Månad: april 2012

”Är du säker på att du vill ha dem”? var det sista jag sa innan hon skickade iväg beställningen på de mörkläggande hissgardinerna från dekoria. ”Ja de blir bra”, fräste hon.

Det tog en vecka innan paketet kom. Det var så stort att vi inte kunde hämta dem på posten där vi bor. Jag fick hämta ut en bilpoolsbil och köra till den där företagsposten som jag knappt hittar till. Bökigt och onödigt. Väl hemma packades de upp och dottern började genast sura. Hon meddelade ganska snabbt att hon inte ville ha dem. Färgen var fel.

Jag fick spel och talade om att hon var en bortskämd skitunge. ”Om man själv har beställt gardiner och de kostar 1053 kronor får man allt sätta upp dem oavsett om man tycker att de passar eller inte”, skrek jag. Hon sket naturligtvis i det utan packade ihop dem och  några dagar senare när jag kom hem hade hon själv varit på IKEA och köpt andra, billigare.

 Nu ligger de dyra hissgardinerna i sitt paket i hallen och stirrar på oss. Vill du köpa dem? Jag säljer till högstbjudande. 🙂 Måtten är 100×200 och 160×150 och färgen är gråvit.

Varför blir det så? Varför hamnar oftast folk som sitter i en styrelse för en ideell förening i fällan ”klubben för inbördes beundran”? Det blir ”vi i styrelsen” mot dom i klubben. Och varför beter sig ibland styrelsemedlemmar i ideella föreningar som om deras uppdrag handlade om liv och död? Som om de var utsedda av Gud att utföra sitt uppdrag?

Vad har nu hänt undrar ni? Jo, följande:

Jag är medlem i en kanotklubb. I klubbens hus har man det senaste året bytt lås på ett antal dörrar. Låsbytet har pågått sedan i somras och undertecknad kvitterade redan då ut en nyckel efter att ha betalat in 500 kr i deposition. På klubbens hemsida uppmanades vi medlemmar i mars att betala in 500 kr för att sedan i april komma ner till klubben med kvittot på inbetalningen och kvittera ut den nya nyckeln. Jag ställde då frågan om jag behövde kvittera ut en ny nyckel. Jag hade ju redan fått en.  Räckte inte den till att komma in i klubbhus och kanotförråd? Till svar fick jag att om nyckeln är blå så räcker den.

Så är det dags för premiärturen för året. Jag tar mig ner till klubben, låser upp klubbhuset (nyckeln fungerar), byter om och tar fram min kajak ur förrådet som redan var öppet eftersom det var andra glada paddlare på plats. Jag paddlar en tur i solen, kommer tillbaka till klubbhuset, bär upp min kajak och det är nu problemen börjar. Efter att ha torkat av kajaken ska jag lägga in den i förrådet. Det är låst för ingen annan är där. Jag försöker låsa upp det. Nyckeln passar inte! En av medlemmarna som sitter och vilar sig i solen kommer efter en stund till undsättning och låser upp.

Sen börjar en lång och otrevlig mejlväxling mellan mig och en man i styrelsen som har ansvaret för nycklarna. Jag är upprörd över att jag inte kommer in där min kajak förvaras och vill ha en nyckel så fort som möjligt. Han säger att det kommer att ta minst tre veckor innan jag får någon nyckel för först ska jag anmäla att jag vill ha en nyckel, sen ska ett bolag som skickar ut fakturor kontaktas av honom, sen ska jag betala min faktura och till sist ska jag äntligen komma ner med mitt kvitto på en aviserad dag och kvittera ut min nyckel. Jag hävdar att jag vill ha en nyckel snabbare och struntar i att gå i klinch med den byråkratiske mannen och ringer istället till ordföranden som är mycket smidigare att ha att göra med.  Ordföranden lovar mig att jag ska kunna få en nyckel samma dag. Jag andas ut och tänker att allt har löst sig. Efter några timmar ringer dock ordföranden tillbaka och säger att mannen vägrar att lämna ut en nyckel till mig utan att jag har kvitto. Jag får allt vänta med mössan i handen och buga och tacka.

Jag är däremot upprörd över att jag inte ska komma åt min kajak på flera veckor fast jag betalar för att ha den i förrådet. Och buga och tacka har aldrig varit min stil. Därför skickar jag iväg ett mejl till mannen med Napoeleonkomplexet. (För vad kan han annars ha drabbats av?) Jag jämför honom med en myndighet i mejlet, men skriver att det är taskigt mot myndigheten för numera är till och med personalen på Skatteverket trevlig och tillmötesgående. Jag skickar en kopia till hela styrelsen och skriver att nu har de i alla fall något att snacka om på nästa möte. Jag talar dessutom om att jag varit medlem i en helvetes massa år och ställt upp för klubben på alla möjliga vis genom att vara tränare, funktionär m..m.

Jag får inget svar av mannen som har hand om nycklarna, däremot får jag svar från en annan styrelsemedlem som skriver att jag borde skämmas! Det gör jag inte. Allt jag ville var att få en nyckel så att jag kan komma åt min kajak. Och eftersom jag förstod att man kan göra undantag och få nyckel först och betala sen så tyckte jag att eftersom jag varit medlem sedan 1975 och alltid betalat alla avgifter i tid borde de i styrelsen förstå det. Det gjorde ju också ordföranden, men inte den lilla mannen som fått den (alltför?) stora uppgiften att dela ut nycklarna. Han kunde inte tänka sig något annat än sin ordning.Jag talar också om att de borde kanske avlöna någon som delar ut nycklar flera kvällar i rad istället för att låta en liten man sköta detta uppdrag alldeles ensam. Kanske är det för betungande?

Och där kan den där mannen nu sitta i styrelsen med sin makt och känna sig mäktig över den där tanten som tror att hon är något för att hon varit medlem länge och har en massa kanotmeriter som han inte har. Egentligen är det så att den där tanten skiter i alla meriter. Hon hatar bara byråkrater som inte kan vara flexibla och som inte litar på människor och som inte förstår att vänta på en nyckel i tre veckor är allt för länge för en paddelsugen tant.

Dottern nös i ett. Hon hade på Långfredagen drabbats av en hiskelig förkylning. Återbud fick ringas till helgjobbet och hon surade hemma över förlorad inkomst. På Påsksöndagen fick hon nog och sa: ”Nu tänker jag bli frisk.” Och så googlade hon på olika recept på kurer mot förkylning. Hon fastnade för den här:

• Pressa en citron.
• Pressa 1 -2 vitlöksklyftor
• Tag en halv tsk tabasco. Hon tog Erös Pista (en ungersk stark paprikakräm) eftersom vi inte hade någon Tabasco hemma.
• Blanda alltsammans och drick i ett svep.

Och ja, dagen efter gick hon till jobbet.

I går var det min tur att börja nysa. Jag intog genast dunderkuren och ja, idag är jag mycket bättre. Förkylningen kom liksom av sig.

Det finns resor och så finns det andra resor. Om jag får tid och råd vill jag göra den här.

Det är inte alltid så kul med tonåringar. De lever liksom i sin egen bubbla där allt handlar om dem. Säger man till om städning eller allmän ordning så är man en elak lärare eller morsa som inte gillar dem och som bara älskar alla de andra. Så är det ju inte och när man försöker förklara att man bara är jäkligt irriterad på att de skräpar ner, stör eller är allmänt slarviga så kommer samma fras igen: ”Du tycker inte om mig!”

Att det ska vara så svårt att förstå att tycka om  inte hänger ihop med att man kräver lite ordning och reda. Man kan faktiskt älska någon fast man säger åt vederbörande att den bör städa, plocka undan efter sig, gå ut med soporna eller bädda sängen.

 

Här kommer en ”känd” reporter som har lite bråttom.

 

Reporter på språng

Det är intressant att Skolverket efter så många år äntligen ser över hur undervisningen i religion utövas på våra gymnasieskolor. Och vad kan vara bättre att skriva om när man som jag, just nu, vaktar ett prov i religion.

Skolverket konstaterar att det finns lärare som inte tar upp alla religioner i undervisningen och att många lärare dessutom undviker att låta eleverna diskutera känsliga ämnen.

Själv har jag alltid ansett att just religionsundervisningen är till för att få eleverna att ifrågasätta, men också att förstå de olika religionerna för att på så sätt minska fördomar och rasism. MEN, hur lätt är det att ha en diskussion i ett ämne där eleverna knappt kan någonting? Och hur mycket tid har man på sig för att lära dem någonting?

Kursen, Religion A  är på 50 poäng. De flesta skolor lägger ut kursen på c:a 40 timmar. I realiteten blir kursen i sämsta fall på 35 timmar eftersom det alltid läggs ut någon idrottsdag eller studiedag i efterhand + att man som gymnasielärare inte får någon vikarie om man är sjuk. Man har alltså 35 timmar på sig att lära eleverna något om alla religioner. Lägg därtill att det sitter 32 elever i klasserna vilket bara det gör en diskussion ganska ohanterlig. 

Ibland hinner man faktiskt inte med allt som lärare. Dessutom har jag under mina trettio år som lärare bara fått två tillfällen att vidareutbilda mig. En gång lyssnade jag på Jan Hjärpe en eftermiddag. Jag tror det var på 80-talet och en gång på 90-talet var jag med på en heldag om New Age ute i Vallentuna. Visserligen tillhör jag de lärare som läser en hel del själv och ofta gör studiebesök på religiösa platser på min semester, men i alla fall. Visst borde det finnas fler tillfällen för ämnesfortbildning under trettio år? Det satsas det emellertid inte på i svensk skola utan vi tillbringar istället många studiedagar med att diskutera allmänna skolproblem, oftast de samma år ut och år in.

Nu kan man, om man är finurlig, göra prov med frågor där eleverna får tänka efter själva OCH  man kan göra studiebesök där eleverna får träffa människor som utövar andra religioner. Om det finns pengar vill säga. För även studiebesök på religiösa institutioner kostar pengar. Mina klasser besöker nästan alltid judiska museet (500kr/ klass) till exempel. Detta för att det i yrkesklasserna finns väldigt många fördomar om judar. Helst skulle jag vilja göra mängder med studiebesök, men den enda som ställer upp gratis är prästen i församlingen och ibland blir han den enda utifrån som eleverna träffar. För vissa terminer är det köpstopp och då får vi inga pengar alls till att förgylla undervisningen. Istället får man försöka få eleverna att fundera på olika frågor.

Här är några frågor  mina elever klurar på. Vad skulle du ha svarat?

Du är idrottslärare på en högstadieskola. I en av klasserna finns det tre muslimska flickor. Två av dem är aldrig med på idrotten. När du frågar dem svarar de att de inte får vara med p.g.a. sin religion. Vad gör du?

Förklara vad ahimsa betyder och ge exempel på hur det utövas i världen.

Vad kan det bero på att judar så ofta utsätts för förföljelser? Ge minst tre förslag på hur man kan motverka antisemitismen.

Och så en favoritfråga som ser lite olika ut beronde vilken religion som avhandlas: En flicka och pojke blir kära i varandra. De tillhör olika religioner (eller kaster om det handlar om hinduismen). (Här ges naturligtvis exempel på vilka) Familjerna motsätter sig äktenskap och hotar med utfrysning. De kommer till dig för att få goda råd. Vad säger du?  Vilka olika alternativ finns? Vilka blir konsekvenserna beroende på hur de väljer?

Sen kan man alltid diskutera genusperspektivet i de olika religionerna. För handen på hjärtat, våra världsreligioner är alla av män för män, om man inte vill inse det har man väldigt stora skygglappar på sig.

När jag har varit bortrest några dagar brukar jag alltid ta en ordentlig titt i kylen och rensa bort det som passerat ”bäst före datum”. Egentligen borde man göra likadant i sin bekantskapskrets. Gå igenom dem man inte sett på ett tag och se vilka som passerat bäst före datum. För ärligt talat, hur kul är det att släpa runt på folk som har svårt att släppa gammalt groll, som hellre tar än ger och som tjatar om samma skämt som en gammal repig LP-skiva?

Och till väninnan som fortfarande undrar varför jag är singel, måste jag bara klargöra: ”Jag är en jävel på att rensa bort dem som passerat bäst före datum”.