Månad: oktober 2013

Den här veckan, v 44 2013 är jag veckans gästbloggare på Poppiusbloggen,

Jag besökte Café Opera i fredags. De bjuder in till After Work från kl 17 på fredagar och väninnan och jag hade hört att det var för folk i vår ålder. Som singel gäller det att hitta tillfällen då man möter likasinnande så vi hastade dit. Det var tjugofem år sedan jag var där sist. Då fanns det många bord i restaurangdelen och det var trevligt att sitta i burspråket vid de höga ljusa fönstren. De var borta nu eller i alla fall mörklagda. Stora svarta gardiner hängde för alla fönster och lokalen hade fått ett antal nya barer.

Musiken var från 70- och 80-talet vilket passade oss eftersom det var då man svängde sina lurviga numera epilerade ben som ivrigast. Vi köpte varsin öl, ställde oss vid ett ståbord och försökte prata. MEN det gick inte! Musiken dånade alldeles för högt. Ibland var det svårt att urskilja vilken låt som spelades. Bara basen hördes dunka i lokalen som en stångjärnshammare. DJ:n var i vår ålder och uppenbarligen helt döv. Förmodligen kunde han inte uppfatta något annat än basljudet.

Vi dansade en stund, några karlar försökte säga något, men att konversera  var lönlöst eftersom musiken spelades alldeles för högt. Efter två timmar gav vi upp och gick därifrån.

Sorry Café Opera. Ni missade just två glada fredagskunder. När vi kom utanför förstod vi att vi inte var de enda som klagade på oljudet. Flera röster hördes säga: ”Skönt att komma därifrån. De spelar alldeles för högt!”

En grupp franska munkar lever ett stilla liv i Atlasbergen i Algeriet. Så ställs de inför valet; stanna och kanske dö eller flytta tillbaka till Frankrike? Filmen Gudar och människor tillhör en av de bästa filmer jag sett. Läs mer om den här och framförallt, om du missade den på Svt i lördags, se den!

”Tro är att ha en visshet om det som du ännu inte kan se, och belöningen för denna tro är att få se det du tror på.”

 

Augustinus av Hippo, 354-430 f Kr

Teolog och biskop

Stol nummer elva i Svenska Akademien är ledig. Det är konstkritikern Ulf Linde som gått bort. När Svenska Akademien ska fylla hans plats hoppas jag och säkert många andra med mig att det blir en kvinna. I dag finns det sex kvinnor på de aderton platserna. Med tanke på att Selma Lagerlöf blev den första kvinnan som valdes in i Svenska Akademien 1914 och att det dessförinnan bara var ett ställe där män beunndrade män så är kanske sex damer en framgång,.MEN i år skriver vi 2013, det är fler flickor, tjejer, kvinnor, damer än män som läser böcker. Om man tittar på antalet lärare  eller antalet studenter på fakulteterna i litteratur på våra universitet så är faktiskt majoriteten kvinnor. Dessutom har vi lika många fantastska kvinnor som män som skriver, forskar och författar så  hälften av Svenska Akademiens ledamöter bör vara kvinnor. Eller hur?

Alice Munro får årets Nobelpris i litteratur. Det är ett bra val av Svenska Akademien. Hon är nämligen kvinna och novellist och därmed en minoritet bland pristagarna i litteratur som vanligtvis är män och romanförfattare eller lyriker. Jag har läst ett par noveller av Alice Munro och fann dem lite väl dystra för min smak, men nu ska jag absolut ge henne en chans till och läsa fler.

I dag klockan 13.00 får vi veta vem som får Nobelpriset i litteratur och tidningarna är fulla av spekulationer om vem det blir. Jag läser igenom alla förslag och är mest besviken på att det inte finns fler kvinnliga spekulanter till priset.

Haruki Murakami är sedan flera år tillbaka min favorit. Jag har läst alla hans böcker och anser att någon gång bör väl en författare som läses av många få priset. Amoz Oz är en annan favorit fast jag har bara läst ett par av hans böcker.  Visst borde jag ha någon kvinnlig favorit också, men det har jag inte. Det får jag skaffa mig till nästa år.

Forskare Therese Rehn har i DN konstaterat att ju längre tid man är borta från sin hund desto gladare blir den vid en återförening. Gladast blir tydligen hunden om man pratar med den. Det samma gäller för undulater kan jag tala om. I alla fall för Molly.

”Hej Molly! Hallå, hallå! Nu är jag hemma!” ropar jag alltid när jag kommer innanför dörren på lägenheten. Och för det mesta svarar Molly med ett litet tjut eller kvitter. När dottern kommer på besök blir Molly alldeles till sig bara hon hör dotterns röst. Dottern var ju hennes första kärlek och de delade rum i några år. På undulatvis kråmar sig Molly och börjar prata med dottern. Det är lika lustigt att se varje gång.

Man kan tro att en fågel inte är mycket till kompis, men Molly är väldigt sällskaplig av sig. Ibland håller jag henne dessutom i handen. Då protesterar hon först, men sen när jag börjar klia henne på magen kurrar hon förnöjsamt och biter mig lätt och kärleksfullt i fingrarna.

Molly borde ha en man att sällskapa med, men eftersom tre män har dött under hennes livstid så har ingen ny införskaffats. Fast om du läser detta och råkar ha en undulathanne som är åtta, nio år gammal och vill att han ska får en kärleksfull ålderdom kan du höra av dig. Molly skull nog bli glad över att ha någon likasinnad att gosa med.