Författare: monika_thormann@hotmail.com

Det är för sorgligt att ingenting förändras i fackpampslägret. Så fort någon ” kommer upp sig” och blir ombud eller invald i en fackförenings styrelse så verkar vettet åka ut.

Redan på 70-talet hörde jag talas om bekantas bekanta som klättrat i fackföreningshierarkin. Där bjöds det på grisfester i Spanien, obegränsat med sprit och på studieresor besöktes både porrklubbar och bordeller.

Så värst mycket har inte hänt sedan dess trots att många fackförbundstoppar numera består av både kvinnor och män.

Kanske behövs utbildning och handledning i moral och etik, regelbundna diskussioner och högljudda protester från medlemmarna?

Jag var på 90-talet medlem i Greenpeace. Den dåvarande kvinnliga ordföranden (som jag har glömt namnet på) blev intervjuad i DN. På bilden satt hon och rökte en cigarett. Röken slingrade sig runt henne och jag som sedan 70-talet tillhört rökhatarmaffian reagerade direkt. Ett långt brev skickades till Greenpeace där jag förklarade att jag inte ville vara medlem längre, inte när ordföranden förpestade sin närmiljö. Hur trovärdig är man om man kräver att alla andra ska minska på utsläppen, men själv sitter och förorenar både hem-och  arbetsmiljö? Jag fick ett långt svar tillbaka att hon ångrade sig att hon ställt upp på den bilden och att hon jobbade för miljön i världen. Det hjälpte inte, jag hade tappat förtroendet för henne och hela organisationen och blev aldrig mer medlem i Greenpeace.

Så kära medlemmar i Kommunal, gå ur facket och skriv arga brev. Om vi vill ha en bättre fackföreningsrörelse måste vi reagera mot fackpampsvälde.

Allra bästa Jana Särman på Odla Livet startar snart nya qigongkurser på Brännkyrkagatan i Stockholm. Du som ännu inte har provat qigong har nu chansen. Jana är en av Sveriges bästa qigonglärare, utbildad i Kina och verksam sedan 80-talet.

Läs mer om kurserna här.

På Svt tjatas det om att julstressen brer ut sig och i tidningen Metro 22/12 2015 skriver Cissi Wallin att julen är kvinnornas duktighets – VM.

Vad är det för fel på er svenskar? undrar jag.

För när det gäller fest och högtider känner jag mig som allt annat än en gnällig, missnöjd, otacksam svensk.

Själv ser jag alltid fram emot helger och ledighet. Det är då det finns tid att umgås med släkt och vänner. Det är då vi kan äta gott, sova länge och slappa framför tv:n. Det är då vi har tid att skratta och sjunga. Hur kan så många svenskar avsky det?

Den som hatar julen, som Cissi Wallin till exempel, har inte fattat ett dugg. Vilken nivå man har på sitt julfirande bestämmer man ju själv. Man kan nöja sig med gröt och en skinkmacka, med champagne, ostron eller fiskpinnar. Man kan skippa granen och ge sig ut på en skogspromenad istället. Man kan strunta i julklapparna, samlas, äta och spela spel ihop. Det är sorgligt att människor tydligen inte klarar av att fira sina högtider på sitt eget sätt.

Min mormor, Meta som upplevde både första- och andra världskriget i Tyskland sa alltid när bordet här i Sverige var dukat till fest: ”Tänk så mycket mat vi har idag. Det var så många år som vi inte hade någonting att äta.”

Min mamma berättar ibland om en nyårsafton i efterkrigstid då morfar satt och läste högt för henne ur en kokbok som han hittat. I detalj berättade han om hur varje rätt som fanns på bilderna smakade, i vilken restaurang i Berlin han ätit dem och vilka celibriteter han sett den kvällen. Allt medan min mamma långsamt tuggade i sig det enda hon fick till middag den kvällen, en kokt potatis. Själva klarade sig både mormor och morfar på var sitt glas vatten.

Så kära läsare, gör det bästa av helgerna du har framför dig, uppskatta att du är ledig, ät något som du tycker är gott, vila, njut av musik, läs bra böcker, se spännande filmer, roa dig med sällskap eller  gläds åt din ensamhet och glöm inte bort att vara tacksam.

GOD JUL!

Jag är sjukt stolt över min dotter idag. Hon skrev för någon vecka sedan ett humoristiskt inlägg på bloggen som Fotoskolan i Gamleby har. Eleverna turas om att skriva där och både allmänheten, lärare och elever skriver kommentarer. Några av kommentarerna var väldigt nedtryckande och förminskande.

Idag har kära dottern skrivit ett nytt inlägg och så att säga tagit saken ett steg längre.

Det är ju så att män alldeles för ofta behandlar kvinnor nedlåtande. En del gör det medvetet som käre Caligula i mitt förra blogginlägg medan andra gör det omedvetet. Vi behöver i alla fall alla träna på att behandla kvinnor och män lika samt vara bra förebilder. Läs dotterns viktiga inlägg här.

https://www.fotosidan.se/blogs/fotoskolanigamleby

Egentligen vet han svaret, men han ställer frågan ändå, bara för att få visa sig på styva linan.

Hon står med två matkassar i händerna, två gnälliga barn drar i hennes kappa och hennes tankar är någon helt annanstans. Hon svarar svävande, lite förstrött som om hon inte riktigt har hört frågan, för det har hon ju inte. Det som händer runt omkring  just nu är viktigast, inte hans dumma fråga som han ju kan googla på om han vill veta svaret.

Han ser mästrande på henne och med en nöjd min levererar han det rätta svaret. Han växer och njuter av att hon svarade fel, eller alltför svävande. Som en Caligula sträcker han på sig, slappnar av för en sekund. Ja, han var bäst idag igen. Han om någon kan och vet.

Hon tar ungarna, går in i hissen och tänker: ”Ännu en man med en usel självkänsla.”

Har du också stött på den mannen? Jag träffar honom dagligen i olika skepnader. En sorglig stackare som bara kan må bra genom att trycka ner andra! Ännu en anledning till att jag är singel.

”Hörde du inte att han förolämpade dig?”

” Jo, jag hörde.”

”Men varför reagerade du inte? Varför sa du inte ifrån?”

” Jag tyckte det han sa var så korkat och dessutom sa det mer om honom än om mig.”

”Men du måste säga ifrån och bli arg.”

Jag skakar på huvudet och tar en tidning och börjar läsa. När jag går hem funderar jag en stund på varför jag inte bryr mig, varför jag inte blir arg. Kanske är det för att mer eller mindre korkade människor har sagt oerhört dumma saker till mig större delen av mitt liv? Och jag vet ju att det säger mer om dem än om mig.

Jag vet. Och Gud förstås. Det räcker.

Så minns jag kollegan som alltid skulle hävda sin rätt och dagligen skulle tala om för folk att så kunde de inte säga eller göra. Hon valde jämt att ta strid. Hon var ständigt högröd i ansiktet, led av högt blodtryck och var inte omtyckt av så värst många. Faktum är att hon var ganska ensam. Det var inte många som tyckte om att vara med henne av förståliga skäl.

Så nästa gång någon säger dumma saker om tyskar eller om folkpartister till mig så tänker jag fortsätta le i mjugg, gå därifrån och göra något roligare. För jag vet ju att den som drar 90 miljoner tyskar över en kam är ganska inskränkt. Hur kan hen ha missat att tyskar är olika individer precis som svenskar? Och vill någon förolämpa folkpartister så varsågod. De har nyss bytt namn till Liberalerna.

Istället sätter jag på den där låten som framkallar det där bestämda minnet och så tänker jag att saker och ting brukar ordna sig ändå. Den där korkade dummingen blir nog motsagd av någon annan, trampar snett och står på näsan och liksom får sitt straff och jag, ja jag går vidare och lyssnar på den där låten som får mig på gott humör.

I dag är det den sjätte december. Dagen förknippar jag med putsade stövlar på fönsterbrädan, godis, frukt och kanske en liten granruska. Va, vad då? undrar du kanske nu. Vad då stövlar på fönsterbrädan?

Jo, i mitt barndomshem satt vi barn på kvällen den femte december och putsade våra kängor, pjäxor eller läderstövlar. Mamma och pappa var noga med att det skulle göras rätt. Först en noggrann borstning, sedan skokräm, därefter en stunds väntan och sedan en ordentlig borstning igen så att skodonen blänkte. Därefter placerades stövlarna/kängorna på fönsterbrädan i barnkammaren och sen gick mina syskon och jag förväntansfulla till sängs.

På morgonen den sjätte december vaknade vi alltid tidigt. Överlyckliga  och lättade var vi när stövlarna var fyllda med en påse med frukt och godis, lite ledsna blev vi om det fanns en granruska med. Den betydde att helgonet Sankt Nikolaus hade sett oss när vi bråkat eller varit olydiga. Då skärpte vi oss alltid och var mycket duktiga och väluppfostrade fram till julafton för tänk om der Weihnachtsmann skulle se oss och sen inte komma med några julklappar.

Det är intressant att vi firade den här katolska seden trots att vi inte alls var katoliker.

Mina barn fick när de var små också lära sig putsa stövlarna i december, men med en heltidsarbetande mamma som försökte hinna med alla julförberedelser i december glömdes tyvärr seden bort ibland.

För ett barn var firandet av S:t Nikolaus spännande och gjorde längtan efter julen lite lättare. I dag i Sverige har dagen fått en ny innebörd. Vår yngsta prins heter ju som bekant Nicolas.

”Men den här då?” säger väninnan och slänger åt min lokaltidningen Mitt i med dejtingsidan uppslagen. Jag ögnar ivrigt igenom annonserna ” Man söker kvinna”.

En är 59 år, rund och sund. Han vill ha en sängvärmare i vinterkylan. Vad är det för fel på en elfilt? En annan vill endast ha en svart och kurvig kvinna. Alla andra kommer att dissas. Man kan undra varför? En 60-talist söker en kvinna född på 20- eller 30-talet eftersom han föredrar en mogen kvinna. Om han närmar sig min mamma lånar jag en bössa. Det hade varit bättre om han skrev direkt att han är sol-och-vårare.

En skriver att insidan räknas och det låter ju gulligt, men menar han verkligen det? Och hur ser hans insida ut?

En annan hoppas på ett särboförhållande. Det är ju lite vågat att gå ut med det innan man ens har setts. Någon är undergiven och längtar efter en militant kvinna. Kanske bör han flytta till Israel. Där är ju var och varannan kvinna soldat. En annan tittar gärna på fotboll. Tänk om han håller på AIK eller Djurgården och är huligan?

Flera vill dricka ett glas rött. Behöver man en kvinna för att göra det? Jag tycker att det går bra ensam.

Påfallande många vill ha kurviga kvinnor och då platsar inte jag, men det är klart jag kan ju alltid äta upp mig över julen. Fast ska jag vara ärlig känns det som om dejting via annons inte är för mig. För vad skriver man för slags svar till den som anser sig vara en drömman?  Fortsätt läsa ”Drömmannen annonserar”

I går var jag ute med syrrans tjejgäng. Vi käkade, drack, dansade och hade kul. Som alltid när jag är ute med tjejer får jag frågan varför jag fortfarande är singel. Det stör tydligen hur många som helst att jag inte har fastnat för någon av det manliga könet ännu efter sju år som ensamstående.

” Du måste ge dem en chans! Du får inte bygga murar runt dig.”

Själv anser jag att jag varken byggt murar eller inte gett karlar chanser. Jag menar: ”Ring bara om du är intresserad. Jag finns både på Eniro och på sociala medier.” Men det säger jag inte till syrrans väninnor för det är fredag kväll, musiken är rätt hög och det är skränigt runt oss. Istället säger jag att alla jag träffat hittills varit konstiga eller haft något slags problem. Sen slänger jag mig ut på dansgolvet och skakar loss.

Orden ’chans’ och ’murar’ skumpar dock runt i skallen under dansen och när jag ser en karl med trevligt utseende stå bredvid dansgolvet går jag fram och drar upp honom. Vi hoppar runt mitt emot varandra och bara efter någon minut frågar han på engelska om jag är från Stockholm. Jag svarar jakande medan han berättar att han är från Sydafrika, men bor i Stockholm sedan tre år tillbaka. Kul, tänker jag. En minut senare frågar han om jag varit i Sydafrika. Jag skakar på huvudet.  Då böjer han sig fram mot mig, spänner ögonen i mig samtidigt som han försöker se förförisk ut och säger:

”Jag vill åka dit med dig.”

Normalt att säga efter fem minuters dans, eller? Jag menar, vill man inte lära känna varandra först? Det kan ju vara så att han just dansar med en komplett galning.

Trött efter dansen sitter jag vid ett bord när näste man dimper ner bredvid mig.  Han ser snäll ut och presenterar sig med ett namn som jag redan glömt. Det säger något om mitt intresse, eller? I allafall frågar jag honom om han brukar gå hit ofta. Vad ska man annars säga. 😊

När han svarar hör jag att han har en dialekt. ” Är du från Småland?” utbrister jag. ”Nä”,  svarar han samtidigt som han gör allt för att skyla över dialekten och anstränger sig för att prata stockholmska. ” Jag har bott i Stockholm i hela mitt liv.”

Jag är dock inte döv och hör ideligen att han har spår av dialekt i sitt tal. Sedan pratar han på om skillnaden mellan talspråk och skriftspråk, kanske för att jag sagt att jag är lärare och för att han själv påstår sig jobba i mediebranschen. Du som läsare märker att jag redan här har tappat förtroendet för honom. Jag säger inte så mycket, men lyssnar desto mer. Plötsligt säger han:

”Jag själv använder väldigt mycket slang i mitt tal.”

Jag kan inte låta bli att höja på ögonbrynen för jag har inte hört honom använda ett enda slangord. Nåväl, vi blir som du förstår inte långvariga bredvid varandra.

En annan man hamnar bredvid mig och han öser direkt positiva omdömen om mitt utseende över mig. Han frågar om jag är gift och jag skakar på huvudet. Då håller han en lång monolog om förhållanden, äktenskap och frihet. Jag lyssnar lite halvslött för nu börjar jag bli trött. I nästa andetag berättar han att han funderar på att skilja sig. Jaha och vad ska jag göra åt det, tänker jag. Han fortsätter att berätta om sitt jobb. Ja, han snackar faktiskt oavbrutet. Stackars hans fru, tänker jag.

Eftersom han jobbar med något som tar honom runt i stort sett hela världen så frågar jag vilket land, vilken plats han mest tycker om. Han svarar LA. ”Är du där ofta”, säger jag. Han nickar. Då säger jag att jag skriver på en sak och skulle behöva veta namnet på en gata och ett kafé i LA. ”Kan vi lägga till varandra på LinkedIn eller Twitter eller Facebook?” vilket jag antar att en man som jobbar i den branschen han påstår sig jobba i har. Han svarar att han inte alls finns på sociala medier och sen låter det som om han knappt har mejl.

 Jag går till garderoben för att hämta ut min kappa och till min syrras väninnors förtret åker jag ensam hem.

Inte konstigt alls att jag är singel, tycker jag.

👍 med kvällen var dock att jag träffade en gammal elev. Han gjorde inte många knop i skolan, men slet nu hund inne på Café Opera.