Hur går det?

Ja, hur går det med romanen, longingforlove.se så här två veckor efter releasefesten?

Tja, det går nog bra, tänker jag. Jag blev intervjuad av Jeanette Niemi för podden Skrivradion, nättidningen Trakten har haft en artikel om min kärlekshistoria till Stensund som resulterade i  romanen longingforlove.se och i går fanns samma artikel med i papperstidningen Sörmlandsbygden. I lördags var jag med på Bokskrivarfestivalen och fick prata om romanen. Sex bibliotek i Stockholms Stad har redan köpt in longingforlove och både Handens bibliotek och Trosa bibliotek har gjort detsamma. Tack!

Några läsarrecensioner har jag också fått:

”Njutningsfulla och spännande stunder. Hög igenkänningsfaktor!”/ M G-B

och

”Med hög igenkänning engagerar boken mig rakt igenom fram till sista sidan. Den är skriven i ett härligt tempo med både humor och största allvar. En jordnära feelgood som rekommenderas starkt.” /KF

Oturligt nog har jag dragit på mig en rejäl förkylning som efter ett självtest visade sig vara covid, fast numera sägs det ju inte vara så farligt, men jag stannar ändå inne tills jag blir frisk. Så en aning trött, men glad tackar jag alla som har köpt, lånat, skrivit om, pratat om, delat bilden av omslaget på longingforlove.se etc. Ni är fantastiska som hjälper en författare. Tack!

Gott nytt år!

Så är det återigen hög tid att önska varandra ett gott nytt år. Tiden rusar och åren går.

Om jag ska summera 2017 så var den absoluta höjdpunkten att bli farmor. Det gav upphov till stor glädje. Roligt var också att mina barns båda katter trivs fint hemma hos mig. Kan det bero på att jag hade en egen katt när jag var barn? Mina dolda kattskötartalanger har i alla fall blomstrat under året som gått.

Till det negativa hör ju min arbetsplats som inte alls kunde hantera min anmälan av trakasserier på ett professionellt sätt. Dock är jag glad att jag fick möjligheten att vara hemma med full lön under de första månaderna av  utredningen. Nu bidde det bara en tumme av den (trots att det gått mer än nio månader sedan anmälan har utredningen inte presenterats än) och ska jag vara ärlig så tycker jag att HR-avdelningen på Utbildningsförvaltningen i Stockholms stad kan dra något gammalt över sig och skämmas. Inte heller gjordes det en analys av arbetsmiljön på hela skolan som det talades om utan de som intervjuades i fallet var de som ville ta sig till utredande psykolog och prata. Tror ni på allvar att vuxenmobbare gör sånt frivilligt? Att tre rektorer samtidigt sagt upp sig från min skola signalerar ju något om vilket arbetsklimat det är där.

Vad jag önskar mig för nästa år? Att få vara frisk är nummer ett, men visst finns det förhoppningar att de manus jag skrivit på ska bli utgivna. Väninnan frågade igår om jag inte önskade träffa någon man. Vad svarar man på det när man fyller sextio om ett halvår? Det är faktiskt inte så viktigt och jag vänder hellre på frågan: Finns mannen som vill träffa mig?

Så kära läsare, ett glatt slut på 2017 och ett gott nytt 2018 önskar katten Grossmann och jag.

 

 

Mobbning på jobbet akt 3

Hur går det? undrar många. Hur går det med utredningen av mobbningen på jobbet?

Det går inte alls. Efter att jag den 31/3 skrivit om det här på bloggen blev min rektor och jag uppkallade på HR-avdelningen i Stockholms stad. För att skydda mig, sa de, blev jag avstängd med lön från den 5/4. Avstängningen förlängdes med en vecka i taget, men inget hände. Jo, jag gick till en psykolog tre gånger som skulle samtala med mig om det som hänt. Efter tredje besöket bad jag om att få slippa gå dit. Psykologen visste efter två samtal inte var jag jobbade, blandade ihop mig med någon annan, satt och gäspade och var allmänt sliten. Kanske var det hon som var i behov av psykologhjälp?

I början på maj bads jag skriva ner allt som hänt i en rapport. Det gjorde jag och den överlämnades till HR-avdelningen i Stockholms stad. Nu skulle utredningen börja sa de.

Facket uppmanade mig också att lämna in en anmälan till Arbetsmiljöverket vilket jag gjorde.

I tisdags den 23/5 blev jag återigen kallad till ett möte. Det var chefspsykologen på det vårdbolag som kommunen anlitar som ville träffa mig och en kvinna från kommunens HR- avdelning. Jag tog med mig en gubbe från facket.

Chefspsykologen talade överdrivet tydligt om lagar och förordningar. Än hänvisade hon till en paragraf hit eller en paragraf dit. Och så frågade hon om jag sagt ifrån till mina mobbare. Nä, sa jag, jag vet ju inte riktigt vem det är. Hon fortsatte att babbla helt uppfylld av sig själv och någonstans där och då insåg jag det jag alltid har vetat. De som är psykologer har stora problem med sig själva. Inte en enda fråga fick jag om hur jag mådde och inte heller skämdes chefspsykologen eller HR-kvinnan att de inte gjort ett jota i ärendet ännu.

I alla fall fick jag i uppdrag att återigen skriva en anmälan. Jag skulle precisera när och hur allt hade hänt. Jag sa att jag redan gjort det, men si den redogörelsen jag skrivit dög inte. De ville ha en ny  för att börja en utredning. Min fackgubbe protesterade, men blev åthutad av chefspsykologen som visade att hon visste bäst genom att hänvisa till ett par paragrafer.

Förundrad gick jag därifrån och insåg att jag hamnat i ett nytt okänt drama skrivet av Kafka. Väl hemma skrev jag en ny anmälan och skickade in. Nu väntar jag på att utredningen ska börja.

Jag anmälde mobbningen i mars. På torsdag om mindre än en vecka är det första juni. Ingenting har alltså gjorts på över två månader. Ingen har pratat med mina arbetskamrater, ingen har agerat på något sätt. Tänk om vi lärare skulle göra på liknande sätt när det gällde mobbning av barn?  Bara låta tiden gå och låta den mobbade vara hemma.

Jag är visserligen hemma med lön, så jag klagar inte, men det är dina och mina skattepengar som betalar min lön,  min vikaries lön, lönen för dem som jobbar på HR-avdelningen och för psykologerna som jobbar på vårdföretaget som kommunen anlitar. Används våra skattepengar verkligen på rätt sätt? Är det så här det alltid går till när någon mobbas på en arbetsplats i Stockholms stad?

Och vad gör jag, jo jag väntar och vet ni, jag förväntar mig ingenting av den utredning som ska sätta igång nästa vecka. Om två veckor är det ju sommarlov och semester. Under den tiden hinner chefspsykologen  bara klia sig i huvudet och läsa igenom några paragrafer. Att hjälpa den som blivit trakasserad och utsatt för mobbning verkar inte ligga på hennes bord. Fortsätt läsa ”Mobbning på jobbet akt 3”

Hur går det?

Hur går det? undrar många, med mobbningen på jobbet som jag berättade om i det förra inlägget. Ja, det undrar jag också.

Utredning pågår och jag som är offret är hemma med lön. Underbart skönt. Hur hann jag egentligen jobba? Med träning, eget skrivande, läsning, lite kultur på stan och en del fixandes hemma fylls dagarna ganska snabbt.

Hittills har jag inte längtat till den röriga och nedbrytande arbetsplatsen, där pennalism och kvinnoförtryck råder. Att jag jobbat där i över femton år beror endast på att 1. Jag behöver en inkomst, 2. Att jag gillar elevsammansättningen med elever från hela Storstockholm 3. Att  det inte funnits några arbeten att söka inom mina ämnen på någon annan kommunal gymnasieskola. 4. Att en av mina bästa vänner jobbar där.

Det är också hon, min bästa väninna som hör av sig nu när jag är hemma. Från deltagarna i arbetslaget eller ämneslaget hörs inte ett pip.
Fortsätt läsa ”Hur går det?”