Nu lämnar vi snart landet med ständig värmebölja på sommaren. Rekord efter rekord har slagits och + 42 uppmättes inne i Budapest när det var som varmast. Då åkte också brandkåren i skytteltrafik här ute och vi såg åtminstone en brand i naturskyddsområdet uppe i bergen. De berättade på tv att så många som 500 personer dött p.g.a. värmen.
Från sonen som håller ställningarna där hemma har vi fått rapporterna om alla regnen som drabbat Sverige. Vart tog löftet/hotet om svenskt medelhavsklimat vägen?
Vår pool här i Ungern har slagit värmerekord genom att i en hel vecka hålla temperaturen +30 (den är ändock 160 cm djup samt 4×7 meter). Dottern och jag har vant oss med värmen så vi planerar att ta med den hem till Sverige på onsdag. Häromdagen var det ”bara” 25 grader varmt och mulet och då frös vi lite och dottern undrade om hon inte skulle ta med sig en kofta när vi skulle in till Budapest och shoppa.
Det mest spännande som hänt här annars var att vi räddade en koltrastunge. Från koltrastarnas bo i mullbärsträdet föll unge efter unge ur boet och slog ihjäl sig på stenplattorna inunder. Vi trodde att mamman kanske tröttnat eller att det var svårt att hitta mat, men när en av ungarna damp ner och levde häromdagen så sattes räddningsaktionen in. Tamas klättrade upp och kontrollerade boet. Det var i dåligt skick så han tog fram ett stadigt tygstycke och en häftpistol och lagade det. Under tiden hämtade Marie en bur att sätta ungen i och Julia och jag som just anlände hann precis se ungen pinna iväg in under tujabuskarna och försvinna. Vi sökte den med ljus och lykta och när mörkret föll sa vi: ”Ja, ja den får väl katten ta då.” På morgonen när vi simmade i poolen såg vi något som rörde sig under buskarna. Gabor hämtade en håv och fångade den lilla ungen. Den sattes i buren och det var nu ”fågelmammorna började agera”. Jag grävde fram mask som vi försökte locka den lilla ungen att ta. Julia som är en van fågelvårdare tog ut ungen ur buren och höll den medan jag lockade och pockade och strök den på halsen och då gapade den snällt och masken lades ner i svalget. När den fått i sig masken fortsatte vi med små bitar av vattenmelon som den tycktes gilla. Efter bara en litren stund började den gapa när den hörde Julias och min röst. Vi insåg dock att vi aldrig skulle orka mata den så ofta i kanske en vecka så nu gällde det att se om trastföräldrarna fortfarande var intresserade. Vi satte buren i valnötsträdet och öppnade dörren sen la vi oss i hammocken och bevakade det hela. Snacka om mitt i naturen! Efter bara en liten stund kom trastpappan och kollade in ungen för att efter ett par minuter komma tillbaka med en mask. Snabbt hoppade trastpappan in i buren, matade ungen och så ut igen. Vi gick in för att äta och var glada över att pappan upptäckt ungen. När vi kom ut var ungen borta! Senare hittade vi den längst ut på en skakig gren uppe i valnötsträdet dit den förmodligen hoppat lockad av pappan. Då tog vi fram stegen och lade upp den i boet och vår räddningsaktion var avslutad. Båda föräldrarna syns nu flyga fram och tillbaka och mata ungen som snart borde vara flygfärdig.
Dessutom paddlade jag igår så kroppen kan vila lite idag. Får vara lycklig för det.