Månad: november 2008

Nej det var inte jag som strippade inför mina elever. Jag lovar!

Jag hade anmält mig till ett extrainsatt bodypumppass på Eriksdalsbadet i går, men när jag kom dit var vi för få anmälda så vi erbjöds att delta på Boxpasset i stället. De andra deltagarna drog sig ur, men jag som alltid är så himla optimistisk sa naturligtvis ja och drog på mig boxningshandskarna. Förvirrad tant som jag är blev jag naturligtvis ihopparad med en av de kvinnliga instruktörerna och hon var både ung och väldigt vältränad plus att hon instruerade och hejade på mig hela passet. Nu kan jag slå en rak höger så det dånar om det och mina rallarswingar är inte heller dåliga och akta er för mina uppercuts.  Sparkarna var lite svårare att få sving i speciellt i början, men sen fick jag in tekniken så till och med instruktören började vackla. Det var faktiskt det roligaste träningspasset jag varit med på på länge och det var jäkligt jobbigt. Nu vet jag varför boxarna på tv är så himla svettiga! I dag känns det både här och var och i morgon lär det bli värre, men jag gör gärna om det.

Jag har tidigare skrivit om att jag är dålig på att komma ihåg namn. Oftast kompenserar jag det med att hitta på namn på folk. Ni vet de får heta danskan eller han, polisen eller killen med BMW:n ganska länge innan jag lär mig vad de heter på riktigt. Om folk har väldigt konstiga namn så att jag inte ens förstår vad de heter, brukar jag ge upp och inte ens försöka lära mig namnen.

I 23 år har vi varit grannar med en familj som driver två asiatiska restauranger i Stockholm. Under dessa tjugotre år har jag bara lärt mig namnet på en av familjemedlemmarna. (Jag skäms faktiskt.) För någon vecka sedan skulle dottern göra en av sina två praoveckor på den ena restaurangen. Äntligen får jag veta vad de heter, tänkte jag och gav henne i uppgift att ta reda på namnen på de olika familjemedlemmarna.

Nu vet vi att hon som driver den ena restaurangen heter något på U. Det är alltid en början.

”Bästa fotografen” har varit på Endurotävling på Gotland. Enduro är såna där motorcyklar som körs i lera av män. Jag är säker på att ”Bästa fotografen” trivdes för redan som ettåring älskade han att hoppa i vattenpölar och kladda i lera. Se hans bilder här! Det ser rätt kul ut eller hur?

En nära vän till mig ligger i skilsmässa. Hon ringer och är förtvivlad. Hennes man har haft en annan i flera år. Jag försöker säga några tröstande ord, men vet samtidigt att deras äktenskap inte har varit smärtfritt. Hon har jobbat extremt mycket och han har på mäns vis ”lekt” och inte tagit speciellt mycket ansvar för hem och barn. Jag säger: ”Något bättre väntar på dig. Du kan bara inte se det än, men var så säker, något bättre finns runt hörnet.”

Hon tystnar, men sen kommer det. Hon känner sig så fruktansvärt arg. När hon har jobbat och nästan stressat ihjäl sig för att också hinna med hem och barn har han legat med sin älskarinna. Det gör ont. Hon säger: ” Jag vill hämnas. Både han och hon ska minsann få känna på…” ”Gör inte det”, säger jag, ”för hämnden och hatet har en förmåga att tugga sig inåt på den som utför hämnden och till slut äta upp den personen. Den som hämnas drabbas i längden hårdast själv. Tag all din energi som du har och satsa på att bli lycklig istället”, fortsätter jag. ”Det är den största hämnden, att du blir lycklig utan honom.” ”Jag ska försöka”, säger hon, och jag känner att det är början på något stort.

Det exploderade och sköts om vart annat och det var spännande, men inte lika kul som när Roger More eller Sean Connery lekte James Bond. Filmen är dock helt klart underhållande och sevärd och om man har sett alla andra Bondfilmer måste man se denna också trots att humorn saknas.

I går skulle en väninna komma på middag. Hon skulle bara skjutsa sin dotter till Norrtälje först, men skulle vara hos oss ungefär klockan sju. Kvart över sju ringde hon och sa att hon var försenad för att hon hade kört vilse. ”Var är du då?” undrade jag och tänkte att jag kanske kunde hjälpa till att lotsa henne rätt. ”Jag är i Handen”, svarade hon. ”I Handen!” skrek jag. ”Hur hamnade du där? Du skulle ju till Norrtälje!” ”Jag berättar sen,” sa hon.

För er som inte riktigt har koll på Stockholm med omnejd kan jag upplysa att Norrtälje ligger många mil norr om Stockholm och Handen liggen 2 mil söder om Stockholm.

Väninnan kom fram till oss så småningom och kunde väl konstatera att det är till källan man ska gå när man vill ha reda på en adress och inte lita på tolvåringar och deras kompisar.

Mellan spinningpasset och corepasset på Eriksdalsbadet i dag dök en kär gammal kollega upp. Hon har varit sjukskriven i över ett år efter att ha gått in i väggen. Nu verkade hon dock vara på rätt spår igen och såg både vältränad och fräsch ut. Lika glad som alltid var hon också och vi fnittrande som två småtjejer när vi gick in och körde core tillsammans.

Hon är inte den enda på skolan som kraschat in i den där berömda väggen och jag är glad över att jag klarat mig. Min inställning till jobbet är och har alltid varit ”Det är bara ett jobb” och den inställningen tänker jag fortsätta ha. Många (framförallt kvinnor) har kritiserat mig  för att jag ”tar för lätt” på saker och ting, men då brukar jag säga att om jag dör på min post kommer en ersättare och ingen absolut ingen kommer att tacka mig om jag jobbar ihjäl mig. Livet har så mycket att erbjuda och om jag tar för mig av det och mår bra finns en chans att jag också gör ett bra jobb utan att jobba ihjäl mig.