi att det var väldigt mycket luft och väldigt mycket papper i paketet, men också fyra stycken snygga lampor som nu pryder taket. Fast två av dem sitter lite snett, men det får någon lång vän eller bror fixa….
.jpg)