Monika Thormann

”Behandla människor som om de vore vad de skulle kunna vara och du hjälper dem att bli vad de är kapabla att vara.”

Johann Wolfgang von Goethe 1749 – 1832

– Men, mamma du kommer inte ens kunna svara med den där, sa dottern när jag fyllde i blanketten. Jag hade nappat på erbjudandet om att byta mobilabonnemang och därmed få en hi-tec mobiltelefon, Nokia N73 gratis. Och igår kom den. Det tog ett tag innan jag fick pula med den alldeles själv, för här hemma finns så många självutnämnda teknikexperter, men när jag väl fick trycka en stund på alla knappar så kunde jag faktiskt ringa ett samtal och skicka ett sms. Och framåt kvällen hade jag t.o.m. lyssnat på radio och på låten som dottern skickat till mig samt fotograferat. Jag känner mig som värsta hi-tec morsan! Och än har jag inte utforskat alla finesser. Det finns säkert mer att bli lycklig över.

Visste ni att strömstaren har dubbla ögonlock? Ett par tunna, genomskinliga som den sluter när den ska dyka ner under vattnet och ett par som den sluter när den ska sova. Det har Mårten, en elev som är fågelskådare, lärt mig. Man lär så länge man har elever.

Tillsammans med vänner mår man bra. Och är det inte det livet går ut på egentligen?

Om ni hör tre trallande tanter i Timrå i helgen så är jag en av dem.

Trevlig helg!

Jag fick följande meddelande från min kollega Leif idag:

”In support of our incredibly brave friends in Burma: May all people around the world wear a red shirt on Friday, September 28. Please forward”

 

Ett enkelt och bra sätt att visa sitt stöd.

Ensam är stark står det på anslaget som någon har tejpat upp på skåpdörren. Jag tar upp min penna och klottrar dit: ”men tillsammans är man starkare.” Om det handlar filmen Tillsammans är man mindre ensam efter en bok av Anna Gavalda och med Audrey Tautou i huvudrollen.

Jag såg filmen redan i våras när jag lyckades nästla mig in på en förhandsvisning för Stockholms lärrare i franska :-D, 😀 och tyckte mycket om den. Det är en varm och gullig historia som man blir lite lycklig av. Fyra ensamma människor, den utåt sett tuffe killen, tönten i mössan, den olyckliga självdestruktiva flickan och den gamla ensamma damen möter varandra och det kommer något gott utav deras möten. Se den och le! 🙂

Hade Kalsongmannen shorts eller kalsonger? Om det tvistar de lärde här på skolan. Vad tycker du? Kommentera gärna. Är det shorts eller kalsonger? Kalsongmannen alias Startmannen, alias Bellman hävdar att det är shorts, men jag vill ha det till kalsonger.(Och du som inte fattar ett jota får scrolla ner och läsa de gamla inläggen om Bellmanstafetten och Kalsongmannen.) Och om du tycker att det blir tramsigt så tror jag bara att det är nyttigt att tramsa ibland.

Och så är det måndag igen och rättningshögarna på jobbet växer, men jag skyndar hem till tvättstugan bara för att upptäcka att det är föräldramöte i dotterns skola klockan 18. Nu gäller det att hålla kvar koncentrationen och lugnet som jag fick efter yogapasset imorse. En tänkvärd mening är annars följande:

”Håll fokus på ditt livsverk; resten tar universum hand om.”

Många har frågat varför min kollega Kjell i flera månader gick under namnet Kalsongmannen innan han bytte namn till Startmannen. Här kommer svaret:

Vi var några från jobbet som hade anmält oss till Blodomloppet, en löpartävling som arrangerades i början av juni ute på Djurgården i Stockholm. Eftersom jag inte hade sprungit så värst många gånger och kommit hem från Island dagen innan hade jag lovat mig själv att ta det lugnt d.v.s. jogga runt banan utan några försök att slå något rekord. Kjell som var iklädd, rutiga shorts, billiga ganla löpardojor och en gammal t-shirt sa att han också skulle jogga.

Före starten stod vi tillsammans och snackade om att det skulle bli en skön joggingtur i det fina vädret. Jag trackade honom lite för shortsen som jag tyckte såg ut som min sons kalsonger (modell boxershorts). Ja, där stod vi och garvade en bit ifrån själva starten när Kjell sa att nu är det bara några minuter kvar. Jag som har en del rutin från liknande tävlngar tittade upp och tänkte att vi måste klämma oss fram lite så vi inte hamnar alldeles sist i startfältet när jag upptäcker att vi står på fel sida av ett staket. ”Vi står på fel sida om staketet,”  ylade jag till Kjell och fick till svar: ”Hjälp vad gör vi nu.” ” Vi måste ta oss över på något sätt”, sa jag och sprang fram till staketet för att klättra över. Nu var det så att det var tjockt med motionslöpare på andra sidan och ni vet hur allvarligt alla tar det på den sortens tävlingar. Ingen, absolut ingen ville lämna plats åt oss så att vi kunde klättra ner på rätt sida om staketet. Därför sprang jag framåt utefter staketet så att vi kom framför startfältet och där var det lätt att klättra över för där stod ju ingen.

När vi kommit in på rätt sida ställde vi oss allra längst fram i startfältet. Ni vet där alla seniga gubbar och gummor står som har superduper utrustning på sig och tröjor som det står Enhörna eller Hässelby på. ( För dig som är helt ”lost” här kan jag berätta att de tillhör någon sorts löparelit.) Framför dem ställde vi oss och då PANG gick startskottet. Kjell och jag älgade iväg det fortaste i kunde för vi ville ju inte få alla löparess som ovänner resten av livet. Därför jagade jag på i allafall två kilometer och Kjell något längre, för att hålla oss undan och inte vara bromsklossar för Stockholms löparelit. När vi kom i mål skojade vi om det där Kjell och jag , att ”eliten” höll på att få stryk av Kalsongmannen och en otränad tant. Och sen fick han heta Kalsongmannen ända tills vi sprang Bellmanstafetten för några veckor sen för då blev han Startmannen för hela slanten och nu tror jag att jag ska döpa om honom till Bellman. (Om ni inte fattar varför får ni scrolla ner och läsa ett tidigare inlägg och sen kolla på hans hemsida.)