Författare: monika_thormann@hotmail.com

En eloge till KD som enligt SvD idag kräver att Säpos stasiarkiv ska öppnas. Det är en självklarhet att vi mer än tjugo år efter murens fall ska få veta vilka svenskar som arbetade åt Stasi. Vad är regeringen rädd för? Vilka vill man skydda genom att inte göra arkiven offentliga?

Vi var några stycken som såg Jacob Felländers bilder projiceras på en duk samtidigt som han spelade fingrarna blodiga på sin gitarr i fredags på Fotografiskas medlemsfest.  Jag blev imponerad och berörd. Bli det du med.

Som barn till tyska föräldrar har mina syskon och jag emellanåt fått möta många fördomar. Tyskar förknippades och förknippas än idag av många med stöveltramp, heil hälsningar och Hitler. I alla amerikanska filmer om andra världskriget är i stort sett alla tyskar extremt onda och amerikanerna  goda. Mina syskon och jag vet att det inte alltid stämde.Våra föräldrar har ju faktiskt berättat för oss hur amerikanska jaktplan sköt prick på tyska barn som letade efter mat eller sina föräldrar.

I krig är alla människor förlorare och det gäller speciellt  barnen. Att den tyska befolkningen led oerhört mycket under och efter andra världskriget är något som få känner till. Många har i allmänhet tyckt att de fått skylla sig själva för det var ju de, tyskarna som startade kriget. Mina syskon och jag vet att om våra föräldrar fått välja hade de aldrig låtit andra världskriget starta. Men de hade inget val. De var som de flesta andra offer för en galen man och hans gelikar. Men det var de tyska barnen som fick bära skulden.

Få svenskar har vetat om det som SVT visat i dokumentärfilmerna  Krigets barn del1 och del 2, nu vet ni. Tack SVT, äntligen ett program som försöker visa kriget ur barnens perspektiv.

Det finns dagar och så finns det andra dagar. Idag var det en sån dag.

Jag tillhör för det mesta dem som vaknar, skuttar ur sängen och är kvittrande glad och pigg. I morse var det dock en sån dag då jag helst hade legat kvar i sängen.

I sömnen, kändes det som, vacklade jag upp, åt frukost, duschade, klädde och sminkade mig och gick till bussen. Innan jag kom fram till busshållplatsen såg jag att bussen stod och blinkade längre upp på gatan vid bommen som ska fällas upp när bussen kommer. Jag antog att bommen fastnat igen och gick därför något sömngångaraktigt till t-banan istället. Den var fullpackad av folk  och så var också den buss jag bytte till vid Hornstull. På bussen vaknade jag till liv när jag upptäckte kollegan bara fem centimeter ifrån mig. Vi hade förmodligen rört oss från Örnsberg till Hornstull bredvid varandra utan att se. Lika trötta båda två.

Och så fortsatte dagen att sega sig fram som i en dimma. Tills för en stund sen när jag kom hem och öppnade ett uppiggande besked från Natur och kultur innehållande royalty för årets försäljning av böckerna Tackla, läsförståelse, skönlitteratur, blå, röd och svart pist. Jag visste inte att försäljningen gick så bra. Pengarna  räcker ju till en liten weekendresa. Vart ska jag åka?

Jäklar vad pigg jag blev nu. 🙂

Som religionslärare har jag år ut och år in tjatat om hur Gud valde Abraham till sin bundsförvant och hur hans folk sedan blev ”det utvalda folket”. Dessvärre har jag aldrig riktigt förstått hur det känns att vara utvald, men nu vet jag!

Flera gånger detta år har nämligen tidningen Connoisseur hamnat i mitt postfack, adresserad till mig. För er som inte känner till tidningen (det gjorde inte jag och avfärdade den först som jobbig reklam) kan jag citera följande:” Connoisseur distribueras till de 37.000 personer i landet som har en deklarerad inkomst över 1,2 miljoner samt 4500 individer som får magasinet på grund av en personlig förmögenhet överstigande 5 miljoner. Totalt 41 500 ex.”

Nu förstår jag att ni redan tappat hakan av förvåning. Forever young bland de 41 500 rikaste personerna i landet! Det visste ni inte, eller hur? Fast jag måste erkänna att jag kände inte heller till detta. Jag var totalt ovetande om att jag tillhörde de rikaste svenskarna. Varför slavar jag fortfarande som lärare? tänkte jag direkt och började leta efter min chefs telefonnummer för att säga upp mig. Och varför har jag inte råd med bil? Och hur var det nu på semestern? Visst var det jag som våldgästade vänner både i Cornwall, London och Stockholms skärgård? Och var det inte jag som nyligen gladde mig åt 552 kronor i royalty? Jo, det var det. Så nu undrar jag precis som ni hur jag hamnade på Connoisseurs lista?

Efter att ha grunnat på det hela en stund anar jag att det har att göra med en såld lägenhet och någon på Skatteverket som gjorde fel. Men, tack ändå för tidningen. Att fly in i en annan värld en stund är alla väl förunnat. Nu vet jag allt om Breitlingklockor och äkta Rolex och om slott och herrgårdar och dyra viner. Fast ska jag vara ärlig tror jag fortfarande på att det är viktigast att man kan klockan, har någonstans att bo och har rent vatten att släcka törsten med.

Heja, heja arga snickaren, min favorit. Det skulle behövas fler som du som säger som det är, men som samtidigt visar på lösningar. Det är alldeles för många som bara tycker synd om alla som mår dåligt i detta land och låter dem vara. Tyvärr är det ju oftast så att vi som mår bra får både betala för dem och ta hand om deras eventuella barn. Ibland behöver folk faktiskt läxas upp! Heja!

Väninnan och jag träffades på det där trevliga fiket på Rörstrandsgatan där man kan få choklad på tvären och längden om man vill. Vi sög i oss en fantastisk chokladbakelse med vinbär i mitten. Den var otroligt god och kändes väldigt nyttig. Vi satt länge och pratade om ditten och datten och jag skojade som vanligt om att vi borde dejta Arno Holm. Hur det nu skulle gå till att dejta en firma? Det skrattade vi som vanligt gott åt.

När vi gick därifrån passerade vi en outlet och sprang såklart in och gjorde några fynd. Bland annat köpte vi varsin stickad klänning av märket lavand. Klänningen var ljusbrun med en zebra både fram och bak. Helt enligt det afrikatema som tycks vara på modet nu. Jag var först lite tveksam och sa: ” Vågar jag verkligen ha den här?” Väninnan fattade ingenting och undrade varför. ”Jo, sa jag, zebran vet du. Tänk om jag möter Jan Guillou.” Hon skakade på huvudet. ”Vad då Jan Guillou?”  Jag fortsatte: ”Jo, såg du inte programmet igår?” Hon skakade på huvudet igen. ”Tänk om han har tagit några glas för mycket och skjuter mig!” Väninnan fattade fortfarande ingenting. Då berättade jag om alla skjutna och uppstoppade djur som tv visat att Jan Guillou har i sin bostad.

Tänk er själva att hamna där! Det är bäst att jag håller mig borta från Roslagen och Östermalm.

Jag har aldrig haft någon större längtan till Afrika, men efter att ha sett utställningen On This Earth, A Shadows Falls av Nick Brandt känns det som om jag redan har varit där.

För dig som aldrig besökt Fotografiska kan jag rekommendera både utställningarna, butiken och restaurangen.

Oktober är månaden då alla förlag skickar ut royaltyn till sina författare. Sedan 2003 har jag fått små, små portioner av den för min barnbok Kristine! . Två gånger har jag beklagat mig här på bloggen.  Ifjol fick jag 25 kr och eftersom belopp under 100 kr inte betalas ut, fick jag ingenting. 2008 fick jag 11.66, men den gången betalades pengarna ut och jag tror att jag köpte en glass för dem.

I år hade jag därför inte räknat med någonting. Döm om min förvåning när beskedet kom att jag hade 552, 75 att hämta ut. Jag började faktiskt fundera på om boken hade blivit en bestseller.  Dessutom fick jag det innestående beloppet från ifjol vilket ledde till att jag fick 586 kronor för 39 sålda e-böcker.  För som pappersbok finns Kristine!  inte längre,  men några sitter någonstans med sina läsplattor och läser den. Det känns rätt coolt faktiskt.

Som singel måste man fylla alla behov själv. Det är i och för sig lätt att göra när man bor i en storstad. Därför kördes först ett tufft bodypumppass efter jobbet idag och sen satte jag mig i kyrkbänken för att både lyssna på och beskåda den rysk ortodoxa manskören från Moskva. Måste jag skriva att ljuv musik uppstod när de sjöng och att singelkollegan och jag njöt i fulla drag? Nä, det fattade ni väl själva eller hur?