41 år, kan ni tänka er? I 41 år har jag slavat som lärare, i först den statliga skolan och sen den kommunala, men nu, för bara några veckor sen, har jag gått i pension och är författare på heltid. Kan ni förstå hur underbart det känns?
Så medan mina f.d. kollegor sen den 10 augusti suttit på meningslösa möten, långrandiga konferenser och haft tjatiga gruppdiskussioner så har jag skrivit, tränat, läst och badat. Några dagar har jag också lekt med hunden Sasha och med barnbarnet. Kan man ha det bättre?
Besparingar som ledde till fler och större grupper gjorde tyvärr lärarjobbet till ett löpande-band-arbete i en ganska rostig skolindustri. Jag är faktiskt glad att jag inte drunknade av alla arbetsuppgifter som vällde över mig. Någon kanske undrar hur jag hann skriva både barnboken Kristine!, novellerna i Tackla, andra noveller, romanen longingforlove.se och en eller annan dikt. Jo, jag var tvungen att göra något kreativt emellan, annars hade jag inte överlevt.
Några dikter om skolan blev det under åren. Här kommer tre:
Vägen till PISA-segern
På fyrtioett år har jag
bara fått
två dagars fortbildning i religion
Vi har fjorton Biblar på min skola
men Koraner har vi bara åtta av
Andra religioner göre sig icke besvär
Jag kan vägen till PISA-segern
men står utmattad och tigande i korridoren
Den slutgiltiga lösningen
Först avskedade de en vaktmästare
sen fick datateknikern gå
Därefter gjorde man sig av med en skolsköterska, en kurator och en biblioteksassistent
När specialläraren gick i pension ersattes hon av en dator
Tre kamratstödjare förvandlades till en
Nu väntar vi andra på den slutgiltiga lösningen
Lära av varandra
På studiedagen
samlas vi i aulan
Vi ska lära av varandra
Vi är professionella
Kollegan och jag
sätter oss i städskrubben
med en flaska vin
och hånglar
