Hur går det? undrar många. Hur går det med utredningen av mobbningen på jobbet?
Det går inte alls. Efter att jag den 31/3 skrivit om det här på bloggen blev min rektor och jag uppkallade på HR-avdelningen i Stockholms stad. För att skydda mig, sa de, blev jag avstängd med lön från den 5/4. Avstängningen förlängdes med en vecka i taget, men inget hände. Jo, jag gick till en psykolog tre gånger som skulle samtala med mig om det som hänt. Efter tredje besöket bad jag om att få slippa gå dit. Psykologen visste efter två samtal inte var jag jobbade, blandade ihop mig med någon annan, satt och gäspade och var allmänt sliten. Kanske var det hon som var i behov av psykologhjälp?
I början på maj bads jag skriva ner allt som hänt i en rapport. Det gjorde jag och den överlämnades till HR-avdelningen i Stockholms stad. Nu skulle utredningen börja sa de.
Facket uppmanade mig också att lämna in en anmälan till Arbetsmiljöverket vilket jag gjorde.
I tisdags den 23/5 blev jag återigen kallad till ett möte. Det var chefspsykologen på det vårdbolag som kommunen anlitar som ville träffa mig och en kvinna från kommunens HR- avdelning. Jag tog med mig en gubbe från facket.
Chefspsykologen talade överdrivet tydligt om lagar och förordningar. Än hänvisade hon till en paragraf hit eller en paragraf dit. Och så frågade hon om jag sagt ifrån till mina mobbare. Nä, sa jag, jag vet ju inte riktigt vem det är. Hon fortsatte att babbla helt uppfylld av sig själv och någonstans där och då insåg jag det jag alltid har vetat. De som är psykologer har stora problem med sig själva. Inte en enda fråga fick jag om hur jag mådde och inte heller skämdes chefspsykologen eller HR-kvinnan att de inte gjort ett jota i ärendet ännu.
I alla fall fick jag i uppdrag att återigen skriva en anmälan. Jag skulle precisera när och hur allt hade hänt. Jag sa att jag redan gjort det, men si den redogörelsen jag skrivit dög inte. De ville ha en ny för att börja en utredning. Min fackgubbe protesterade, men blev åthutad av chefspsykologen som visade att hon visste bäst genom att hänvisa till ett par paragrafer.
Förundrad gick jag därifrån och insåg att jag hamnat i ett nytt okänt drama skrivet av Kafka. Väl hemma skrev jag en ny anmälan och skickade in. Nu väntar jag på att utredningen ska börja.
Jag anmälde mobbningen i mars. På torsdag om mindre än en vecka är det första juni. Ingenting har alltså gjorts på över två månader. Ingen har pratat med mina arbetskamrater, ingen har agerat på något sätt. Tänk om vi lärare skulle göra på liknande sätt när det gällde mobbning av barn? Bara låta tiden gå och låta den mobbade vara hemma.
Jag är visserligen hemma med lön, så jag klagar inte, men det är dina och mina skattepengar som betalar min lön, min vikaries lön, lönen för dem som jobbar på HR-avdelningen och för psykologerna som jobbar på vårdföretaget som kommunen anlitar. Används våra skattepengar verkligen på rätt sätt? Är det så här det alltid går till när någon mobbas på en arbetsplats i Stockholms stad?
Och vad gör jag, jo jag väntar och vet ni, jag förväntar mig ingenting av den utredning som ska sätta igång nästa vecka. Om två veckor är det ju sommarlov och semester. Under den tiden hinner chefspsykologen bara klia sig i huvudet och läsa igenom några paragrafer. Att hjälpa den som blivit trakasserad och utsatt för mobbning verkar inte ligga på hennes bord. Fortsätt läsa ”Mobbning på jobbet akt 3”
Boka longingforlove.se på adlibris
