Månad: februari 2008

Minns ni kedjebreven som på slutet av 70 – talet och början på 80- talet damp ner i brevlådan? Man blev beordrad att lägga 10 kronor i ett kuvert och skicka till personen överst på listan och sen kopiera brevet och skicka det till ett antal vänner som i sin tur skulle skicka det vidare o.s.v. Ibland fanns det hotelser med i brevet där det stod att om man bröt kedjan skulle något hemskt hända. Någon gång hotades det t.o.m. med döden. Jag skickade breven vidare kanske två gånger, men sen bröt jag kedjan trots dödshot och vad? Det hände faktiskt ingenting. Jag sitter här än. Igår fick jag en ny variant på kedjebrev där man skulle skicka ett recept till personen först på listan och sen skicka brevet vidare. Med datorns hjälp går det ju så lätt och smidigt att skicka breven och eftersom man uppmanades att skicka ett lätt recept som man kan utantill så var det heller inget egentligt arbete. Här får ni andra ta del av mitt unika recept på

Snabb linssoppa med ta vad man har i kylen:

½ – 1 gul finhackad lök,  rapsolja eller smör, 1½ dl röda linser, c:a 1 liter vatten, en grönsaksbuljongtärning, 1-2 pressade vitlöksklyftor, salt, peppar + ta vad du har i kylen som t.ex. persilja, purjolök, palsternacka, zucchini, persiljerot, morot, selleri, potatis, ungersk kolbasz, varmkorv i bitar eller kassler.

1. Hacka löken fint och bryn i smör eller olja

2. Skölj linserna och häll i samtidigt som du häller i vattnet.

3. Släng i salt, peppar, buljongtärningen och vitlöken

4. Hacka grönsakerna och/eller potatisen i bitar och lägg i .

5. Koka c:a 10 minuter

6. Lägg i korven eller kasslern – värm upp och smaka av, krydda ev.mer.

7. Servera med gott bröd.

De röda linserna kan bytas ut mot gröna, men då måste de koka i 20 minuter innan du lägger i grönsakerna.

Obs! Jag garanterar inte att ni blir lyckliga av soppan, men mätta och belåtna blir ni helt säkert.

När min dotter gick på lågstadiet kom hon hem och berättade att Amanda, en ny flicka hade börjat i klassen. Veckan efter var det föräldramöte och jag, som var lite sen, gled in genom dörren just när mamman till Amanda höll på och presenterade sig. Jag tyckte att jag kände igen henne, men förmodade att jag sett henne i någon lekpark i området. Tyvärr uppfattade jag aldrig hennes namn under presentationen, men under mötet ställde Amandas mamma frågan till lärarinnan om vad hon tänkte göra för jämlikheten mellan könen. Fröken förklarade så gott hon kunde och Amandas mamma svarade:”Ja, jag vill inte att min dotter blir en sån som står hemma och stryker.” Nägon undrade vad hon menade och Amandas mamma kom då med en utläggning om förhållandena mellan könen och med påståendet att det finns inga män som står vid strykbrädan. Jag kunde inte låta bli att säga: ”Min man stryker.” Amandas mamma synade mig uppifrån och ner och svarade att det var han nog ganska ensam om.

Nåväl, min dotter och Amanda började leka med varandra.

Så en dag, efter flera månader kom min dotter hem från skolan och sa:

– Amandas mamma är en känd författare.

– Känd?

– Jo, hon är jättekänd. Hon har sålt miljoner böcker.

– Men jag vet ingen författare med Amandas efternamn, sa jag. Hon kan inte vara så känd.

– Jo, hon är jättekänd.

Jag gick för säkerhets skull och gjorde en sökning på nätet, men fick naturligtvis ingen träff.

– Det finns ingen författare med det namnet.

– Men jag tror att hon har ett annat namn.

– Vad då?

– Mark.. någonting.

– Mark… sa jag lite dumt.

– Ja och så har hon sålt miljoner böcker och är med på bild på varje bok.

– Vet du vad någon av hennes böcker heter?

– Jaaaaa, Spräng, nångting med spräng.

– Jag gick till bokhyllan, drog ut Sprängaren av Liza Marklund. Är det hon?

– Ja, jag tror det. Är hon känd?

– Ja, hon är känd.

Vi var några som strålade samman på OT på Söder och bloggträff i går och det var trevligt att få några ansikten till de olika bloggarna.

En vän till mig kom för några år sedan och frågade: ”Stefan Sauk? Är han känd?” Det här var innan Sauk hade spelat in Riket och jag förklarade att det var han i Hamiltonfilmerna. Jag får då höra följande berättelse:

Min vän var på en lunchrestaurang i Vasastan och åt. Vid ett hörnbord satt en reslig man med en yngre dam . Min vän undrade varför alla i lokalen tittade och en del till och med pekade på paret vid hörnbordet, men orkade inte bry sig utan tog fram sin tidning och började läsa.

Plötsligt hör han att någon ropar hans ovanliga namn genom lokalen. Det är den reslige mannen vid hörnbordet som nu står upp pekar på honom och skriker ut hans ovanliga namn högt och tydligt. Hela lunchrestaurangen stannar upp och följer den reslige mannens väg genom lokalen fram till min väns bord. Mannen från hörnbordet räcker fram handen och säger tydligt: ”Stefan, Stefan Sauk”. Min vän letar i sin hjärna, tycker att namnet verkar bekant, men ingen klocka ringer. ”Känner vi varandra?” mumlar han fram. ”Du hjälpte mig för länge sen.!” säger Stefan Sauk och ser glad ut. Min vän, letar i sitt minne, men kan inte komma på vad Stefan menar.men när Stefan berättar vad det rör sig om minns han. De småsnackar en stund och det kommer fram att Stefan behöver hjälp igen och hoppas att min vän fortfarande är i branschen. Det år han emellertid inte.

När min vän lämnar restaurangen tisslar och tasslar folk och han hör några viska: ”Men visst är han också skådis?”

Det är han inte.

”Nej, vi är inte ihop”, väste dottern till mig när killen slank ut genom dörren. Jag hade inte ens frågat, men det är klart att jag hade undrat när hon satt i hans knä framför datorn. Nu vet jag, hon bara satt där ändå. Jag kanske ska slå mig ner i kollegan Pers knä framför datorn och väsa till kollegan Gunilla när hon kommer in: ”Nej, vi är inte ihop…” 😀