Kategori: Novell

På semester med väninnan blir det aldrig trist. Vi är kulturella, powerwalkar, joggar, simmar, äter och dricker gott samt samtalar om än det ena, än det andra. Naturligtvis kommer samtalet in på män. Vi är ju båda singlar. Därför diskuterar vi den ena karln efter den andra och delar till slut in dem i olika kategorier:

1.  Är de som är i vår ålder, men absolut måste ha en kvinna som är minst tio år, helst tjugo år yngre. Vi är inte intresserade av dem och de är uppenbart inte intresserade av oss. Vi är ju för gamla. ”De skulle bara veta vad de går miste om”, skrattar väninnan.
2. Är de i vår ålder som absolut måste ha en kvinna som de inte kan prata så bra med. En skaffar sig en ryska, en annan skaffar sig en thailändska och någon krånglar till det med en kvinna från något afrikanskt land. ”Ja, ja suckar jag. Kärlek kan väl uppstå så där över nationsgränserna, men att välja någon på ålderns höst som man inte kan prata med ordentligt verkar lite knäppt. Vad ska man göra om inte prata? Inte orkar han väl hålla igång som en 25- åring längre?
3. Är de i vår ålder som har fastnat i myten om att det är trevligt och socialt att dricka alkohol. Det är det förvisso, men inte varje dag och inte hela tiden. Då har det blivit ett beronde som tagit över och hur kul är det att leva med någon som har alkoholen som bästa vän? Nä, den personen vill vi vara utan.
4. Är de i vår ålder som har fastnat i träningsträsket och inte kan göra något annat än träna. De kör Vasaloppet, Vättern runt, Vansbro simningen, Lidingöloppet, några marathonlopp, ett skridskolopp, några kajaktävlingar och ägnar all fritid åt att träna. Vad då gå på teater, bio, konsert, läsa böcker? Den här kategorien män har aldrig tid till något annat än att träna. Och väljer också bort alla vänner som inte tränar lika mycket. Visst gillar väninnan och jag vältränade män och visst gillar vi att träna själva, men den här typen blir bara för mycket. Såna karlar fick vi nog av i vår ungdom när vi elitidrottade själva. En karl som försöker slå olika rekord hela tiden trots att han fyllt 50 är patetisk.
5. Är de i vår ålder som fortfarande tror att jobbet är det viktigaste i livet. Med 11 år kvar till pensionsåldern vet i alla fall väninnan och jag att barn, familj, hälsa och vänner är mycket viktigare. En man som flyr undan livet genom att jobba vill varken väninnan eller jag ha.
6. Är de i vår ålder som skilt sig, men ältar sitt ex och sitt gamla förhållande hela tiden. Nej tack, vi vill inte leka psykologer, väninnan och jag.
7. Är de i vår ålder som skilt sig, men fortfarande dansar efter sitt ex:s pipa. När hon kallar så ställer de upp i vått och i torrt så mycket att man förstår att de aldrig avslutat förhållande rent mentalt. Nej ingen karlslok som tofflar under sitt ex.
8. Är de som inte har någon egen vilja, som står med mössan i handen och om man frågar dem åt vilket håll vi ska gå svarar de: ”Bestäm du.” Visst är det kul att bestämma ibland, men i ett förhållande måste man ge och ta annars lutar båten efter ett tag.
9. Är de som har tv:n som bästa vän. De sitter framför tv:n i vått och i torrt och ser minst tre nyhetssändningar per kväll. De svarar knappt på tilltal men hyssjar gärna åt en när man undrar något. Nä, den här kategorin karlar får fortsätta att ha sitt förhållande med tv:n.
10. Är de som inte kan vara snälla. De saknar förmåga att säga de tre orden: ”Jag älskar dig.” Och framför allt saknar de förmåga att visa att de älskar någon. De är oftast väldigt upptagna av sig själva och tror att jorden roterar enbart för deras skull. De framhåller sig själva i alla lägen och letar för det mesta efter fel hos sina kvinnor. Oftast kan de ”hänga ut” sin kvinna genom att högt tala om hennes fel och brister inför andra människor. Dessa män är inte värda någon kvinna.

Ja, så konstaterar vi igen, väninnan och jag att det blir inte så många över att välja emellan. De som är vettiga och skulle passa oss är oftast upptagna redan. Vi fortsätter vårt singelliv och det är faktiskt inte så illa som det låter.

 

 

 

 

Gillar du att skriva? Funderar du på att lämna ekorrhjulet och leva ditt drömliv? Börja då att knåpa ihop den där novellen som vinner första pris och tar dig till ditt drömliv. Mer info får du om du klickar här!

Jag lyssnade nyss på ett inspirerande tal av författaren  Neil Gaiman. Lyssna du med!

 

Det finns soja och så finns det Pearl River Bridge Mushroom soya

Utforska den du med.

Som vanligt fanns det inte någon sittplats på tunnelbanan i morse när jag klev på. Jag vet inte om SL har observerat att det är många fler som åker kollektivt numera och att Storstockholms befolkning liksom har ökat. I alla fall stod jag upp och läste tidningen Metro när en mycket gammal, lite krokig kvinna med käpp klev på. Hon stegade mot sittplatserna som ju var upptagna av på ena sidan tre unga män och på andra sidan en kvinna och en pappa med två barn. Ingen av dem gjorde någon antydan till att resa på sig. Jag förstod att T-banan snart skulle skaka igång och såg i mitt inre hur den krokiga kvinnan med käpp ramlade omkull. Det fick inte hända! Därför agerade jag arg fröken och sa med bestämd och hög röst: ”  Ni tre som sitter där i hörnet, res på er. Ser ni inte att det är en dam här som behöver sitta!” Vips reste sig alla de tre unga männen och den krokiga kvinnan kunde slå sig ner och jag slapp beskåda ett lårbensbrott.

I Istanbul åkte vi med metron en hel del. Det vi där lade märke till var att de unga reste sig upp så fort en äldre person klev på. Det var liksom ingen som behövde ryta till där inte. Det är intressant och jag undrar vad det beror på? Har svenska ungdomar så lite inlevelseförmåga att de inte förstår att det kan vara svårt för en gammal person att stå och hålla i sig i en skakig t-bane vagn? Eller är svenska ungdomar så dåligt uppfostrade att de inte har tillräckligt med vett att resa sig upp? Och den där pappan då med de två barnen? Varför tog inte han ett barn på sitt knä och erbjöd den gamla damen platsen? Kanske är det så att svenskar är så upptagna av sina egna problem att de inte ens observerar att en äldre person kliver på? Inte vet jag. Jag vet bara att jag blev irriterad på att ingen reste sig upp utan uppmaning och att jag i morse på tunnelbanan inte kände mig ett dugg svensk.

”Jag försöker att lära mina elever att tänka kritiskt”, säger jag till guiden. Han tittar på mig, men rör inte en min. ”Den är daterad”, säger han. Det är Moses stav han menar. Jag har just sett den i montern i ett rum på Topkapi i Istanbul och jag ifrågasätter om det verkligen är Moses stav. Den ser onekligen mycket nyare ut än de 3300 år  den borde vara. Jag försöker igen, men guiden bara upprepar helt kallt att det finns forskare som daterat staven och då får man tro på att det är den. Moses alltså. Jag försöker se Moses framför mig med just den staven, men det blir för svårt.

Inte blir det bättre när jag ser Abrahams kastrull som i det närmaste ser alldeles ny ut. Den ska ju vara ännu äldre än staven. Och Josefs turban är förvånansvärt fläckfri, precis som Kung Davids svärd. Däremot kan jag köpa att det är Muhammeds svärd i montern intill. Det är ju bara 1400 år sedan han gick hädan och karln var ju berömd redan under sin livstid så varför skulle inte någon ha sparat hans svärd? Hans fotavtryck intill vittnar om att han hade enorma fötter, säkert storlek 52. Men det är klart han var en mäktig man, precis som Buddha som blev avbildad som en mäktig tjockis i Kina.

Det är inte föremålen i sig som gör mig ömsom full i skratt, ömsom orolig. Det är faktiskt ganska kul att gå där och titta på dem. Men vem har daterat dem och bestämt att just detta föremål tillhörde just den berömdheten? Och hur har de gjort? C 14 metoden? Dessutom förvånar och oroar det mig att vår guide tror helt fullt och fast på att dessa föremål verkligen är äkta. Att han inte vågar säga att de ser för nya ut, precis som jag säger. Men han törs såklart inte. Det är inte värt det. Om man i Turkiet kritiserar staten eller islam öppet kan man hamna i fängelset och det vill uppenbarligen inte vår guide.

Jag undrar om det finns något kritiskt tänkande alls i Turkiet? Hur lär sig eleverna i skolan källkritik? Hur arbetar journalister undersökande när man inte får kritisera? Sitter alla turkar som tänker som jag i fängelse?

Och jag undrar när turkarna ska resa sig och säga:” Vi vill inte ha det så här! Vi vill tänka och tycka och diskutera som vi vill.” Fast det gör de inte. Istället konstaterar jag att det är många fler kvinnor med slöja än sist jag var här för elva år sedan. Många fler som okritiskt följer religionens regler.  Och fortfarande vänder sig mannen på gatan sig till min manliga kollega när jag som kvinna håller upp kartan och frågar efter vägen. Det är precis som om jag inte skulle kunna förstå hans instruktion. Som om jag som kvinna inte är värd att prata med när det gäller så avancerade saker som kartor. Hallå, har jag lust att säga. Jag är skolmästarinna i orientering! Fast det säger jag inte, istället är jag  väldigt glad över att bo i Sverige.

My moment är en ny drickyoghurt. Har du smakat?

Och så här på mors dag får jag nöjet att glädja mig åt att sonen träffat en filmstjärna och tagit en finfin bild åt Expressen. Det är nästan så att denna filmstjärneglans glimmar av sig lite på mig när jag står i köket och förbereder dotterns studentmottagning. Det är fint att kunna glädja sig åt barnen eller hur?

 

3:6

En lärjunge i ett zenkloster skickades i ett ärende till en avlägsen stad. En äldre klosterbroder som nått längre vishet följde med honom.

Under resan bad den yngre lärjungen den äldre om råd och vägledning. Denne svarade då: ”Jag vill gärna på alla sätt hjälpa dig fram till den sanna visheten, men det finns tre saker som jag inte kan hjälpa dig med.”

”Vad är det för något?”

”När du är hungrig eller törstig måste du själv äta eller dricka. Det hjälper inte att jag gör det åt dig. Dina naturbehov måste du också uträtta själv. Med det kan ingen hjälpa dig. Slutligen måste du själv flytta benen när du går, för det kan heller ingen göra åt dig.”

 

Genom detta svar klarnade zens innebörd för lärjungen.

 

Ur Det mystiska svärdet av Yagyo Tajima no kami

Jag läser i SvD i dag om Lisa som blivit utförsäkrad och är fattig. I början av artikeln tycker jag lite synd om Lisa. Det är inte lätt att få vardagen gå ihop med alldeles för lite pengar, men sen på slutet blir jag arg. Lisa sitter på sin balkong och röker. Hon tycker att hon ska få unna sig någon lyx. men hallå, tänker jag. Hur mycket kostar ett paket cigaretter? Hur påverkar rökningen hennes och sonens hälsa? Och sonen sen då? Han är 19 år. Varför kan han inte jobba på helgerna? Det har båda mina barn gjort fastän de gått i gymnasiet. Själv jobbade jag redan på helgerna när jag var 14 år. Detta fortsatte jag under hela min skoltid samtidigt som jag elitidrottade.

Nä, jag kan inte tycka synd om Lisa. Jag skulle däremot önska att någon peppade henne att ta tag i sitt liv, att hon fattar att hon måste göra rätt för sig och inse att man inte får något gratis. Att sitta hemma och tycka synd om sig själv och vara ett offer är den sämsta möjliga lösningen på problemet. Det hoppas jag att Lisa fattar.