Nä, jag firade aldrig min debut som författare 2003. Kanske berodde det på att jag inte ens hade någon vana att fira mina födelsedagar, kanske berodde det på att min dåvarande sambo inte ens tittade på boken eller så berodde det på att förläggaren på det anrika förlaget tydligt gjorde klart att en bok gav ingen författare. Jag skulle inte tro att jag var något och det trodde jag heller inte. Har aldrig trott. Ingen idé att fira. Inte tro att du är något.
Uppväxten i arbetarförorten satt som ett stålrör i ryggen. Tro inte, att du är något. Det passade för övrigt bra ihop med mannen jag valde som efter tre månader när han läst boken (efter att ha blivit utskälld av en av mina väninnor) kom med ändringsförslag. Hur tänkte han? Boken var ju redan utgiven.
Numera ser jag att författare firar mest hela tiden. Det tycker jag de gör rätt i. De firar att en novell publicerats i en antologi, de firar att ett manus är klart, de firar att en bok trycks igen.
Om jag fick leva om mitt liv skulle jag fira mer.
