Hur går det? undrar många, med mobbningen på jobbet som jag berättade om i det förra inlägget. Ja, det undrar jag också.
Utredning pågår och jag som är offret är hemma med lön. Underbart skönt. Hur hann jag egentligen jobba? Med träning, eget skrivande, läsning, lite kultur på stan och en del fixandes hemma fylls dagarna ganska snabbt.
Hittills har jag inte längtat till den röriga och nedbrytande arbetsplatsen, där pennalism och kvinnoförtryck råder. Att jag jobbat där i över femton år beror endast på att 1. Jag behöver en inkomst, 2. Att jag gillar elevsammansättningen med elever från hela Storstockholm 3. Att det inte funnits några arbeten att söka inom mina ämnen på någon annan kommunal gymnasieskola. 4. Att en av mina bästa vänner jobbar där.
Det är också hon, min bästa väninna som hör av sig nu när jag är hemma. Från deltagarna i arbetslaget eller ämneslaget hörs inte ett pip.
