Författare: monika_thormann@hotmail.com

Att jag så här på påsklovet sitter och funderar på olika jobb som skulle vara bra att ha beror på att man som gymnasielärare alltid har väldigt mycket att göra så här på våren. Det ligger nämligen tre högar med prov och uppsatser och stirrar på mig här hemma och på jobbet väntar fler. Jag blänger tillbaka på högarna och sen drömmer jag om något jobb där jag inte behöbver jobba…

För en stund sen som jag fick syn på annonsen: ” Vi söker asfaltsläggare.” Stopp ett tag, tänker kanske du, att lägga asfalt är ett tungt och svettigt jobb. Det trodde jag med tills jag träffade sonens kompis. Han hade förra våren sökt och fått jobb som asfaltsläggare. ”Tufft jobb”, sa jag, ”Var försiktig så att du inte sliter ut kroppen.” ”Jag ska inte jobba med det hela livet”, sa han och talade sen om att det var väldigt bra betalt. Nåväl, han började jobba och efter ett par veckor möttes vi igen. ”Hur går det med jobbet?” frågade jag. ”Det bästa jobb jag någonsin haft”, sa han. ”Är det inte fysiskt krävande då?” Då fick jag veta sanningen.

Han kom till jobbet klockan sju och började dagen med en fika. Sen åkte han och en äldre man ut till ett hål i gatan. De inspekterade hålet och började långsamt att jobba med att lägga asfalt i det. Grabben som var novis jobbade på, men då sa gubben som hade lång erfarenhet i branschen, att han skulle lugna ner sig. De fick inte jobba för fort för då skulle ledningen kräva att fler hål än två skulle lagas varje dag och då skulle arbetet bli för jobbigt. Sen segade de iväg till ett annat hål, inspekterade det, åkte vidare och åt lunch. Efter lunch parkerades bilen på någon vacker, lugn plats för då skulle gubben ta en tupplur. I en timme satt han i bilen och sov innan det bar iväg till dagen hål nummer två. De började laga det och sen tog de fikarast. Efter rasten satt de i bilen och vilade och sen gjordes jobbet långsamt klart. På vägen hem inspekterades ytterligare ett hål som de skulle ta om ett par dagar och sen fikade de innan de avslutade dagen.

Visst låter det som ett skönt jobb?

GLAD PÅSK!

När jag blir stor ska jag liksom dottern bli byggnadsarbetare. Då jobbar man nämligen bara ordentligt mellan kl. 7.00 och 8.30. I alla fall om man jobbar i ett område där folk redan har flyttat in. Klockan sju körs stenklyven igång. Då skärs stenar i bitar så att de passar trottoaren och stenbeläggningen på gården. Det blir säkert vackert, men har ni en aning om vilket fruktansvärt ljud en stenklyv avger? Och kan ni tänka er hur det är att vakna till detta ljud varje morgon på sitt påsklov? Dottern och jag vet. När man sågat klart börjar man hamra, helst med någon maskin så det blir extra högt ljud och samtidigt drar man igång grävskopan, men först ställer man den utanför mitt eller dotterns fönster. Klockan halv nio går man på rast och resten av dagen står man och kliar sig i huvudet, diskuterar lite och pekar hit och dit. Långlunch och flera fikaraster avlöser dagen och sen går man hem senast klockan halv fyra. Visst låter det som ett kul jobb?

I morgon är det dock långfredag och då bör vi få sovmorgon tack vare Judas och Pontius Pilatus och stackars Jesus.

Jag är som bekant sportfåne och har så varit i princip hela mitt långa liv. Jag har ägt och äger många olika sportskor och jag skulle aldrig utöva någon sport i ballerinaskor.

Att då få en dotter som är ganska ointresserad av idrott och vägrar sätta på sig schyssta sportskor och går till idrottslektionerna i ballerinaskor har varit en prövning. Nu kanske den prövningen är slut.

Jag vågar inte hissa flaggan än, men under året har jag märkt av ett växande intresse för att utöva sport från dotterns sida och hon har börjat besöka träningen på kanotklubben lite då och då. När vi var i fjällen åkte hon 27 km längdskidor en dag, vilket är betydligt mer än hon har åkt på en hel vecka de andra åren vi har varit där.

Och nu mina vänner, har undret skett. När vi häromdagen befann oss i en galleria med en mängd fantastiska butiker frågade hon om jag inte kunde köpa löparskor till henne för nu när vi bor i den vackra förorten skulle hon gärna vilja börja jogga. Hurtbullemamman i mig jublade och glatt slängde jag upp 799 kronor för ett par snygga adidas.

Nu lär i alla fall dotterns gympalärare bli nöjd när han slipper att se hennes ballerinaskor på fotbollsplanen, i joggingspåret eller på orienteringsbanan.

Och jag har faktiskt svårt att sluta le.

Nu har fitnessgurun bara fem dagar kvar till årets bodybuildingtävling. Förra gången sabbade jag hans tävlingsupplägg genom att bjuda hem honom på ungerska köttbullar. Han vägde dem, räknade och åt glupskt, men hade räknat fel och fick i sig för mycket av det goda. Den här gången blir han hembjuden först efter tävlingen. Jag antar att han då äter för ett helt kompani.

I förorten är tonårskillarna snaggade och åker moppe. På lördagarna hänger de som skränande fåglar i flockar med var sin bärs i handen på gatorna. Dottern tycker att de är pinsamma. Vi får se hur länge hon tycker det.

Min hemlighetsmake har hört av sig och undrar om jag fastnat i ett renhägn uppe i Luleå. Nej, lugn käre make jag finns i förorten alldeles i din närhet 😉

Påsklovet firas eller vad man nu gör! Bloggar tydligen 😉

Med turnésällskapet hamnade jag i Luleå. Där var det både snö och renar på huvudgatan, precis som jag hade förväntat mig. 

 

Det finns en liten skillnad mellan människor, men den lilla skillnaden gör en stor skillnad. Den lilla skillnaden är attityd. Den stora skillnaden är om det är positivt eller negativt.

W.Clement Stone 1902 – 2002

En del undrar varför det finns så många singelkvinnor. Här är förklaringen…

I förorten där vi bor finns till vår lycka en djurfoderbutik. Våra undulater, som äter hela tiden, behöver aldrig riskera att vara utan frön. Dottern och jag äntrade butiken, hälsade på de två gubbarna (i min ålder ungefär) och frågade var undulatblandningen fanns. ”Bakom hyllan där”, svarade den tatuerade, lite tjockmagade mannen som såg ut att heta Kenny eller Rogge eller Benny eller kanske till och med Kenta. Om ni tror att jag har fördomar om svenska män med tatueringar som har lite tjock mage och bakåtkammat hår så tror ni alldeles rätt. Jag är nämligen uppväxt i en förort och där hette killarna Kenta, Kenny, Benny och Rogge på min tid. Ni som är yngre och läser detta förstår att jag berättar om forntiden.

I alla fall så pratade jag lite med gubbarna på det där entusiastiska sättet som jag kan ta till ibland och när vi gick ut frågade dottern varför jag flirtade med gubbarna. ”Flirtade? Jag? Äh, jag bara övade lite”, sa jag. ”Det måste jag nu när jag är singel så jag inte lägger av mig.”

Gå ut och flirta du med! Alltid glädjer det någon. Kenny, Benny, Kenta eller Rogge sken som en sol!