I Dagens Media går det att läsa om Marcus Birro och att han fått sparken från Expressen. Jag undrar hur man kan få sparken när man frilansar och tänker samtidigt att allt alltid är så uppförstorat kring den där Birro.
Han verkar vara påläst som sjutton i vissa sammanhang, men fattar tydligen ”nada” i andra. Jag har läst flera välskrivna krönikor av honom, men också andra navelskådande skrivna av en självömkande vit man i medelåldern. Min status – singel, skvallrar som du säkert förstår, att jag har fått nog av dessa män för flera år sedan.
I pjäsen ”Det är synd om papporna”, drev Unga Giljotin med bland annat Birro och andra vita medelålders män som i Sverige får ta så otroligt mycket plats i media. Det var synd att ingen på Expressen tog upp pjäsens innehåll eller lyfte fram manusförfattarna till den. Fast dessa unga manusförfattare tillhörde så klart inte det svenska etablissemanget som ohämmat får yttra sig överallt, år ut och år in. Har ni tänkt på att det oftast är: ”Same, same but different?”
Om jag fick bestämma skulle krönikörer bytas ut oftare. En och samma människa har inte alltid så mycket nytt att berätta. Det är ganska trist att läsa olika varianter på samma tema i flera år. Expressen och de andra stora tidningarna skulle behöva ”sparka” fler av sina frilansande krönikörer. För nog är det så att vi läsare har tröttnat på vissa av dem för länge sen?
Om man jobbar i Stockholms stad har man förmånen att gå på kurser helt gratis som arrangeras av Elisabeth Söder och Medioteket. Under två kvällar har jag lärt mig väldigt mycket om dramaturgi av Elisabeth Croneborg. Nu vet jag nästan allt om konflikter, vändpunkter fördjupning och klimax. Tack!
I dag är det 25 år sedan muren mellan Västtyskland och Östtyskland föll. Om ytterligare några decennium kommer staten DDR bara vara en parentes i historien. Historielärare kommer att stå inför sina elever och tala om att Tyskland var delat och mer än så kommer framtidens barn och ungdomar kanske inte veta.
För mig som föddes i Sverige av föräldrar som flytt från DDR har muren varit närvarande under hela mitt liv. Det var där i Östtyskland våra släktingar fortfarande bodde. Släktingar, vi bara kände vid namn, men aldrig hade träffat. Det var dit, till DDR, vi inte kunde åka eftersom vi var flyktingar och pappa, som inte gjort militärtjänsten där, riskerade att häktas. Det var landet som så många svenska vänstermänniskor talade gott om, utan att vilja förstå att det var en diktatur.
När vi blev svenska medborgare 1969 fick vi ett brev från östtyska ambassaden där det stod att en östtysk medborgare alltid är en östtysk medborgare. Det gick inte att avsäga sig medborgarskapet och trots att vi tre barn var födda i Sverige och aldrig hade satt vår fot i DDR räknades vi alltså som medborgare där.
Hur har muren påverkat mitt och mina syskons liv? Vad minns jag från DDR? Mina första minnen var paketen som vi skickade dit med kaffe, kryddor, choklad, nylonstrumpbyxor och andra förnödenheter som våra släktingar inte kunde få tag på i Östtyskland. Ibland kom det även paket därifrån med farmors tjocka tyska julpepparkakor, fula, märkliga och illaluktande plastväskor som våra släktingar köat länge för, men som vi ansåg vara hemska och aldrig använde och ibland en och annan användbar sak som en kinesisk frottéhandduk.
När vi på 80-talet vågade resa till DDR första gången minns jag de förödmjukande kontrollerna vid inresan som andra svenskar slapp, men som vi alltid utsattes för. Vi var också tvungna att i förväg anmäla alla resor och besök vi skulle göra i landet, anmäla oss vid ankomst på varje ort och dessutom skrivas in i husboken, som i min fasters hus sköttes av en man som arbetade vid Stasi.
Vid inresa till DDR var man alltid tvungen att växla en viss summa pengar per dag. Eftersom man inte fick föra ut östtysk valuta gällde det att hitta något att köpa. Plastskålar, kastruller och handdukar fick följa med hem. Men jag minns också mina släktingars rädsla för att jag skulle sätta på TV:n med för hög volym och att grannarna skulle förstå att de hade en olaglig västtysk tv-sändare. DDR var ett nedgånget land. Det saknades matvaror, mediciner och många byggnader låg i ruiner eller hade ännu kulhålen kvar från andra världskriget. Motorvägarna var av betongplattor eller grus och särskilt många bilar fanns inte heller.
Plastskålar från DDR
Våra släktingar fick inte resa ut. Jo, farmor som var född 1888 och pensionär fick komma om vi betalade resan. Det gjorde vi ibland och då reste hon ensam med tåg från Berlin med byte i Malmö. Jag tror att hon var 85 år sista gången hon var i Sverige.
För mina föräldrar kom murens fall för sent. De hade redan barnbarn i Sverige och ingenting att flytta tillbaka till.
Snart är muren ett minne blott och jag märker redan på mina egna barn att de aldrig kommer att förstå hur det var att ha släkten i ett land man inte fick besöka och inte kunde ta emot besök ifrån.
Flera av er har frågat mig om receptet till Godaste glasstårtan. Jag har lagt ut det tidigare här på bloggen, men nu kommer en repris:
Marängbotten:
20 st valnötter eller 80 gram, 75 gram mörk blockchoklad, 4 äggvitor, 1, 5 dl strösocker
Glass:
3 äggulor, 0,5 dl florsocker, 2 tsk vaniljsocker, 3 dl vispgrädde, lite hallon och blåbär
Garnering: Hallon och blåbär
1. Sätt på ugnen på 175 grader. Smörj en form med löstagbar kant c:a 24 cm i diameter
2. Finhacka valnötter och choklad
3. Vispa äggvitorna hårt. Vänd ner socker, valnötter och choklad i äggvitorna. Bred ut smeten i formen och grädda mitt i ugnen i 175 grader i c:a 25 minuter.
4. Vispa äggulor, florsocker och vaniljsocker pösigt. Vispa grädden och vänd ner den i äggsmeten. Häll i lite hallon och blåbär och rör om. Häll smeten på den kalla marängbotten. Frys in.
Jag har varit på kurs. En kurs för lärare i svenska. Som alltid har jag lärt mig massor. Lärare i skrivandets praktik och teori var författaren Magnus Ljunggren. Nu jäklar ska mina elever få skriva och kanske även jag. Bland alla skrivövningar vi gjort får ni läsa dessa två haikudikter som jag skrev i dag:
Jag har i helgen hjälpt min pappa att plantera minst 1000 lökar. Far, som redan fyllt 85 hade i veckan grävt upp alla dahlialökar och ställt in i garaget. Nu skulle tulpanlökarna ner i rabatterna. Med oktobersolen i ryggen gick det både lätt och fort att plantera.
Vintern kan komma nu och sedan våren med nya blommor.
Jag oroade mig hela vägen in till stan. Skulle jag känna igen honom? Vi hade inte setts på 40 år! Så stod jag där på torget och spanade, lite nervös. Och där stod han ju! Lika långa ben som förut, kisande ögon och glad mun. Håret lite grått vid tinningarna och en och annan rynka, men annars precis som förr.
Lunchen blev trevlig. Minnen blandades med nutida händelser om jobb, fritid (mycket paddling) och barn. Och tänk att han sa att min pappa hade betytt så mycket för honom när han var 13-14 år. Det kunde man ju aldrig ana då på 70-talet att någon gillade min småknäppa farsa, fast jo förresten han var nog ganska gubbigt cool (farsan alltså).
Så skildes vi om löften att träffas lite oftare än vart 40:e år och jag åkte t-banan hem med David Bowie i lurarna och tänkte att livet går i cirklar och ibland tangerar någons cirkel vid min cirkel och då möts vi.
Om du trodde att svensk kommunal skola har fått en mängd pengar bara att våra politiker har lovat det så kan jag tala om att det är fel. Det mesta talar för att det är precis som jag skrev i dikten ”Den slutgiltiga lösningen”. För säkerhets skull publicerar jag den en gång till här nedanför.
Läs Cillas blogginlägg om biblioteket på hennes skola så förstår du hur det är. Att hela svenska folket vet att man nu ska satsa på läsning i skolan tycks inte hjälpa ett dugg. Istället för att anställa fler bibliotekarier som jobbar för att få ungarna att läsa mer så skär man som vanligt ner. Vi i skolans värld är inte förvånade. I alla fall inte jag som varit med länge.
Den slutgiltiga lösningen
Först avskedade de en vaktmästare
sen fick datateknikern gå
Därefter gjorde man sig av med en skolsköterska, en kurator och en biblioteksassistent
När specialläraren gick i pension ersattes hon av en dator
vid ankomst på varje ort och dessutom skrivas in i husboken, som i min fasters hus sköttes av en man som arbetade vid Stasi.
