#icke godkänt

Så kom det äntligen, uppropet #ickegodkänt, en grupp där lärarinnor som blivit utsatta för trakasserier och kränkningar skriver vad de upplevt. Nästan alla berättar att de inte blivit trodda av kollegor, skolledare eller kommunen utan istället setts som paria och blivit tystade. Han är ju så trevlig och bra. Inte kan väl han? Och tänk om hon ljuger för att göra sig märkvärdig? Och för att … ja för att vadå?

Ta oss kvinnor på allvar! Bryt de patriarkala strukturerna där män bestämmer nivån på samtalen. Utbilda alla på skolorna i genusvetenskap och etik och moral. Våga se problemen och våga agera!

 

 

#metoo

Rörelsen #metoo kom inte en dag förtidigt. Alla kvinnor jag pratar med har råkat ut för än det ena, än det andra. Jag skriver ”råkat ut” för det är så vi hittills sett på det. Något har hänt, man har skakat av sig och gått vidare med skiten hängande efter. Inget att bry sig om, inget att anmäla. Istället tankar på att jag borde inte gjort si eller så.

Jag om någon vet hur lite stöd man som kvinna får om man anmäler män på sin arbetsplats. (Se tidigare inlägg.) Det är männen som tas på allvar, det är männen det är synd om. På min arbetsplats ordnades ju till och med ett möte där de kränkta männen fick tala ut och där de begärde en ursäkt av mig för att jag anmält dem. Jag gav dem ingen ursäkt och kommer aldrig att göra det.

Förhoppningsvis kommer #metoo att väcka chefer på arbetsplatser, inte bara när det gäller sexuella kränkningar utan förhoppningsvis kommer de också fundera på vem/vilka de lyssnar på? Är det först när en man upprepar det en kvinna sagt förut som chefen lyssnar? Är det mannen i en arbetsgrupp som får cred för det goda arbetet via höjd lön? Bara för att han är man? Medan det egentligen är kvinnorna som står för grovjobbet? Är det mannen som chefen vänder sig till när hen vill veta hur det går med arbetet i gruppen? Med trettiofem års erfarenhet från skolans värld kan jag svara ja på varenda fråga.

Med ett en månad gammalt barnbarn som är en flicka önskar jag henne en mer jämlik värld än den jag har levt i. Och den världen tror jag på. För när jag ser min son i make/papparollen vet jag i alla fall att jag har gjort något rätt i livet.

Kvinnor! Se till att#metoo blir en vändpunkt för ett juste samhälle för justa kvinnor och män. Låt de goda krafterna äntligen ta vid och spridas som ringar på vattnet!

Saknar du aldrig någon?

”Saknar du aldrig någon?” undrar väninnan som hängt med sedan barnen var små.

”Nej”, säger jag först, men sen funderar jag ett slag. Låter blicken löpa efter den långa bardisken på Riche och gräver in på djupet i mina känslor. ”Jo”,säger jag. ”Jag saknar någon. I min hall står det en trasig lampa, en trasig brödrost, en kasserad datorskärm och en hel kasse med annat elskrot som måste köras till tippen. Tänk om jag hade en partner som kunde köra dem dit? Inte för att jag inte klarar det själv, men ändå att någon gör något för en ibland. Att man hjälps åt med det där tråkiga. Det saknar jag. Och så alla gånger jag sitter vid datorn och det uppstår något krångel. Då skulle den där Apple – experten inte vara så dum att ha i närheten. Men annars? Nej.”

Istället funderar jag vidare när jag åker hem om jag vill ge plats för någon i mitt liv. Dela vardagen med någon? Och tänker att det inte alls känns viktigt. Det som känns viktigt i livet just nu är att få hålla det lilla barnbarnet Nike i famnen och vyssja henne till sömns. Den kärleken som jag känner till mina barn och nu mitt lilla barnbarn vill jag verkligen inte vara utan.

 

Fröken med guldglans

Så fick jag efter många års slit som lärare lite guldglans via en elev som jag hade 1982-1985 på Fittjaskolan. Skådespelaren Dragomir ”Gago”  Mirsic showade i programmet Klassfesten TV4 där han tävlade mot Magdalena Forsberg. Naturligtvis vann Gago. Något annat hade jag inte väntat mig. Han var redan som trettonåring en idrottskille som var mycket tävlingsinriktad och med nerverna på rätt ställe.

I programmet fick jag frågan om varför Gago var med i elevrådet. Jag svarar något om att han ville ha rättvisa och så var det, men ett svagt minne om en strid om något pingisbord har efter programmet gjort sig påmint. Kanske var det så?

I alla fall var det mycket roligt att återse min första klass. Att de numera är stabila vuxna med bra jobb och familjer är skönt att veta. Kloka människor var de redan då på åttiotalet.

När programmet spelades in i våras fick jag frågan om jag någon gång var orolig för Gago. Nej, svarade jag. Han var en idrottskille med rätt inställning till livet. Såna klarar sig alltid. Och det har han ju gjort med råge trots att han i några år var lite illa ute.

Den energi och kraft som fanns hos eleverna i Fittjaskolan på åttiotalet har jag sällan stött på under mina trettiofem år som lärare. Roligt att en av dem blivit en superkändis och ännu roligare att jag fick vara med på ett hörn.

Sist jag syntes i TV – rutan var just 1982 eller om det var 1983. Då pratade jag om hur viktigt det är att ha flytväst när man paddlar i programmet Anslagstavlan. Tyvärr ägde jag varken TV eller video på den tiden så hur jag tog mig ut i rutan då vet jag inte, men man kan säga att cirkeln är sluten nu trettiofem år senare när jag får några sekunder of fame i programmet Klassfesten.

 

 

Frukostgröt med frukt, kanel och mandel – recept

Vad äter du till frukost? Har du fastnat i yogurt- och mackträsket eller tillhör du dem som inte äter någon frukost alls?

Jag försöker att variera frukosten. När jag har bråttom  till jobbet blir det bara en tallrik gröt och har jag längre tid på mig kan det bli både äggröra eller kokt ägg, smörgåsar och frukt.

Att alltid äta havregrynsgröt med lingonsylt och mjölk kan bli lite enahanda. I somras, när jag var på hälsovecka på segelfartyget Ariel fick jag prova alla möjliga varianter på havregrynsgröt. I morse kokade jag ihop en bulldoftande gröt på det jag fann i kylskåp och skafferi. Här kommer receptet:

1 dl havregryn

1-2 tsk linfrön

ett litet äpple i bitar

tre- fyra torkade aprikoser i bitar

russin

kardemumma

kanel

hackad mandel

2  – 2,5 dl vatten

Koka upp och sjud några minuter medan du rör om hela tiden.

Servera med mjölk eller havremjölk.

Det stör uppenbarligen någon att jag jobbar

Jag har som alla har märkt börjat jobba på skolan igen utan att några egentliga åtgärder vidtagits. Ja, vad kunde man vänta sig?

I tisdags hade jag hantverkare hemma och som alltid när man har människor hemma som jobbar kan det ta längre tid än planerat. Jag hade redan dagen innan meddelat min klass via Fronter vilken uppgift de skulle jobba med om jag inte hann till lektionen i tid. Det gjorde jag inte. Så för säkerthets skull kontaktade jag också receptionen och meddelade att jag var sen, men att det fanns en uppgift på Fronter.

Dagen efter när jag salig över att ha blivit farmor, kommer till skolan har jag fått mejl från klassens mentor och en elev. Klassens mentor påpekar att jag varit frånvarande ( i en rätt anklagande ton) och att klassen inte visste det. Jag förklarade då för honom att jag meddelat klassen via Fronter redan på måndagen, vad de skulle arbeta med om jag var sen och att jag lagt in meddelandet både som notis och som e- postmeddelande. En uppgift fanns dessutom under uppgifter på Fronter. Hur svårt kan det vara?

Jag fick också mejl från en elev i klassen, eller i alla fall vad jag trodde var en elev i klassen innan jag kollade klasslistan. Eleven klagade över att hen inte fått något meddelande att jag var frånvarande och bad om att jag skulle flytta ett prov. Jag svarade som jag gjorde till mentorn, att jag redan på måndagen lagt ut ett meddelande på Fronter och e-post att jag kunde bli sen och en uppgift att jobba med. Sen insåg jag att jag inte riktigt visste vem eleven var. Jag har fått 150 nya elever i höst och just den här går i åk 2 och jag har inte haft klassen förut. Jag kollade klasslistan och hittade inte den eleven alls.

Eleven finns inte! Det var alltså ett fejkmejl! Någon lustigkurre, knäppskalle eller vad jag ska kalla personen sitter alltså på allvar och skickar påhittade mejl till min mejladress med påhittade klagomål! Jag undrar i vilket syfte? Jag undrar också om människan inte har bättre saker att syssla med istället för att ägna sig åt sån skit. Hur vore det om personen ägnade sig åt att förbättra världen istället eller åtminstone förbättra skolan. ( Det finns mycket som inte fungerar där om jag ska vara ärlig.) Naturligtvis kommer jag att anmäla det hela till rektorn för utredning, men jag undrar varför jag inte kan få jobba i lugn och ro med det jag sysslat med i trettiofem år och som jag faktiskt är mycket bra på. Stör det någon?

Vita kränkta män

Nu vet jag precis hur en ung kvinna känner sig när hon efter en fest våldtagits och anmält det i hopp om att våldtäktsmannen ska straffas, men istället blir anklagad för att ha klätt sig för utmanande eller för att ha druckit alkohol.  Då får hon ju skylla sig själv!

Jag hamnade på ett arbetslagsmöte igår. Fokus för mötet var att männen i mitt arbetslag känner sig kränkta efter min anmälan om mobbning i våras. Intressant är att vi aldrig haft något möte där det har talats om vad jag utsatts för. Där fokus varit på vad som hänt mig. I våras stängde man istället av mig med lön och skickade mig till en psykolog. Jag uppmanades också alldeles för många gånger att byta jobb eller att sjukskriva mig. Det gjorde jag inte. Så började jag till allas förvåning, att arbeta igen i augusti. Det hade varken männen eller skolledningen väntat sig, känns det som. Och ja, jag trivs på min arbetsplats. Mina klasser är bra och jag har många trevliga kollegor. Det finns nämligen så många andra som jobbar där förutom de kränkta männen.

Men nu tillbaka till mötet igår. Jo, männen är så klart viktigast. Därför arrangeras detta möte där de fick tala om hur kränkta de känner sig. Detta möte var alltså det första mötet vi hade om mobbningen jag berättat om i tidigare inlägg.

Männen känner sig alltså kränkta över att jag anmält att någon av dem kan, observera kan, vara den som arrangerat practical jokes i form av att packa ur min vagn, gömma undan prov, ha sönder mina pennor, lagt uppiggande medel i min dryck och annat som jag skrivit om tidigare.

Det talades allvarligt om att samarbetet i arbetslaget nu var förstört och det är jag som är syndabocken.  Det är jag som har förstört för arbetslaget och för den f.d. arbetslagsledaren. Att orsaken till det hela är den mobbning jag utsatts för på min arbetsplats i flera år talades det tyst om.

Inte heller ville någon erkänna att det berömda samarbetet i arbetslaget varit mycket haltande eftersom vissa män aldrig gjorde sin del av samarbetet. Att den stora gemenskapen i arbetslaget bara var en glänsandes yta som på en vacker luftballong. Petar man lite på den så spricker den.

Tyvärr är jag ingen liten timid kvinna som sitter tyst och lyssnar. Nej, jag är en rasande lejenhona som ryter så att väggar skakar när jag blir arg och det gjorde jag också igår, tyvärr. Jag vet att detta alltid är till min nackdel, för ingen, absolut ingen tycker synd om en kvinna som skäller och höjer rösten och säger sanningen.

Hur ska vi gå vidare nu? frågade rektorn när mötet avslutades och vi alla var mer oense än förut. Ja det får tiden utvisa. Jag tänker i alla fall inte byta jobb och jag tänker inte be om ursäkt för att jag gjorde en anmälan om de oegentligheter och den mobbning jag utsattes för förra läsåret.

Om männen har problem med det får de väl gå till en psykolog och tala om det eller sjukskriva sig. Själv har jag börjar på boxningsträning. Det känns som den ultimata sporten för mig just nu. Slå hårt, parera och ducka. Det är tyvärr det man behöver göra som kvinna på en arbetsplats där det jobbar alldeles för många vita kränkta män.

Hälsosegling med Ariel

Många singlar oroar sig för sommaren. Att resa någonstans ensam är inte alltid kul. Om man hamnar bland familjer med krångliga relationer eller bland par som ser en som ett hot kan semesterveckan bli ganska jobbig.

I våras såg jag av en händelse ett erbjudande om en Hälsosegling med segelfartyget Ariel. Utan att tänka efter för mycket anmälde jag mig och det kan jag idag erkänna, är det bästa jag har gjort på länge.

Mina seglingskunskaper var från 80-talet och jag är till åren kommen. Hu, tänkte jag någon dag före seglingen. Hur ska det gå? Tänk om alla är unga, hippa och vältränade? Men sen påminde jag mig själv om att man inte ska oroa sig i förväg. Ta problemen när de kommer.

Och hur blev det? Jo, det blev en fantastisk vecka. Fem trygga, vettiga, lugna personer; Helge, Totte, Jocke, Tina och Anna tog hand om oss lite oroliga deltagare. Maten var ur hälsosynpunkt i världsklass och på ett behagligt sätt fick vi hjälpa till med det mesta när det gällde seglingen. På ett hundraårigt segelfartyg är det samarbete som gäller. ” Hissa klon! Och dra upp piken! Hissa mesanseglet nu! ” Allt gjordes i lag. Samarbete är A och O på sjön. Att kaptenen Helges vanliga jobb var på Sjöräddningen gjorde det hela ännu tryggare.

Temat för veckan var hälsa. Vi rörde på oss, tränade ibland hårt och åt nyttigt.

Vet du vad som händer med själen när du kör ett lugnt yogapass tidigt på morgonen på stranden Lilla Sand på Nåttarö? Eller när du kör styrkegympa på ett segelfartyg ihop med andra glada kvinnor? Eller när du badar ihop med andra och dyker från relingen som om du var tolv år med hela livet framför dig? Eller när du bestiger skärgårdens högsta berg och utforskar grottorna nedanför?

Det vet jag. Nu. Det händer något även om du fyller 59 på måndag och du vissa dagar känner dig ganska trött och passé.

Så vill du utvecklas som människa, göra något nytt eller bara uppleva en skön och rolig vecka tillsammans med andra – anmäl dig till en segling med segelfartyget Ariel.

Extreme training

Ont i ryggen?

Skippa tabletter och salvor och prova träningspasset Ryggbygg som finns i boken Extreme training, från Fittja till Hollywood av Dragomir ”Gago” Mrisic och Majsan Boström

Jag har kört ryggbyggpasset i en vecka och känner redan hur små inaktiva muskler har aktiverats. Att löjliga små övningar kan göra så stor nytta! Mest av allt gillar jag Gagos uttryck ”Elvis never leaves the building.” Blir du nyfiken på vad det betyder? Läs boken! Du får en jäkla massa träningsprogram på köpet, pepp till att träna och en härlig livshistoria om hur man tar sig från Fittja till Hollywood.