Författare: monika_thormann@hotmail.com

Till min kära syster som fyller år just i dag.

 

Min syster och jag

 

Min syster och jag valde läraryrket

för att vi från förorten inte visste bättre

Hon drömmer om en tillvaro med sin make och hund

 

För att överleva har vi skaffat oss en dunk med tålamod,

selektiv hörsel och ett undvikande seende

 

Själv roar jag mig med undulaterna och genom att skriva

Det gäller att skingra tankarna

 

Under tiden gör våra gamla elever succé i Hollywood, i politiken och i affärsvärlden

Allt har de lärt sig av oss

 

Min syster och jag glädjer oss

åt det lilla

 

Hur skulle vi annars överleva?

Är det synd om papporna?

Frågan ställs i pjäsen Det är synd om papporna som spelas av Unga Giljotin på Playhouse Teater på Sibyllegatan 29 i Stockholm. Vi möter tre unga skådespelare; Joel Schmidt, Jonathan Andersson och Erik Andergren. Regi: Lotta Ramel.

I ett högt tempo som dock aldrig blir flåsigt, får vi se skådespelarna i olika roller. Vi möter olika pappor, barn, sjöhästar och kändisar. Texterna är ibland tagna ur diskussionsforum på nätet. Martin Melin, Marcus Birro och SD får sig en känga. Replikerna är roliga och tankeväckande. Sången är professionellt framförd med gitarr- och saxofonkomp. I en timme och fyrtiofem minuter underhålls vi av dessa skickliga skådespelare.  När pjäsen är till ända vill applåderna aldrig ta slut.

Jag ser fram emot att se Joel Schmidt, Jonathan Andersson och Erik Andergren i nya roller. De är roliga och mycket skickliga.

 

Jag har just bokat en biljett till pjäsen, Det är synd om papporna med unga Giljotin. Boka en du med!

Det är synd om papporna.

Vi bodde i Handen och det var 70-tal. Telefonen ringde och mamma svarade.  Ingen sa något. ”Hallå”, ropade mamma. Ur luren strömmade musik blandat med ljudet av röster som skrek ”Heil Hitler”. Mamma såg förtvivlad ut.

Så ringde det nästa dag igen och då var det jag som svarade. Jo, samma musik och samma heilande i bakgrunden. Jag tänkte efter. Visst hade jag hört det förut? I skolan på högstadiet. Det lät som något av de där bildbanden om andra världskriget.

Tredje dagen det ringde blev mamma förbannad. ”Vem fan är det?” sa hon. ”Vad vill han?” För att det var en han var hon ganska säker på.

Så tog hon hunden och gick ut på en promenad. Då ser hon grabben till den där ensamstående finskan. Han som är fjorton år och har lite svårt i skolan. Han som inte har så många kompisar. Han ser inte mamma, men när hon passerar honom visslar han på en melodi. Mamma hör att det är samma melodi som spelats upp i telefonen. Hon säger ingenting, går bara tyst förbi.

Fjärde dagen ringer det igen. Samma musik, samma heilande röster. Då skriker mamma in i luren: ”Jag vet vem du är! Sluta annars polisanmäler jag dig.” Hon lägger på luren och väntar, letar upp numret till den där ensamstående finskan på gården bredvid. Ringer och pojken svarar. ”Hej det är NN. Jag vill tala med din mamma.” Grabben är tyst en stund, stammar sen fram: ”Hon är inte hemma.” Mamma säger med myndig röst: ”Då vill jag att du ber henne ringa mig. Du vet vad det gäller.”

Finskan ringde aldrig, men samtalen  hem till oss slutade.

På nittiotalet hade jag en elev på en skola i Solna. Av någon jäkla anledning var han också finne. Han var med i BSS och han försökte använda sv-lektionerna till att agitera för deras sak.  Jag försökte få honom att förstå värdet av en demokrati genom att diskutera, läsa böcker och artiklar. Ideligen sa jag till honom att det var synd att han som var så intelligent inte genomskådade det som BSS stod för. Jag berättade också historien om mina föräldrar och varför de till slut kommit till Sverige. Han tystnade och efter en termin hoppade han av skolan.

Tre dagar efter att grabben slutat skolan vaknade jag av att några sjöng  och marscherade på gatan utanför. Det är en grupp svartklädda män. Från mitt fönster såg det nästan ut som om de hade uniformer på sig. De stannade utanför vårt hus, ställde sig i en fyrkant och skrek: ”Heil Hitler! Heil Hitler! Heil Hitler!”  Sen försvann de och jag hörde glas som krossades. Det var som om jag såg på en film om kristallnatten i Tyskland. Jag famlade efter telefonen. Men just när jag skulle slå numret till polisen kom en polisbil tjutande.

Dagen efter såg jag hakorset som var inristat på porten där rutan också var krossad. Min judiske granne var upprörd. Han hade modigt sprungit ner i porten och skrikit åt dem. Det var också han som hade ringt polisen.

Några år senare renoverade vi vårt badrum. Firman som vi anlitade hade en polsk arbetare som rev det gamla badrummet. Han jobbade några dagar och jag bjöd på fika. Vår kommunikation bestod av pekningar och leenden. När han arbetat sin sista dag gick jag in i det rivna badrummet. Där på väggen hade han ritat en nidbild av en jude och skrivit något på polska under. För att mina barn inte skulle se suddade jag ut bilden, men den finns för alltid etsad i mitt minne.

I dag, söndagen den 16 mars,  kl. 17 är det en manifestation mot nazismen på Norra bantorget. Välkommen!

Om du är intresserad av qigong eller av Kina ska du absolut bege dig till butiken eller kiosken och inhandla tidningen Nära nr 3. Där finns nämligen en artikel skriven av mig. 🙂

I dag är jag gästbloggare hos Kreationslotsen, Jeanette Niemi

Risken att dö ökar med sju procent när en sjuksköterska får fler patienter att ta hand om. Det hörde jag på radio häromdagen. Det var en forskare som studerat flera kliniker där man ökat beläggningen.

Enkel logik.

Risken att elever går ut skolan utan att kunna läsa och skriva ökar när en lärare får fler elever att ta hand om. Finns det någon riktig forskning på det?

Beslutsfattare försöker överytyga oss lärare om att det inte spelar någon roll hur många elever vi har hand om eller hur många timmars undervisning som läggs på en kurs. Ingen dör ju.

Men vad kostar det samhället att fler elever går ut skolan med underkända betyg? Vad kostar det samhället när fler elever inte kan läsa, skriva och räkna ordentligt?

Jag har jobbat i skolan i snart trettiotvå år. Nog vet jag att det spelar roll hur många elever jag har totalt. För tjugo år sedan hade jag på gymnasiet maximalt 120 elever att sätta betyg på. Nu har jag det dubbla. Det kan väl vilken dumskalle som helst räkna ut att jag har mindre tid per elev nu än för tjugo år sedan. Tiden jag ägnar mig åt varje elev har krymt avsevärt. Detta påverkar naturligtvis kvaliteten i min undervisning och i min omsorg om mina elever. Det mesta går på löpande band nu. Jag kör på, håller mina lektioner, rättar mina prov, men den där omsorgen som jag gav förut kan jag inte ge. Att fundera, att ta sig tid att prata med elever och föräldrar, att diskutera med kollegor hinns inte med.

Enkel logik.

Nä ingen dör för att min arbetsbörda dubblats, men vänta bara när alla dessa fjuttutbildade ungdomar blir vuxna och ska skapa sina liv. Inte kommer alla klara att skaffa sig jobb, stå emot droger, bilda familj, betala skatt eller leva inom samhällets lagar och regler. Om man ska klara det är det bra att kunna läsa, skriva, räkna och att ha blivit sedd och bekräftad under sin skoltid

Därför kära beslutsfattare är det viktigt att satsa på skolan. Ge lärarna färre elever att bekymra sig om så kommer de att bry sig mer om dem de har. Resultatet kommer att visa sig.

Enkel logik.

Vad är det för tomtar som sitter i Internationella Olympiska kommittéen (IOK)? Enligt Expressen ger IOK  Norges damer en reprimand för att de körde med sorgband under Skiathlonloppet i lördags. ”Tävlingsarenor är inte rätt plats att sörja” har de norska damerna fått veta. Men tävlingsarenorna får byggas av människor som utnyttjas som slavar och arenorna får förstöra miljön hur mycket som helst. Inte spelar det heller någon roll att landet som arrangerar OS är odemokratiskt och har en hel del människor i sina fängelser som aldrig hade hamnat där om de bott i en demokrati. Vore det inte på sin plats att ge Ryssland en reprimand för allt detta? Men det bryr sig delegaterna i IOK ett dugg om. De har ju fullt upp med att mingla, dricka vin, äta gott,  bo flott och skryta om vilka idrottskändisar de känner.

Det är hög tid att lägga ner, göra om, förnya IOK och kanske hela OS- spektaklet. Mossiga delegater som inte kan tänka utanför boxen har inget att göra i dessa sammanhang.

#IOK#

Vi sitter på Fotografiska och mumsar på varsin intressant och innovativ sallad. Samtalsämnet handlar, som så ofta, om karlar.  Det finns uppenbarligen personer som stör sig på att jag ännu inte har träffat HONOM. Därför upprepar jag det jag skrev här på bloggen för ett och ett halvt år sedan.

OLIKA KATEGORIER AV KARLAR

1.  Är de som är i vår ålder, men absolut måste ha en kvinna som är minst tio år, helst tjugo år yngre. Vi är inte intresserade av dem och de är uppenbart inte intresserade av oss. Vi är ju för gamla. ”De skulle bara veta vad de går miste om”, skrattar väninnan.
2. Är de i vår ålder som absolut måste ha en kvinna som de inte kan prata så bra med. En skaffar sig en ryska, en annan skaffar sig en thailändska och någon krånglar till det med en kvinna från något afrikanskt land. ”Ja, ja suckar jag. Kärlek kan väl uppstå så där över nationsgränserna, men att välja någon på ålderns höst som man inte kan prata med ordentligt verkar lite knäppt. Vad ska man göra om inte prata? Inte orkar han väl hålla igång som en 25- åring längre?
3. Är de i vår ålder som har fastnat i myten om att det är trevligt och socialt att dricka alkohol. Det är det förvisso, men inte varje dag och inte hela tiden. Då har det blivit ett beronde som tagit över och hur kul är det att leva med någon som har alkoholen som bästa vän? Nä, den personen vill vi vara utan.
4. Är de i vår ålder som har fastnat i träningsträsket och inte kan göra något annat än träna. De kör Vasaloppet, Vättern runt, Vansbro simningen, Lidingöloppet, några marathonlopp, ett skridskolopp, några kajaktävlingar och ägnar all fritid åt att träna. Vad då gå på teater, bio, konsert, läsa böcker? Den här kategorien män har aldrig tid till något annat än att träna. Och väljer också bort alla vänner som inte tränar lika mycket. Visst gillar väninnan och jag vältränade män och visst gillar vi att träna själva, men den här typen blir bara för mycket. Såna karlar fick vi nog av i vår ungdom när vi elitidrottade själva. En karl som försöker slå olika rekord hela tiden trots att han fyllt 50 är patetisk.
5. Är de i vår ålder som fortfarande tror att jobbet är det viktigaste i livet. Med nio och ett halvt år kvar till pensionsåldern vet i alla fall väninnan och jag att barn, familj, hälsa och vänner är mycket viktigare. En man som flyr undan livet genom att jobba vill varken väninnan eller jag ha.
6. Är de i vår ålder som skilt sig, men ältar sitt ex och sitt gamla förhållande hela tiden. Nej tack, vi vill inte leka psykologer, väninnan och jag.
7. Är de i vår ålder som skilt sig, men fortfarande dansar efter sitt ex:s pipa. När hon kallar så ställer de upp i vått och i torrt så mycket att man förstår att de aldrig avslutat förhållande rent mentalt. Nej ingen karlslok som tofflar under sitt ex.
8. Är de som inte har någon egen vilja, som står med mössan i handen och om man frågar dem åt vilket håll vi ska gå svarar de: ”Bestäm du.” Visst är det kul att bestämma ibland, men i ett förhållande måste man ge och ta annars lutar båten efter ett tag.
9. Är de som har tv:n som bästa vän. De sitter framför tv:n i vått och i torrt och ser minst tre nyhetssändningar per kväll. De svarar knappt på tilltal men hyssjar gärna åt en när man undrar något. Nä, den här kategorin karlar får fortsätta att ha sitt förhållande med tv:n.
10. Är de som inte kan vara snälla. De saknar förmåga att säga de tre orden: ”Jag älskar dig.” Och framför allt saknar de förmåga att visa att de älskar någon. De är oftast väldigt upptagna av sig själva och tror att jorden roterar enbart för deras skull. De framhåller sig själva i alla lägen och letar för det mesta efter fel hos sina kvinnor. Oftast kan de ”hänga ut” sin kvinna genom att högt tala om hennes fel och brister inför andra människor. Dessa män är inte värda någon kvinna.

Så är det någon som fortfarande är förvånad över att jag inte har någon karl? Dessutom har jag ju ”min finska fru”, 😉 så det är lugnt.

I think of you