Månad: februari 2014

Risken att dö ökar med sju procent när en sjuksköterska får fler patienter att ta hand om. Det hörde jag på radio häromdagen. Det var en forskare som studerat flera kliniker där man ökat beläggningen.

Enkel logik.

Risken att elever går ut skolan utan att kunna läsa och skriva ökar när en lärare får fler elever att ta hand om. Finns det någon riktig forskning på det?

Beslutsfattare försöker överytyga oss lärare om att det inte spelar någon roll hur många elever vi har hand om eller hur många timmars undervisning som läggs på en kurs. Ingen dör ju.

Men vad kostar det samhället att fler elever går ut skolan med underkända betyg? Vad kostar det samhället när fler elever inte kan läsa, skriva och räkna ordentligt?

Jag har jobbat i skolan i snart trettiotvå år. Nog vet jag att det spelar roll hur många elever jag har totalt. För tjugo år sedan hade jag på gymnasiet maximalt 120 elever att sätta betyg på. Nu har jag det dubbla. Det kan väl vilken dumskalle som helst räkna ut att jag har mindre tid per elev nu än för tjugo år sedan. Tiden jag ägnar mig åt varje elev har krymt avsevärt. Detta påverkar naturligtvis kvaliteten i min undervisning och i min omsorg om mina elever. Det mesta går på löpande band nu. Jag kör på, håller mina lektioner, rättar mina prov, men den där omsorgen som jag gav förut kan jag inte ge. Att fundera, att ta sig tid att prata med elever och föräldrar, att diskutera med kollegor hinns inte med.

Enkel logik.

Nä ingen dör för att min arbetsbörda dubblats, men vänta bara när alla dessa fjuttutbildade ungdomar blir vuxna och ska skapa sina liv. Inte kommer alla klara att skaffa sig jobb, stå emot droger, bilda familj, betala skatt eller leva inom samhällets lagar och regler. Om man ska klara det är det bra att kunna läsa, skriva, räkna och att ha blivit sedd och bekräftad under sin skoltid

Därför kära beslutsfattare är det viktigt att satsa på skolan. Ge lärarna färre elever att bekymra sig om så kommer de att bry sig mer om dem de har. Resultatet kommer att visa sig.

Enkel logik.

Vad är det för tomtar som sitter i Internationella Olympiska kommittéen (IOK)? Enligt Expressen ger IOK  Norges damer en reprimand för att de körde med sorgband under Skiathlonloppet i lördags. ”Tävlingsarenor är inte rätt plats att sörja” har de norska damerna fått veta. Men tävlingsarenorna får byggas av människor som utnyttjas som slavar och arenorna får förstöra miljön hur mycket som helst. Inte spelar det heller någon roll att landet som arrangerar OS är odemokratiskt och har en hel del människor i sina fängelser som aldrig hade hamnat där om de bott i en demokrati. Vore det inte på sin plats att ge Ryssland en reprimand för allt detta? Men det bryr sig delegaterna i IOK ett dugg om. De har ju fullt upp med att mingla, dricka vin, äta gott,  bo flott och skryta om vilka idrottskändisar de känner.

Det är hög tid att lägga ner, göra om, förnya IOK och kanske hela OS- spektaklet. Mossiga delegater som inte kan tänka utanför boxen har inget att göra i dessa sammanhang.

#IOK#

Vi sitter på Fotografiska och mumsar på varsin intressant och innovativ sallad. Samtalsämnet handlar, som så ofta, om karlar.  Det finns uppenbarligen personer som stör sig på att jag ännu inte har träffat HONOM. Därför upprepar jag det jag skrev här på bloggen för ett och ett halvt år sedan.

OLIKA KATEGORIER AV KARLAR

1.  Är de som är i vår ålder, men absolut måste ha en kvinna som är minst tio år, helst tjugo år yngre. Vi är inte intresserade av dem och de är uppenbart inte intresserade av oss. Vi är ju för gamla. ”De skulle bara veta vad de går miste om”, skrattar väninnan.
2. Är de i vår ålder som absolut måste ha en kvinna som de inte kan prata så bra med. En skaffar sig en ryska, en annan skaffar sig en thailändska och någon krånglar till det med en kvinna från något afrikanskt land. ”Ja, ja suckar jag. Kärlek kan väl uppstå så där över nationsgränserna, men att välja någon på ålderns höst som man inte kan prata med ordentligt verkar lite knäppt. Vad ska man göra om inte prata? Inte orkar han väl hålla igång som en 25- åring längre?
3. Är de i vår ålder som har fastnat i myten om att det är trevligt och socialt att dricka alkohol. Det är det förvisso, men inte varje dag och inte hela tiden. Då har det blivit ett beronde som tagit över och hur kul är det att leva med någon som har alkoholen som bästa vän? Nä, den personen vill vi vara utan.
4. Är de i vår ålder som har fastnat i träningsträsket och inte kan göra något annat än träna. De kör Vasaloppet, Vättern runt, Vansbro simningen, Lidingöloppet, några marathonlopp, ett skridskolopp, några kajaktävlingar och ägnar all fritid åt att träna. Vad då gå på teater, bio, konsert, läsa böcker? Den här kategorien män har aldrig tid till något annat än att träna. Och väljer också bort alla vänner som inte tränar lika mycket. Visst gillar väninnan och jag vältränade män och visst gillar vi att träna själva, men den här typen blir bara för mycket. Såna karlar fick vi nog av i vår ungdom när vi elitidrottade själva. En karl som försöker slå olika rekord hela tiden trots att han fyllt 50 är patetisk.
5. Är de i vår ålder som fortfarande tror att jobbet är det viktigaste i livet. Med nio och ett halvt år kvar till pensionsåldern vet i alla fall väninnan och jag att barn, familj, hälsa och vänner är mycket viktigare. En man som flyr undan livet genom att jobba vill varken väninnan eller jag ha.
6. Är de i vår ålder som skilt sig, men ältar sitt ex och sitt gamla förhållande hela tiden. Nej tack, vi vill inte leka psykologer, väninnan och jag.
7. Är de i vår ålder som skilt sig, men fortfarande dansar efter sitt ex:s pipa. När hon kallar så ställer de upp i vått och i torrt så mycket att man förstår att de aldrig avslutat förhållande rent mentalt. Nej ingen karlslok som tofflar under sitt ex.
8. Är de som inte har någon egen vilja, som står med mössan i handen och om man frågar dem åt vilket håll vi ska gå svarar de: ”Bestäm du.” Visst är det kul att bestämma ibland, men i ett förhållande måste man ge och ta annars lutar båten efter ett tag.
9. Är de som har tv:n som bästa vän. De sitter framför tv:n i vått och i torrt och ser minst tre nyhetssändningar per kväll. De svarar knappt på tilltal men hyssjar gärna åt en när man undrar något. Nä, den här kategorin karlar får fortsätta att ha sitt förhållande med tv:n.
10. Är de som inte kan vara snälla. De saknar förmåga att säga de tre orden: ”Jag älskar dig.” Och framför allt saknar de förmåga att visa att de älskar någon. De är oftast väldigt upptagna av sig själva och tror att jorden roterar enbart för deras skull. De framhåller sig själva i alla lägen och letar för det mesta efter fel hos sina kvinnor. Oftast kan de ”hänga ut” sin kvinna genom att högt tala om hennes fel och brister inför andra människor. Dessa män är inte värda någon kvinna.

Så är det någon som fortfarande är förvånad över att jag inte har någon karl? Dessutom har jag ju ”min finska fru”, 😉 så det är lugnt.

I think of you

Under min uppväxt kallade mina vänner och jag ryska nationalsången för hockeysången. Detta för att Sovjetunionen som det då kallades, vann 15 av 21 VM guld i hockey mellan 1968 och 1991. Vi förknippade helt enkelt den ryska nationalsången med hockey -VM. Nu har ryska nationalsången blivit HBTQ-sången och min ”finska fru” Leila och jag har bidragit därtill. Vi och ett hundratal andra sångare är numera en snackis världen över. Läs mer lyssna här!

Om du tittar väldigt noga ser du Leila vifta med en finsk flagga. Jag står bredvid och viftar med prideflaggan.

Dirigent och producent: Sean Kelly

Filmade gjorde mina elever Iona Constantinescu och Erik Lindh från S:t Eriks gymnasium i Stockholm