Författare: monika_thormann@hotmail.com

Under min uppväxt kallade mina vänner och jag ryska nationalsången för hockeysången. Detta för att Sovjetunionen som det då kallades, vann 15 av 21 VM guld i hockey mellan 1968 och 1991. Vi förknippade helt enkelt den ryska nationalsången med hockey -VM. Nu har ryska nationalsången blivit HBTQ-sången och min ”finska fru” Leila och jag har bidragit därtill. Vi och ett hundratal andra sångare är numera en snackis världen över. Läs mer lyssna här!

Om du tittar väldigt noga ser du Leila vifta med en finsk flagga. Jag står bredvid och viftar med prideflaggan.

Dirigent och producent: Sean Kelly

Filmade gjorde mina elever Iona Constantinescu och Erik Lindh från S:t Eriks gymnasium i Stockholm

Efter att ha sett Uppdrag granskning är jag helt övertygad: ”Bojkotta OS i Sotji!” Med föräldrar som en gång flytt från DDR och en f.d. sambo från Ungern är jag tyvärr inte alls förvånad. Ryssland har aldrig varit och är inte en demokrati.

Sorgligast är att Gunilla Lindberg är så otroligt naiv och inte förstår vilken makt IOK egentligen har. Tyvärr är hon och de andra delegaterna i IOK alldeles för upptagna av att sola sig i glansen av att vara med i ”det viktiga gänget”, äta och bo gratis, mingla och beundra varandra.

 

Det finns fortfarande politiker som inte har fattat ett dugg när det gäller skoldebatten. När det kursutformade gymnasiet infördes hade en 100 poängskurs 100 timmars undervisning på gymnasiet. Sen såg kommunpolitikerna sin chans att spara pengar. I dag har en 100 poängskurs  i bästa fall 84 timmars undervisning. Det är för lite och därför klarar så många gymnasister inte kurserna. Gå in på Facebook och klicka gilla på min nystartade öppna grupp: 100 poäng = 100 timmar!

Medan skoldebatten brusar, går ett stort antal elever i skolan. De ska trots skolkaos lära sig något och gå vidare i livet. Förvånantsvärt många gör det. De får bra betyg i alla ämnen och söker sig vidare till någon högre utbildning.

Hur gör de som klarar skolan bra?

Jo, här kommer några goda råd att följa:

• Sov åtta timmar per natt.
• Ät frukost.
• Kom i tid till skolan och var stanna bara hemma från skolan när du är riktigt sjuk.
• Stäng av och lägg undan din mobiltelefon när du är i klassrummet.
• Sätt dig långt fram i klassrummet.
• Ha med dig papper, penna och böcker till varje lektion.
• Anteckna det läraren går igenom.
• Ha en kalender (pappers eller digital) där du skriver in alla prov, läxor och också planerar ditt skolarbete. Skriv t.ex. upp när du ska göra olika läxor.
• Lär dig hur din hjärna fungerar. Man minns bäst om man repeterar en läxa i flera dagar. Testa hur du lär dig bäst. En del lär sig genom att läsa, andra genom att göra mindmaps, läsa in det de ska lära och lyssna på det, skriva frågor och förhöra sig själva eller varandra. Andra lär sig genom att berätta för någon.
• Planera ditt skolarbete.
• Begränsa din tid framför datorn. Spela datorspel eller ”häng” på Facebook först när du är klar med läxorna.
• Motionera! Det finns forskning som visar att de som tränar har bättre betyg än soffliggarna.
• Ät nyttig mat.
• Undvik alkohol och cigaretter.
• Använd loven till att träna upp din läsning. Läs dagstidningar och böcker.Låna hem och läs tio böcker över sommarlovet, tre böcker på jullovet och minst en bok under kortare lov.
• Uppmuntra dig själv och fira när du lyckas bra.
• Skaffa dig kamrater som du kan plugga ihop med.
• På UR.se  finns filmer i olika ämnen som du kan titta på gratis.

 

”Ni bara sitter här och käkar era jävla praliner!” skrek jag åt min moster och mamma en nyårsafton för snart 40 år sedan. De orden har jag under åren blivit påmind om lite då och då. Nu är det jag som sitter här….

 

När jag var kanske tio år rodde min bror, min äldre syster och tre andra barn ut med vår roddbåt en sommarkväll. Det var en tung, stor båt med plats för åtta personer och vi turades om att ro två och två med en åra var. Fjärden utanför Stensund låg blank och vi rodde snirklande från bryggan till en vik på norra sidan av Gälön. Där klev vi i land, gjorde fast båten och plockade fram våra metspön.

Jag minns inte om det nappade. Förmodligen drog min bror upp några abborrar medan vi andra inte fick något. Så brukade det vara. Han hade och har fortfarande någon slags magnetisk kraft som drar till sig fiskarna. Ibland var han snäll och bytte metrspö med mig, men det slutade alltid med att han drog upp nya fiskar med mitt metspö och jag satt där med hans onappade.

Efter en stund kunde jag inte sitta still. Det var inte bara det där med fisken som gjorde mig otålig. När solen försvann bakom ön blev vi inneslutna i ett moln av mygg. De surrade runt oss, lät som små miniatyr Formel 1- bilar och sög vårt blod. Vi började fäkta med armarna. En av flickorna som var med rev loss en ormbunke och viftade med den. Efter ett tiotal myggbett skrek jag: ”Jag vill åka hem!” De andra svarade inte. ”Jag vill åka hem!” gapade jag. Ingen tog någon notis om saken. Jag hoppade runt en stund viftandes och väntade. Runt, runt sprang jag på klipporna och viftade. Sen tittade jag på klockan. Den var nästan åtta och vi hade lovat att vara hemma kvart över. ”Klockan är åtta”, skrek jag för att göra de andra uppmärksamma på att det var dags att packa ihop metspöna och börja ro hemmåt. Ingenting hände.

Jag gjorde loss båten, klev i, ropade att det var dags att ro hemmåt.”Mamma och pappa blir arga”, hojtade jag.  Ingen svarade. ”Kom”, skrek jag samtidigt som jag slog ihjäl några blodiga myggor.”Det nappar nu”, svarade någon. ”Det skiter jag i”, skrek jag, gjorde loss båten,  satte de tunga årorna i årtullarna och började ro.

Då vaknade de andra till liv. ”Kom tillbaka Monika”, skrek de. ”Kom tillbaka.” För sent, tänkte jag, lipade åt dem och rodde med bestämda tag.

Eftersom jag var nästan minst i klassen när jag var tio så var det egentligen ett omöjligt uppdrag jag startat.  Vi hade alltid rott båten två och två utom min syster som ibland fick ro själv. Hon var tolv och nästan stor som en fullvuxen kvinna.

Den tunga båten gled lite ryckigt genom vattnet. Jag syntes knappt där jag satt i mitten och kämpade med årorna, men jag var envis och gnetade på utan uppehåll. Jag skulle hem!

Fågelvägen var sträckan kanske en och en halv kilometer, men eftersom jag rodde i zigzag blev det minst en kilometer längre, kanske till och med dubbelt så långt. Efter halva sträckan hördes inte mina syskons och de andra barnens röster längre för det hade börjat att blåsa upp. Nu kämpade jag i motvind. Båten som gick bäst om man satt många i den fångades lätt av vinden, men jag rodde bestämt utan uppehåll.

När jag närmade mig fastlandet hörde jag plötsligt pappas rop. ”Hallå! Har det hänt något?” Vår hund Pia som såg ut som en liten varg började skälla och yla. Ljudet studsade över vattnet. Jag svarade inte. Bet bara ihop och rodde på. När jag kom närmare bryggan hade de andra barnens föräldrar också dykt upp. ”Har det hänt något?” skrek de oroligt. ”Varför är du ensam?” och ”Var är de andra?” Jag svarade inte, utan släppte årorna och hoppade i land utan att ta med mig tampen till båten.

Pappa slängde sig i båten. Han såg sammanbiten ut och började ro som en besatt över viken till Gälön.

Jag minns inte vad som hände när de andra kom tillbaka. Inte heller minns jag om jag fick skäll. Jag minns bara att jag var arg i flera dagar.

Som vuxen har jag ibland tänkt på den här händelsen.  Vilken otrolig kraft jag fick av ilskan. Det var helt osannolikt att  lilla taniga jag skulle kunna ro den tunga båten i blåsten så långt. Men jag gjorde det. Som vuxen har jag förstått att jag alltid klarar mer än jag tror. Kanske lärde jag mig det, där i viken, utanför Stensund?

 

För en liten stund sedan klickade jag på Unfollowknappen och slutade att följa Steffo Törnquist på Twitter. Beslutet tog jag efter att ha läst tillräckligt om alla hans cigarrer, ostar och julbord. Karln gör tydligen inget annat än äter. Det är han ju tyvärr inte ensam om och det är skönt att man kan välja bort sådana man inte längre vill följa.

Tänk hur det var förr i tiden. Då satt de där karlarna i den enda svart-vita TV- kanalen som fanns eller hördes i radion. Ville man titta eller lyssna så fick deras dravel duga. Det är länge sen, men ibland undrar jag om vi kommit så mycket längre?

Jag råkade titta på två avsnitt av ”Alla är vi fotografer”. Där bredde Johan Rehborg och Henrik Schyffert ut sig rejält. Det var liksom inte så intressant. De tog för mycket plats helt enkelt. Och beundrade varandra för mycket. När de dessutom bjöd in Sigge Eklund som expert bytte jag kanal. Det är tur att det går att göra så. Byta kanal alltså. Det gör jag ofta.

Numera orkar jag inte se medelålders män som beundrar varandra och klappar om varandra och höjer varandra till skyarna. Det har jag sett tillräckligt i mitt liv. Gubbar som lyfter fram varandra till allmänhetens beundran.

I går såg jag reklam för ett nytt TV-program. Plura Jonsson och Mauro Scocco ska ut på tågluff. Nu kommer vi att tvingas  se Europa genom deras ögon. Mat, sprit och tjocka magar. Vilken tur att jag har många kanaler att välja emellan.

Inte är det bättre när programmakarna vill visa upp medelålders kvinnor. Då blir det pinsamma Hollywoodfruar. Vilka förebilder är de för våra unga flickor/kvinnor?

I morgon avslutas 2013 och vi går in i 2014. Förhoppningsvis blir det ett mer jämlikt år. Och om inte, så  går det att läsa böcker. Brinnande livet av Alice Munro rekommenderas!

 

 

 

Det finns en anledning till att Mandela, Mahatma Gandhi, Dalai Lama och Jesus är världskändisar. De förespråkar/förespråkade fred genom dialog och fredliga demonstrationer. Det är naturligtvis den vägen man måste gå i ett demokratiskt samhälle. Därför är det glädjande att så många tog sig ut och demonstrerade mot nazismen i går på olika platser i Sverige. Vi får dock inte glömma att det finns vänstersympatisörer som är lika onda som nazisterna.

Ibland lyssnar jag tyvärr till kollegor och bekanta som blåögt och okritiskt tycker att allt som är till vänster är bra. Det tycker jag är sorgligt. För det finns vänsterkrafter precis som högerkrafter i vårt land som vill ta över makten med våld. Mot dessa krafter måste vi som vill leva i en demokrati vara uppmärksamma. Att bekämpa nazismen och tro att vänsterextrema är för ett demokratiskt samhälle är naivt och blåögt.

Mina föräldrar har båda bott i ett land som först styrdes av nazister och sedan av kommunister. Folk blev av med sin egendom, häktade, satta i arbetsläger, avrättade, kontrollerade, var rädda och förnedrade hela tiden oavsett vem som styrde. Därför flydde min mor och far till slut till Sverige. De och jag är väldigt glada över att bo i en demokrati. Så när nazister höjer nävarna och säger att de ska döda alla invandrare ska vi protestera och när vänsterextrema säger att de ska döda alla som är rika eller inte tycker som dem, så ska vi protestera.

Våld är aldrig lösningen. Våld är alltid problemet. I ett våldsamt samhälle är alla förlorare.

Med önskan om en fredlig jul!

Läser ni tidningen Skolvärlden? Det gör jag och har så gjort sedan 1982. Det var då jag blev medlem i facket, Lärarnas Riksförbund. I går kom nr 10, 2013. Ska jag erkänna brukar jag bara bläddra igenom tidningen snabbt och kanske ögna igenom en eller två artiklar. Någon gång har jag tänkt att det finns väldigt många trevliga artiklar om duktiga och snygga manliga lärare. vilket är konstigt, för i verkligheten består ju lärarkåren mest av kvinnor. I går började jag syna artiklarna lite mer noga och då blev jag först irriterad, sedan förbannad på grund av detta:

Ledaren på sidan 5 är så klart skriven av en man, Bo Jansson, som är vår ordförande. Ingenting att säga om det.

På sidan 6 finns en lite större artikel som handlar om de nya karriärtjänsterna. På den ganska stora bilden till artikeln står en manlig matematiklärare med armarna i kors.

På sidan 7 finns en frågespalt. Där svarar så klart en manlig expertpedagog på frågorna som ställs.

På sidan 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14 och 15  följer ett reportage om två superhjältar, naturligtvis manliga samhällskunskapslärare.

På sidan 16 hittar jag en kort liten intervju med en flicka som läser. Kul att hon fick vara med!

Sidan 18 och 19 handlar om en undersökning som Svenska Idrottslärarföreningen gjort. Naturligtvis intervjuas en man i den artikeln.

På sidan 20 kan man läsa en krönika av Johanna Lindbäck. Äntligen en kvinna!

På sidan 22, 23, 24 och 25 finns ett reportage som handlar om hur skolledningen tvingar lärare att höja betygen. I denna artikel har journalisten, som är en kvinna, intervjuat fyra lärare på Läroverket i Hudiksvall. Samtliga är män! Finns det inga kvinnor på den skolan?

Sidan 26 – 33 utreds svenska elevers usla matematikresultat i PISA – undersökningen. Här intervjuas experter från båda könen.

Sidan 34 – 35, en artikel med om en kvinna och en om en man.

På sidan 36 – 37 som handlar om tonåringarnas språk får däremot bara kvinnor uttala sig.

På sidan 38 – 39 presenteras ett kvinnligt lokalombud.

På sidan 42 presenteras en manlig lärare.

På sidan 43 har en man skrivit en debattartikel.

På sidan 44 – 45 finns fem debattartiklar/insändare. Två är skrivna av män och tre av kvinnor.

På nitton sidor i tidningen Skolvärlden, nr 10 2013 brer männen ut sig och hyllas. På endast fyra och en halv sida får kvinnor ta plats. På elva sidor får båda könen komma till tals.

Det intressanta med tidningen Skolvärlden är att chefsredaktören är kvinna, redaktören är kvinna, reportern är kvinna och art directorn är man. Har de inte fattat någonting? Jag skrev ett mejl till dem om detta , men har ännu ej fått svar.

Hur är det med könsfördelningen i andra tidningar? Vilka lyfts fram i ljuset? Kvinnor eller män? Se efter och reagera du med!

 

Jag satt på tvärbanan. Vid en av stationerna klev en mamma med sin lilla dotter på. Flickan var kanske ett och ett halvt år. Mamman satte sig på en tom plats och tog upp sin mobiltelefon. Det var ganska gott om plats i vagnen. Den lilla flickan ställde sig bakom glasrutan till utgången. ”Mamma”, ropade hon. ”Titta mamma” och så slog hon på glaset.  Mamman tittade på sin mobil. Hon kollade alla nya uppdateringar på Facebook. ”Mmmmm”, mumlade hon utan att titta upp. Flickan fortsatte: ”Mamma, titta på mej.” Mamman glodde på mobilen.

Jag började skruva på mig. Tänkte på alla mina resor på buss och tåg när mina barn var små. Försökte minnas hur det var. Hade jag inte alltid små pixiböcker i vagnen. Satt jag inte alltid och läste eller pratade med mina barn? På den tiden hade jag ju ingen mobiltelefon.

Den lilla flickan sparkade på glaset. ”Mamma, mamma titta!” skrek hon. Mamman scrollade på Facebook. Jag blev besvärad och ropade: ”Hej, hej!” till den lilla flickan. Hon blev överförtjust. Någon som såg henne! ”Titt ut”, ropade hon. ”Titt ut!” Jag gömde mitt ansiktet i händerna. ”Titt ut” ropade jag tillbaka. Så lekte vi tills jag gick av. Mamman tittade inte upp en enda gång. Hon var fullt upptagen av att läsa alla nya uppdateringar på Facebook.

När jag kom ut på perrongen tänkte jag att det var tur att det inte fanns mobiltelefoner när mina barn var små. De slapp uppleva att inte bli sedda. Men sen mindes jag mina försök att prata i telefon när mitt första barn var litet. Jag: ”Babbel, babbel, babbel.” Sonen: ”Mamma kom! Mamma kom” Jag: ”Jag kommer snart. Jag ska bara prata klart först.” Sonen: ”Mamma kom!”  Sedan hördes skrammel, skrammel. Jag: ”Babbel, babbel!” Sedan hördes: ” Bang, bang, pang, pang!” Jag: ”Jag måste sluta nu. Det händer något. Det låter som om glasbordet i vardagsrummet går sönder.” Jag rusar in i vardagsrummet. Sonen står där med hammaren i högsta hugg. Två stora jack i glasbordet. Han tittar på mig och ler. ”Mamma jag jobbar lite.” Jag rycker hammaren ur hans hand. ”Han börjar tjuta: ”Mamma, vill jobba med Opa!” Jag kramar honom och säger: ”Vi ska åka till Opa och snickra nästa vecka.”