Månad: februari 2016

Som lärare på gymnasiet är jobbet ett race fram till sportlovet. Det är före v 9 man ska hinna så mycket som möjligt på kurserna för sen kommer påsklov, studiedagar, Kristi himmelsfärd och en hel drös med nationella prov. Kollegan brukar säga: ”Det man inte hinner med till sportlovet får vara.”

Den observante läsaren vet att jag undervisar i religion och att jag har en tro på det magiska och ett hopp om en bättre värld. Därför måste jag berätta att jag blev oerhört glad idag när jag såg på TV-programmet Go’ kväll och lyssnade på Lia Boysen. Hon pratade om att man ska göra människor vackra, att man ska betyda något för andra, att det man tror på finns och att man aldrig är för gammal att lära nytt.

Jag lyssnade och nickade, men när hon tog Stellan Skarsgård som exempel på en bra förälder hajade jag till. Jag kanske är fördomsfull, men kan man vara en bra pappa till åtta barn idag när kraven på föräldrar är så stora samtidigt som man är en internationellt superkänd skådespelare? Jag hade nog inte alls klarat av det, men om Stellan är en superpappa till alla åtta barn kan ju bara hans barn svara på.

Själv har jag två barn och har gjort mitt bästa som mamma för dem. Mer kan man ju inte göra. En gång blev jag till och med utsedd som en supermorsa av Sid Knutsson, Fitnessgurun. Hur han kunde veta det kan man ju undra, men jag kan ju avslöja att min son och han delade bostad för många herrans år sen.

Så här i efterhand kan jag väl avslöja att jag nog ångrar en del saker jag gjorde och sa under mina barns uppväxt, men det har blivit folk av båda så några rätt gjorde jag allt. Nu tänker ni säkert att de också hade en pappa? Jo då, det hade de, men han satsade allt på sin karriär och roade sig med annat, medan jag fostrade barnen kan man väl lugnt säga. Fast jag är inte alls bitter. Ibland tror jag att det som blir, blir rätt.

Och nu måste jag ju knyta ihop säcken och koppla till rubriken igen. ( Den observante läsaren vet att det är ett av mina trick.) Jo, säger jag då igen : ”Gör människor vackra genom att tala om att de betyder något för dig. Det räcker!”

Det finns människor som tror, att om man utsätter andra människor för stress, problem och olika slags tester, så blir de starka. Jag vet att så inte är fallet. Människor som hela tiden utsätts för olika slags faror, tester och stress blir inte starka utan tåliga. De klarar av. De står ut. Men deras kreativitet når inga höjder. För att vara kreativ måste människor i lugn och ro få utvecklas i sin egen takt.

Jag har ibland råkat ut för människor som trott på idén att arrangera problem för människor.

En kollega till mig utsatte ideligen sina elever för olika slags tester. Han ville se hur de reagerade och han trodde fast och fullt på att de skulle rustas för livet. Själv var och är jag inte av den uppfattningen. Om människor utsätts för olika slags påhittade problem reagerar de olika. En del blir otroligt stressade, andra struntar i att lösa dem eftersom de förstår att problemen är arrangerade och några försöker att lösa dem så gott det går. Ingen brukar utvecklas och bli den starka människa som min kollega trodde att någon skulle bli.

Till exempel spred kollegan ut att det stod en blottare utanför skolan. Många flickor och även en del pojkar blev osäkra och rädda och såg en blottare i varenda man som de passerade på morgonen och på eftermiddagen när de gick till och från skolan. Några barn fick säkert men för livet och litade aldrig mer på någon man. Nyttan av det?

När eleverna fick datorer lät kollegan datateknikern lägga in buggar i datorerna så att det blev krångel att starta, logga in, spara mm. Tror du att eleverna blev bra på datorer? Nej, en del gav upp, andra kämpade på, men med arrangerade problem som hela tiden uppstod kom eleverna inte hälften så långt som andra elever som bara råkade ut för datorernas ”vanliga” problem. Att skapa ytterligare buggar gjorde bara att eleverna halkade efter i sin datorutveckling. De blev inte alls hackers som kollegan trodde att de skulle bli.

När han (för det var givetvis en han som hade denna sjuka människosyn att människor ska bli starkare om de utsätts för prövningar hela tiden) skulle på studiebesök med eleverna gav han dem förvirrande instruktioner vid olika tillfällen. Vid ett tillfälle sa han att samlingstiden var 13.00 och vid ett annat tillfälle sa han att de skulle samlas 13.30. Det hela ledde bara till att han inte fick hela klassen med sig. Några kom för sent och det blev allmänt kaos. Och det var också det han trodde på. Kaos. Han hade någon slags idé om att om han skapade kaos så skulle det senare bli ordning. Det blev det aldrig. Istället fick han elever som var missnöjda, inte litade på någon och som var trötta. För när de hela tiden utsattes för konstigheter krävde det för mycket av deras uppmärksamhet. Den som de hade behövt till skolarbetet istället.

Elever och andra människor som utsätts för kaos i flera år utvecklas inte till sin fulla potential. Stress gör att människor stagnerar och deras kreativa sida når aldrig dit den skulle kunna nå. Kaosteorin bygger på en förlegad och sjuk människosyn där hugg och slag ska forma en. Detta går helt i stick och stäv med tanken att godhet föder godhet.

Jag tyckte och tycker att kollegan och alla andra som sysslar med kaosteorier, testar människor genom att skapa och arrangera problem för dem, är idioter. Livet innehåller många problem att lösa ändå. Inte behövs de späs på ytterligare för att man ska lära sig något? Och varför nöja sig med att människor presterar till hälften om man genom att ge dem bra förutsättningar, lugn och ro kan få dem att bli Nobelpristagare?

Sjuka lärarkollegor som skapar kaos borde, som i Madspelet, förpassas till Huddinge utan att passera gå.

Att samarbeta med andra människor är för det mesta roligt och intressant, men under de senaste åren har jag nog föredragit att köra mitt eget race. Varför? Jo …..

Tänk dig följande scenario:

1. Kollegan och du ska förbereda och hålla i en genomgång. Kollegan säger att hen ska ta hand om en del och du ansvarar för resten. Bra tänker du och planerar din bit. När ni står där på podiet börjar kollegan svaja. Plötsligt glider hen undan och du står med allt ansvar själv. Som den scout du är räddar du situationen och gör så gott du kan medan kollegan håller sig i periferin och gör ingenting. Du går därifrån och känner att det kunde gjorts bättre och om du bara hade vetat att kollegan skulle balla ur/ krypa undan så hade du förberett det hela själv.
2. Kollegan och du ska planera ett jobb ihop.  Ni sitter och spånar och du kommer med massor av roliga och bra idéer och kollegan hummar och hittar inte sina papper och minns ingenting. När du går därifrån konstaterar du att du har planerat hela jobbet och kollegan bidrog inte till så mycket alls.
3. Kollegan och du gör ett jobb ihop. Kollegan säger att hen kan skriva brevet som ni ska skicka. Du tar på dig en annan uppgift. När kollegan mejlar brevet till dig är det näst intill oläsligt. Du får sätta dig och korrekturläsa och skriva om det samt leka diplomat och förklara för kollegan varför brevet inte dög.
4. Kollegan och du ska genomföra ett jobb ihop. Naturligtvis blir kollegan sjuk och du får fixa alltihop själv eller är det stopp i tågtrafiken och kollegan blir kraftigt försenad eller så blir hens barn sjuka.

Ja, detta är bara några olika scenarion i samarbetets värld. Trist är det när det blir som jag beskrivit ovan och kanske har jag haft alldeles för många opålitliga kollegor på senare år.

Värst är kanske när man konfronterar kollegan efter en sådan händelse som ovan och hen börjar ljuga om varför det blev som det blev.

Ja, så kan det gå i samarbetets värld, men nog lär man sig alltid något av det med. Och du har i allafall gjort så gott du kan. Det är mer än kollegan har klarat av.

 

 

Som singelkvinna stöter man på dem i ett kör. De där som ljuger om allt möjligt. Främst är det män som ljuger om sitt civilstånd, men det finns alla möjliga personer som ljuger om allt möjligt.

Jag undrar ibland varför vissa människor trasslar in sig i sina lögner. Tror de verkligen att vi andra går på dem? När jag möter en lögnare lyssnar jag oftast bara med ett halvt öra. Ibland ställer jag någon fråga för att liksom testa personen. Ni vet när någon säger att hen varit på en plats och man av någon anledning känner på sig att personen inte alls varit där. Då frågar man om något specifikt på platsen och när lögnaren börjar flacka med blicken och stamma, svamla runt så förstår jag att det hen berättar inte är sant.

Många karlar ljuger också om sitt civilstånd. En gång var jag upp över öronen förälskad i en karl. Han hade berättat att han var gift och bodde i en stor villa utanför stan. När vi träffades uppträdde han ibland lite konstigt och sa märkliga saker. Jag anade att han inte talade sanning och en kväll åkte jag helt enkelt ut till villan och snokade runt. Nästan direkt fattade jag att han inte alls bodde där. Det var inte hans bil som stod på tomten och när jag tittade in genom fönstren på villan förstod jag att det bodde en helt annan familj där. Några fler träffar med den lögnaren ville jag inte ha.

Tyvärr har jag genom hela mitt liv varit omgiven av lögnare. Det verkar som om jag är en slags magnet för dem. De söker upp mig och svamlar om allt möjligt. Det är ganska irriterande. Mest irriterad blir jag över karlar som ljuger om sitt civilstånd. Jag menar varför ljuga? Vem har sagt att jag är intresserad av dig? Precis som om jag skulle vara intresserad av en man bara för att han är man. Det krävs lite mer om jag ska tända på någon. Attraktion är en lurig känsla och försvinner direkt om jag anar att personen ljuger.

Orsaken att folk ljuger är oftast att de vill bättra på sin image och göra sig intressanta. Det är för sorgligt. Några ljuger nog för att de har en usel självkänsla, medan andra kanske till och med har stora psykiska problem.

En kollega ljög häromdagen inför mig och en grupp elever. Jag måste ärligt talat säga att jag börjar undra om hen inte har en split personality eller något liknande. Det verkar som om många i min omgivning går omkring och tror att de är flera olika personer. Det verkar minst sagt jobbigt för dem. Jag är med ens väldigt glad över att jag bara är jag och kanske skulle jag be dem att söka hjälp. För visst finns det behandling för dessa tillstånd?

Det som händer när jag misstänker att någon ljuger är att jag inte har så stor lust att umgås med dem. Ibland kan det bli lite ensamt, men jag trivs i min ensamhet och är hellre ensam än ihop med en massa konstiga människor som måste ljuga hela tiden. Såklart umgås jag med lögnarna ibland ändå för att slippa vara helt ensam och på jobbet måste jag ju samarbeta med dem, men släpper dem in på livet, gör jag aldrig.

En gång bodde jag nämligen ihop med en man som älskade att ljuga. Han sa oftast att han hade studerat på universitetet till andra när jag var med, fast jag visste att han bara gått på Komvux. Han berättade saker om sin familj som när jag frågade hans syster helt klart inte var sanna. När jag tänker på det är det för sorgligt att han höll på så. Fast det sa mer om honom än om mig.

Och det är så jag brukar tänka. Att det säger mer om lögnaren själv än om mig. Så jag lyssnar, höjer ev. på ögonbrynen och går vidare. Det är liksom ingen idé att slösa någon tid på människor som ljuger. De måste själva förstå att jag aldrig vill ha dem i mitt liv på heltid.

Så alla ni som cirkulerar runt mig och svamlar; FUCK OFF!