Författare Monika Thormann
Bara ett år kvar till den STORA FÖDELSEDAGEN som alla hoppas på att jag ska fira STORT! Hade tänkt det också, men just nu känns det som om jag vill smita undan i ett hörn av världen.
Ett år har gått sen sist och som vanligt säger jag: ”Vad fort det gick!”
Jag längtar efter:
Jag kommer att sakna:
Jag kommer inte att sakna:
Nu lämnar vi snart landet med ständig värmebölja på sommaren. Rekord efter rekord har slagits och + 42 uppmättes inne i Budapest när det var som varmast. Då åkte också brandkåren i skytteltrafik här ute och vi såg åtminstone en brand i naturskyddsområdet uppe i bergen. De berättade på tv att så många som 500 personer dött p.g.a. värmen.
Från sonen som håller ställningarna där hemma har vi fått rapporterna om alla regnen som drabbat Sverige. Vart tog löftet/hotet om svenskt medelhavsklimat vägen?
Vår pool här i Ungern har slagit värmerekord genom att i en hel vecka hålla temperaturen +30 (den är ändock 160 cm djup samt 4×7 meter). Dottern och jag har vant oss med värmen så vi planerar att ta med den hem till Sverige på onsdag. Häromdagen var det ”bara” 25 grader varmt och mulet och då frös vi lite och dottern undrade om hon inte skulle ta med sig en kofta när vi skulle in till Budapest och shoppa.
Det mest spännande som hänt här annars var att vi räddade en koltrastunge. Från koltrastarnas bo i mullbärsträdet föll unge efter unge ur boet och slog ihjäl sig på stenplattorna inunder. Vi trodde att mamman kanske tröttnat eller att det var svårt att hitta mat, men när en av ungarna damp ner och levde häromdagen så sattes räddningsaktionen in. Tamas klättrade upp och kontrollerade boet. Det var i dåligt skick så han tog fram ett stadigt tygstycke och en häftpistol och lagade det. Under tiden hämtade Marie en bur att sätta ungen i och Julia och jag som just anlände hann precis se ungen pinna iväg in under tujabuskarna och försvinna. Vi sökte den med ljus och lykta och när mörkret föll sa vi: ”Ja, ja den får väl katten ta då.” På morgonen när vi simmade i poolen såg vi något som rörde sig under buskarna. Gabor hämtade en håv och fångade den lilla ungen. Den sattes i buren och det var nu ”fågelmammorna började agera”. Jag grävde fram mask som vi försökte locka den lilla ungen att ta. Julia som är en van fågelvårdare tog ut ungen ur buren och höll den medan jag lockade och pockade och strök den på halsen och då gapade den snällt och masken lades ner i svalget. När den fått i sig masken fortsatte vi med små bitar av vattenmelon som den tycktes gilla. Efter bara en litren stund började den gapa när den hörde Julias och min röst. Vi insåg dock att vi aldrig skulle orka mata den så ofta i kanske en vecka så nu gällde det att se om trastföräldrarna fortfarande var intresserade. Vi satte buren i valnötsträdet och öppnade dörren sen la vi oss i hammocken och bevakade det hela. Snacka om mitt i naturen! Efter bara en liten stund kom trastpappan och kollade in ungen för att efter ett par minuter komma tillbaka med en mask. Snabbt hoppade trastpappan in i buren, matade ungen och så ut igen. Vi gick in för att äta och var glada över att pappan upptäckt ungen. När vi kom ut var ungen borta! Senare hittade vi den längst ut på en skakig gren uppe i valnötsträdet dit den förmodligen hoppat lockad av pappan. Då tog vi fram stegen och lade upp den i boet och vår räddningsaktion var avslutad. Båda föräldrarna syns nu flyga fram och tillbaka och mata ungen som snart borde vara flygfärdig.
Läser just nu : Historien av Elsa Morante
Har just läst ut hoppsan, jag är död! av Arto Paasilinna. Om du inte har läst den ännu så väntar en härlig läsupplevelse.
Termometern visar 35 grader i skuggan. Ligger under aprikosträdet och läser Björn Larssons Drömmar vid havet. Poolen svalkar emellanåt, men kan aldrig ersätta havet.
Tur att vi tog vår tur till södra Ungern för några dagar sedan när värmen från Afrika ännu ej hade svept in över landet. Vi besökte Harkany där det finns ett hälsobad. Värmen och mineralerna i vattnet sägs bota det mesta. Natten efter badet vaknade jag med en förfärlig värk i benen så det kanske inte funkade på mig.
I Siklos besökte vi en borg och sedan körde vi den lilla sträckan till Villany där Ungerns bästa rödviner görs. Byn var mindre än väntat och bestod i princip av olika vinkällare. Vi besökte några, provade olika viner, handlade några flaskor och begav oss sedan av till Pecs. Om man besöker Villany tillsammans med vinintresserade vuxna rekommenderar jag att man tillbringar en eftermiddag och kväll där och går en runda tillsammans för att sen avsluta med en middag hos någon av de större vintillverkarna Bock eller Gere Tamas och även övernattar där. Vi hade med oss en trött och hemlängtande fjortonåring så därför blev besöket kort. Alltså, lämna barnen hemma!
När vi närmade oss Pecs fick sambon ett infall och ringde släktingen Csaba som han inte sett sen han var i tonåren. Vi fick ett varmt välkomnande och en specialvisning av staden. Csaba var först borgmästare, sedan landshövding och nyligen minister och ledamot vid EU-parlamentet i Strasbourg, men har sedan regeringsskiftet lagt politiken på hyllan. Pecs är en stad utöver det vanliga! Visste ni att det fortfarande talades turkiska i en del av staden för hundra år sedan trots att turkarna förlorat makten över staden tvåhundra år tidigare. Här finns mängder av vackra byggnader, fornlämningar och kyrkor. Med sin domkyrka och sitt universitet påminner kärnan av staden om Uppsala.
Kvällen blev lång med många minnen männen hade tillsammans. De var nio år gamla 1956 då de sprang runt på gatorna i Budapest och försökte bidra till revolutionen så gott de kunde. Tänk er när en äldre kusin uppmanade dem att ta hand om några pistoler och en av dem stortjutande förklarade att han inte vågade för att han skulle få stryk av mamma. Eller när sjuårige lillebror hittade ett gevär men inte orkade bära hem det utan tog ett snöre och släpade det efter sig! Och hur grabbarna dagligen gav sig ut för att leta mat och då passerade alla lik som hängde efter gatorna. Med fasa mindes de fortfarande hur morfar dött i lägenheten under revolutionen och eftersom det var omöjligt att göra sig av med liket fick ligga i ett av rummen och en av dem fick till och med dela rum med liket på nätterna. De andra smågrabbarna i släkten var fulla av beundran inför honom. Trots eller kanske tack vare denna märkliga uppväxt har de alla blivit framgångsrika med det de sysslat med i livet. Och har förmågan att se saker från den ljusa sidan.
Poolen kallar!
Forever young
Ár i lángsamhetens land. Gár barfota ut pá de varma plattorna pá altangolvet. Tittar pá rosen som váxer. Plockar solvarma mogna fikon frán trádet utanf?r ingángen och g?r ingenting. Tar sedan ett dopp i polen och hummar med i ett samtal som jag f?rstár hálften av. Bryr mig inte f?r det g?r sá mánga andra hár.
Har just lást ut en bok av Per Naroskin som hette Nyttan av att tala med sig sjálv. Det g?r jag. G?r det du med!
Forever young
”To see a world in a grain of sand and
a heaven in a wild flower,
hold infinity in the palm of your hand and
eternity in an hour.”
William Blake
Sonen har åkt till Roskilde och jag hoppas att han får kul, tackar nej till droger, dricker med måtta samt får höra bra musik.
Dottern kommer hem från seglarlägret imorgon. Tvättstugan är bokad.
Se tidernas fotoutställning på Raul Wallenbergs torg vid Nybroviken. Steven Blooms bilder berör! Jag flanerade förbi och njöt av bilderna för andra gången.
Just nu läser jag Den ryske vännen av Kajsa Ingmarsson. Välskriven och intelligent bok om spioneri och relationer. Och Berlin – New York, Alle Kolumnen aus der schönen neuen Welt av Alexander Osang. Fyndiga betraktelser av en f.d. DDR – medborgare som blir placerad i New York. Det är inte bara jag som ser likheterna mellan öststatsländerna och USA!
Forever young
Det finns de som blir provocerade av att min blogg heter Lycklig, lycklig. Vad har jag att vara lycklig över? Jo, se, det är min filosofi: Att hitta lyckan i det lilla. Och jag kan verkligen räkna upp hur många saker som helst som jag är lycklig över just nu.
Min familj har flytt krig och ockupation. De har lämnat allt de ägde bakom sig och kommit till Sverige med ett bagage som i princip bestod av deras egna kroppar. Trots det kan jag glatt berätta att mina föräldrar är de lyckligaste personerna jag känner därför att de har förmågan att glädja sig åt det lilla och ständigt se framåt och upptäcka nya intressanta saker i livet. Man kan inte som människa alltid påverka det yttre som sker runt omkring en, man kan inte ändra på andra människor, men man kan välja själv hur man förhåller sig till saker och ting som sker. Man har som människa alltid ett val.
Jag menar inte att man ska le och vara glad när någon närstående drabbas av till exempel sjukdomar, men man kan alltid göra det bästa av situationen. Det kan vara extremt svårt att acceptera att någon har drabbats av en dödlig sjukdom, men man får göra den personens sista tid på jorden minnesvärd och så fin det går och så får man glädjas åt att personen haft ett fint, rikt och glatt liv innan den blev sjuk. För det tror jag är meningen med livet, att vi tar vara på den tid vi har och gör något bra av den tillsammans.
Just nu beundrar jag styrkan hos min väninna som miste sin man för ett par år sedan och nu kämpar för att sonen Jesper ska bli frisk. Ge inte upp hoppet! Det sker mirakel varje dag!
Ovanstående tänkte jag på när jag lite trött paddlade i blåsten idag och kände mig lycklig när jag såg hägern flyga efter strandkanten, solen kika fram bakom molnen och sen träffade en gammal kompis som jag inte sett på säkert 18 år.
Forever young
Det går att shoppa sig lycklig, i alla fall för stunden. Shoppade med en snygg, framåt och glad väninna. Sådana samlar jag på! Kom hem med tre välfyllda påsar med snygga, svarta jeans från Sand, ursnyggt orange sommarlinne med vitt mönster från Part two, söt rutig kjol från H&M (för priset 79:50!), sailorrandig t-shirt + en vit (två för 98) från H&M, vit skön BH från H&M och två fina piké tröjor från Flash för bara 120 kr styck. Känner mig för tillfället såååå lycklig. Har visat upp kläderna för sonen som snällt sagt att hans mamma är skitsnygg. Vem behöver inte höra sånt i min ålder?
Ingen paddling idag heller, men jag är lycklig ändå!
Forever young