Månad: augusti 2007

Mina närmaste kollegor och jag verkar inte ha några gemensamma raster ihop detta läsår. Vi springer mest om varandra och hojtar glatt. Det är synd för eftersom jag undviker ”Bitterkvistarna” (det finns allt för många i mitt yrke och min ålder) känner jag mig ganska ensam.

Skönt att det är fredag!

Trevlig helg!

Det går att hålla kvar sommarkänslan trots att kyliga vindar viner runt husknuten. +10 grader innebär att det fortfarande går att paddla, ge sig ut på en löprunda eller en promenad. Ni vet: ”Det finns inget dåligt väder bara dåliga kläder.” Simhallarna är annars varma och sköna och här i Stockholm har Eriksdalsbadet ett fantastiskt ljus som man blir klart uppiggad av.

Själv har jag precis köpt en veckotidning och tänker inta horisontalläget på soffan och låtsas att jag ligger under aprikosträdet.

Jag har de senaste dagarna pratat med mina elever om ATTITYD och vikten av att ha rätt attityd till skolarbetet. Med några exempel på hur man kan peppa sig själv och hur elever som helt tappar sugen brukar tänka om skolan har de förhoppningsvis fattat vikten av att vända alla negativa tankar om skolarbetet till positiva. För oftast blir det som vi tänker. Killen som alltid intalar sig själv att han är usel på matte blir, om inte usel, väldigt dålig på matte och tjejen som tjatar om att hon aldrig orkat läsa ut en bok läser nästan aldrig ut en bok heller.

När min dotter just hade lärt sig åka slalom åkte hon och jag iväg över dagen till en ny backe som vi aldrig prövat förr. Vi åkte glatt högst upp med liften och för sent insåg jag att vi hamnat i den branta svarta pisten. Hon var fem år och litade på mig till hundra procent. Jag som hade lärt mig åka slalom som vuxen åkte först. Här gällde det att inte visa sig rädd. Jag ropade till henne ”Det här går bra” och hon följde snällt efter. Vi svängde oss ner och så fort jag såg att hon tvekade skrek jag: ”Du klarar det.” och ”Inga problem, det går jättebra” och ”Du klarar det!” igen. När vi kom ner mötte vi skidläraren som oroligt undrade hur hon hade klarat nerfarten och frågade om hon inte hade varit rädd: ”Nej då, svarade dottern, mamma sa att jag skulle klara det och då gjorde jag det också.”

Att tro att man fixar det, att ha rätt attityd är oftast avgörande.

För många år sedan var jag klassföreståndare för en musikklass på det estetiska programmet. På skolavslutningen ville Eva, som var programansvarig, att vi lärare som undervisade på programmet skulle göra något kul för eleverna. Eva, Maggan och jag nappade och vi bestämde att vi skulle uppträda. Ett band med elever ur åk 2 skulle kompa oss och de bestämde också vilken låt vi skulle sjunga. De valde I´m so excited av The Pointers sisters. Ni som har sjungit den låten vet att den är rätt knepig att sjunga.

Vi var tre damer som skulle sjunga i takt och hålla ton samtidigt som vi skulle utföra en slags dans. Efter någon timmes övande sa vi till eleverna som kompade oss. ”Det här går inte, vi kommer inte att fixa det och dessutom har vi för kort om tid på oss för att öva.” En av killarna ställde sig då framför oss och nästan skrek:” Attityd! Attityd! ni måste tro att ni är skönsjungande världsstjärnor så blir ni det. Tänk er att ni är The Pointers sisters och ni blir det. Ni fixar det!”

Vi blundade och såg för vårt inre hur vi förvandlas till tre läckra skönsjungande kvinnor. När vi började sjunga igen hittade vi tonerna lite bättre och varje gång vi kom av oss hörde vi killen ryta: ”ATTITYD!” som den värsta militären. Dagen efter övade vi igen och efter en timme gick det riktigt skapligt.

På skolavslutningen drog vi på oss kortkorta svarta kjolar, skor med skyhöga klackar och urringade toppar. På huvudet hade vi afroperuker och våra ansikten var så välsminkade att vi inte kände igen oss själva i spegeln.

Vi väntade i logen och hörde bandet dra igång låten. ”Ett, två, tre.” Ut stapplade vi på våra skyhöga klackar. Attitydkillen tittade strängt på oss och vi visste med ens att nu var vi The Pointers sisters livs levande. Vi vickade fram till mikrofonerna och innan vi ens börjat sjunga steg ett jubel från publiken. Låten rev vi av utan problem och publiken var i extas. Till och med dansen, som hade gjort Lena Ph avundsjuk gjordes professionellt. ”En gång till! En gång till!”, skandera publiken  medan vi snabbt tog oss av scenen. När jag en halvtimme senare träffade min klass för att dela ut betygen frågade de mig om jag visste vilka de tre kvinnorna var som hade uppträtt med låten I´m so excited. Att det var tre taffliga lärare trodde ingen av dem på. Och allt tack vare den stränga attitydkillen i åk 2.

Dagen efter attitydsuccén hämtade jag min son hemma hos Denniz Pop (Dag Volle), skivproducenten, som bodde i Gula villan i Solna. Våra söner var kompisar och hade lekt hela dagen. Min son ville som vanligt inte gå hem så Denniz och jag stod och pratade lite. Han berättade att han hade varit i USA för att träffa några nya artister. Jag som fortfarande var uppfylld av scenframträdandet dagen innan sa på skoj att om han behövde några nya stjärnor så skulle han kontakta mig och så berättade jag om ”de nya Pointers sisters”. Han skulle tänka på saken, sa han. Tyvärr blev han svårt sjuk i cancer och avled året därpå. Annars vet man inte hur det hade gått. Det gäller som sagt att ha rätt attityd.

Tack, tack för alla uppmuntrande kommentarer! Nu är jag ju inte typen som låter mig slås ner bara för att jag inte får lämna blod  utan jag är mer lik en sån där docka med bly i botten som reser sig direkt när någon försöker putta omkull den, men visst är det härligt med mycket uppmuntran. Och visst är det lätt att vara uppmuntrande? Man kan ju skicka som sms också, eller mejl.  Här kommer några bra uppmuntrande fraser som ni får sno och säga/skicka till någon som behöver muntras upp eller till någon ni gillar:

”Du är bäst”

”Du är så trevlig.”

”Åh, vad du är klok.”

”Vad snygg du är idag.”

”Kul att se dig!”

” Härligt att vi kan ses igen”

”Jag blir glad av att träffa dig!”

”Vad kul det är att jobba med dig!”

”Du sprider glädje!”

”Allt ordnar sig till det bästa!”

”Jag gillar dig!”

Om man säger/skickar ovanstående kommer det med all sannolikhet något gott tillbaka. Spännande va?

Så är man ratad igen. Och inte bara jag, utan kollegan också.

Ända sen jag sprang löpartävlingen Blodomloppet i juni har jag tänkt på att lämna blod. Lämna blod och rädda liv. Det skulle skänka lycka åt flera.

Så skulle då kollegan iväg och lämna blod idag och jag hängde glatt på. Jag fyllde noggrant i hälsodeklarationen och satt sedan och väntade. Kollegan, som är en van blodgivare blev inropad och jag ställde mig för att studera alla fina presenter man kunde välja mellan när man lämnat ifrån sig sina bloddroppar. Jag såg fram emot att komma hem med en kopp från Rörstrand och funderade på vilken färg jag skulle välja.

Så kom kollegan ut och jag hann få ur mig ett: ”Vad fort det gick.” Innan jag insåg att det gått alldeles för fort. ”Lågt blodvärde”, svarade hon och gick hem.

Ensam satt jag kvar i väntrummet och tänkte på alla liv jag skulle rädda och kände mig mer och mer som en hjälte. Så blev jag uppropad och en rar sjuksköterska tog in mig i ett rum för intervju. Hon var uppriktigt glad över mitt beslut att bli blodgivare och så tittade hon igenom min hälsodeklaration och hurrade nästan över att jag var så frisk tills hon kom till punkten om allergier. Jo, jag är allergisk mot penicillin och skaldjur, sa jag och så frågade hon hur det hade yttrat sig och visst en gång i tonåren åkte jag akut in på sjukhus efter en penicillinkur och si då blev hon tveksam. Hon sprang iväg och kom tillbaka och skakade på huvudet.

Nej, sorry, mitt blod ville de inte ha. Det var fullt med något efter allergiattacken och inte alls bra. Och så lunkade jag modfällt ut därifrån och såg för mitt inre en massa människor förblöda utan att just jag kunde göra något eftersom det i mitt blodomlopp åkte runt en massa skräp efter penicillinkuren i tonåren.

På vägen hem slank jag in på butiken Eden och tröstköpte lite ”bra – ha – grejer” för att inte bli alltför olycklig och när jag kom hem sms:ade jag kollegan och berättade hur det var. Hon skickade snabbt följande svar:

”Vi är de ratade!”

Seglördag gick över till piggsöndag. En paddeltur i blåsten och sen ett varv på stan. Det kändes som om det var bäst att passa på när nu varenda meterolog gett sommaren dagens datum som bästföredatum. Sambon och jag stannade till på Café Bellman på Hötorget och Idmon var där trots att det var söndag. ”Personalbrist”, suckade han och berättade att han inte hunnit med någon semester heller denna sommar. Vad vore Sverige utan dessa gnetande egenföretagare? Efter varsin lunchmacka delade vi på en bit av stans bästa chokladtårta. Tack Idmon!

Vi strosade sen bland myllret av människor och såg så många med medaljer och kom då på att det var Tjejmilenhelg. Nej, jag sprang inte i år. Jag tyckte sist jag sprang att det var på tok för många anmälda. Jag blev helt enkelt inte lycklig av det.

Kulturhuset är det många stockholmare som missar, men jag kan verkligen rekommendera både utställningen om Astrid Lindgren högst upp, fotoutställningen Romska resor med fina bilder av den danske fotografen Joakim Eskildsen och utställningen av Jan Stenmark som kommer att göra många lyckliga. Vi tog oss skrattande runt medan vi såg hans lustiga collage med de roliga och underfundiga texterna till.

På hemvägen tittade vi in i den nyöppnade restaurangen Tintoretto på Luntmakargatan 42. Dit ska vi gå någon dag när vi är sugna på italiens mat. Det såg lovande ut.

Nu luktar det ungerska köttbullar från köket och ja, idag är jag klart lyckligare än igår. Så lätt det är, eller hur?

Gillar du Göteborg? Bor du i Göteborg? Ska du åka till Göteborg? Läs någon av Peter Gissys deckare. De är spännande, välskrivna och ganska otäcka. Mer info på: www.mortland.nu 

Jag sprang långa rundan i Hagaparken imorse. Det var tungt. Kanske berodde det på drinken ”Friskola” som jag drack på femtioårsfesten ute i Täby i går kväll.  

Har suttit på balkongen och segat med Molly. Seg lördag är vad det är. Får väl pigga på mig till imorgon.

Första lektionen med ettorna. 32 välsminkade söta tjejer sitter tysta i klassrummet. Först svarar de på mitt brev och sen kör vi namnlekar. Så ska de presentera den de sitter bredvid och säga.” Det här är …. och hon är bra på ……” De får prata en stund om vad de är bra på. Några av dem hävdar oavbrutet att de inte är bra på något. Jag svarar att alla är bra på något och ger en mängd förslag: ”baka, måla naglarna, spela datorspel, SMS:a, spela fotboll, dansa, sjunga, plocka ur diskmaskinen, skriva, flirta, pussas, kramas, passa barn, muntra upp andra människor o.s.v.”

Vi går laget runt och jag sammanfattar lektionen med att konstatera att om vi hamnar på en öde ö klarar vi oss rätt bra eftersom alla är bra på så skilda saker.

När jag går därifrån undrar jag varför vissa har så svårt att våga tala om vad de är bra på. Att jantelagen fortfarande är så djupt rotad.

Jag är bra på att simma, paddla, plocka ur diskmaskinen, baka, flirta och mycket, mycket mer. Vad är du bra på?

En gammal indianhövding satt och pratade med sin sonson. Han sörjde djupt en tragedi som inträffat i familjen.

”Jag känner att jag har två vargar som kämpar mot varandra i mitt hjärta. En av dem är våldsam, hatisk och hämndlysten. Den andra är kärleksfull, förlåtande och medkännande.”

Sonsonen frågade: ”Vilken varg kommer att vinna farfar?”

Indianhövdingen svarade: ”Den jag matar.”

Om du matar din goda varg är jag säker på att du blir en lyckligare människa för godhet föder godhet.

Gårdsfest idag och bästa studiekompisens 50-års kalas imorgon. Jag får ta fram stilettklackarna igen och dansa mig lycklig.

Dottern får ta hand om hela barnbidraget själv numera. Snart är hon svensk mästarinna i shopping.