Månad: november 2007

Och nu har metrobloggen trollat tillbaka mitt inlägg som var försvunnet. Scrolla ner bara och läs ”Om att föra en kamp eller släppa taget och bli lycklig”.

Jag skrev ett långt inlägg om familjens hus i Finkenwalde, Stettin som hamnade i Polen efter att gränserna drogs om efter andra världskriget. Inlägget publicerades häromdagen men är nu ”putz weg”, precis som huset då…. Jag gjorde en jämförelse med en palestinsk flicka som efter 60 år fortfarande kämpar aktivt för att få tillbaka sin familjs hus i Palestina/Israel och konstaterade att man alltid har ett val som människa att antingen kämpa aktivt och hata eller släppa taget och ägna sig åt att bli lycklig.

Kan det vara så att någon har tagit bort mitt inlägg? Det känns som om jag är tillbaka i DDR i så fall.

”Du är född i Sverige och det var länge sen (1948) din familj fick lämna ert hus i Palestina. Har du aldrig tänkt på att släppa tanken på att få tillbaka huset/marken och ägna all din kraft och tid åt att bygga upp ett nytt liv i Sverige, utbilda dig, tjäna pengar och bygga nya hus?”

Flickan som säger att hon är palestinier trots att hon är född här i Sverige på 80-talet stirrar på mig med brinnande ögon, sen svarar hon: ”Jag kommer aldrig att ge upp kampen på att få tillbaka vårt hem!”

Jag tittar förstummad på henne och förstår inte, men förstår kanske ändå, går därifrån och tänker: ”Är det värt det?”

1945 evakuerades min far, min faster och min farmor från Stettin som då låg i Tyskland. De hade med sig tre väskor med det allra nödvändigaste och lagfarten till huset som min farfars far byggde 1908. Huset var ett stort trähus som låg på en stor tomt i Finkenwalde strax utanför Stettin. Bara några år tidigare hade familjens femrumslägenhet på Pölitzerstrasse i centrala Stettin smulats sönder av bomber och de hade flyttat ut till Finkenwalde.

Åren gick och de bodde som flyktingar i Wismar och hoppades hela tiden på att snart kunna flytta tillbaka till huset i Stettin. De hade ju för sjutton lagfarten kvar, beviset på att de ägde huset. Åren gick, Wismar hamnade i DDR och fredföredrag skrevs där supermakterna bestämde att delar av Tyskland skulle tillfalla Polen som krigsskadestånd. Det var som vanligt de små människorna som fick betala priset för kriget som ”de stora” männen startade.

1950 flydde min pappa till Sverige från DDR. Han träffade min mamma som också var flykting därifrån och de två startade tillsammans ett nytt liv med två tomma händer. De jobbade hårt, fick barn, utbildade sig och tog vara på livets goda. Länge var de övertygade att de en dag skulle kunna flytta tillbaka till huset som min farfars far byggde 1908 i Stettin. 1961 byggdes muren och det kalla kriget trappades upp och mina föräldrar förstod att hemvändandet aldrig skulle bli av. Istället ägnade de all kraft åt att bli svenskar och leva ett lyckligt liv i Sverige.

Jag tänker på den palestinska flickan och kan inte låta bli att beundra henne lite för kampen som hon för, men sen kan jag inte låta bli att tänka:  ”Det är bara ett hus! Det är bara pengar.” Hur många människoliv har inte spillts i onödan i den kampen? Hur mycket negativ energi har inte alstrats under alla dessa år av kamp. Borde vi ha gjort likadant? Kämpat mer för att få tillbaka vårt hus? Men sen ser jag tillbaka på historien och inser att vi människor alltid har använts som brickor eller spelpjäser och flyttats hit och dit av makthavarna. Och kanske är det bäst att finna sin plats i livet och göra det bästa av det och försöka att vara lycklig. Det valde i alla fall mina föräldrar.

(Och för den som undrar kan jag berätta att vid murens fall fick min familj 16000 kronor i ersättning för huset, ett hus och en tomt som var värt flera miljoner kronor.Det är det enda och ändock är vi faktiskt lyckliga….)

Något att tänka på en trött måndag som denna….

”Ett misslyckande innebär inte att du är misslyckad … det betyder bara att du ännu inte har lyckats.”

Robert Schuller

Det finns saker som man skrattar åt hela livet. Det här har några f.d. kollegor och jag skrattat åt i 20 år, minst…

Vi jobbade på en skola som hade många hemspråkslärare. En av dem var liten och tanig och såg mest ut som en grabb i 12-års åldern i kroppen fast han var medelålders och hade skägg. På en personalfest skulle det dansas. Alla kommenderades upp på golvet och någon sorts folkdans där man snurrade runt och bytte partner startade. Den lille hemspråksläraren snurrade runt bland damerna och efter en stund kom han till vår stora bildlärarinna. Hon var säkert 185 cm i strumplästen och bastant, han var under 160 och spenslig. Vi var några som stod och såg på när hon svängde runt så att han lättade från golvet och en av oss lugnt sa: ” Det där går nästan under betäckningen kast med liten hemspråkslärare.” Behöver jag berätta att vi skrattade? Och att vi skrattar åt det än… Om de visste vad de har roat oss länge?

Jag vet att man inte ska göra sig lustig över andra och speciellt inte åt hur de ser ut när de inte kan göra något åt det, men ibland kan man inte låta bli… 😀

– Åh, äntligen, sa dottern och tog en i var hand och försvann in i sitt rum. Efter en stund kom hon ut och hämtade en till. Jo, hon älskar lussebullar så de lär gå åt i år med. Vi bakar alltid efter ett recept från Arla. De blir absolut godast. Gör det du med!

50 gram jäst, 100 gram smör, 5 dl mjölk, 250 gram kesella lätt, 2 påsar saffran, 1½ dl  socker, ½ tsk salt, c:a 17 dl vetemjöl, 1 ägg, ½ dl russin.

• smula jästen i en bunke
• smält smöret i en kastrull, häll i mjölken, värm till 37 grader
• häll degspadet över jästen
• tillsätt kesella, saffran (stöt den i en mortel med en sockerbit innan), socker, salt, russin och det mesta av mjölet
• arbeta tills degen blir blank och smidig
• låt jäsa under duk i 30 min
• sätt på ugnen på 225 grader
• knåda degen och dela den i c:a 35 lika stora bitar
• forma till lussekatter
• dekorera varje lussekatt med två russin
• låt jäsa under duk i 30 minuter
• pensla med ett uppvispat ägg
• grädda mitt i ugnen tills de får fin färg c:a 10 minuter
• mumsa i dig och bli lycklig 🙂

– Ni är dresserade i frihet och svåra att sätta i bur, sa min mamma en gång och menade då oss, fyra syskon. Tänk så rätt hon hade. Här kommer en av mina favoritdikter av Maria Wine:

Älska mig

men kom inte för nära

lämna plats åt kärleken

att skratta åt sin lycka

låt alltid en eld av

mitt blonda hår

vara fri

”Ett effektivt sätt att övervinna de negativa känslornas krafter, till exempel ilska och hat, är att odla deras motkrafter: positiva sinnestillstånd såsom kärlek och medkänsla.”

”Medkänsla är således också en källa till inre styrka. Med ökad inre styrka blir det också lättare att utveckla sin beslutsamhet och därmed få större möjligheter att lyckas oavsett vilka hinder som kan finnas. Om man däremot känner tveksamhet, oro och bristande självkänsla utvecklar man ofta en pessimistisk attityd. Det anser jag nästan alltid leder till misslyckande. Har man en pessimistisk hållning kan man inte ens lyckas med saker som man relativt lätt skulle kunna uppnå. Är man orubbligt beslutsam kommer man så småningom att lyckas även om det handlar om något som verkligen är svårt att åstadkomma. Också i en konventionell mening är medkänsla viktigt för en lyckosam framtid.”

Ur Om livet och döden av Dalai Lama

”En snickare formar träet.

En smed formar svärdet

Den vise formar sig själv.”

                          Buddha