Författare: monika_thormann@hotmail.com

Många är trötta på vintern nu. Till och med jag som gärna åker skidor på längden börjar känna mig trött på långkalsongerna, tjocka jackan, mössan och vantarna.

Till våren kan det vara bra att fylla på med ny energi. Det kan man göra med en kurs i Qigong på Hälsans hus. Ny kurs startar torsdagen den 10/3 kl. 16.15. För 1300 kr får du tio lektoner av Jana Särman. Mer info finns på hennes hemsida.

Och så debatteras skolan igen av alla, precis alla. För alla har ju gått i skolan och då är alla experter. De kommer med olika förklaringar om varför läsförståelsen har försämrats hos svenska elever och varför mattekunskaperna är så usla. Vi som såg på debatten på TV1 häromdagen fick veta att det finns många dåliga lärare som antingen måste sluta eller fortbildas för eleverna behöver lärare som är engagerade och entusiasmerande. Och det kan man väl hålla med om MEN det är få som berättar vad som hänt med skolan sedan 1993 då Göran Persson startade nedmonteringen.

Jag som har jobbat på gymnasiet i över tjugo år kan berätta att jag idag har dubbelt så många elever på min heltidstjänst än jag hade i 1990. På en heltidstjänst kan man, som jag ha, tre grupper i svenska och sex grupper i religion. Det kan bli 9 x 30 elever (270 stycken)  att engagera sig i och sätta betyg på. Vem som helst förstår att ingen kan se och orkar bry sig fullt ut om  alla elever då. Det blir mer likt en löpandebandundervisning. Idag är det heller inte ovanligt med upp till 35 elever i klasserna. Då finns det inte ens stolar och bänkar till alla.

 Eleverna hade fler timmar i svenska och matte varje vecka förr. Idag får en elev i bästa fall 84 timmars undervisning på en 100 poängs kurs. I svenska innebär det att en genomsnittsgymnasist undervisas 2 x 84 timmar (168 timmar)  i svenska under sina tre år på gymnasiet. När vi som är i femtioårsåldern gick på gymnasietr hade vi 3 – 4 timmar svenska varje vecka istället för 1 ½ – 2 som de har nu..

Varje nytt läsår kommer nya sparkrav och många lärare minns inte längre hur man gör när man köper in nytt material till undervisningen för det var så otroligt länge sedan det fanns några pengar till någonting. Det är inte ovanligt att böcker som är 30 år gamla används. Att få gå på fortbildning och lära sig något nytt är ingen rättighet vi har. Själv snokar jag upp en del fortbildning som är gratis, men om en kurs kostar något blir det nästan alltid nobben direkt. Lärare som aldrig får ta del av nya rön undervisar därefter.

Att  vi lärare dessutom fått fler krav på oss att dokumentera exakt vad en elev som fått IG på en kurs missat gör att vi förvandlats till blankettifyllare istället för lärare. I varje klass finns det elever som skolkat under hela kursen eller missat stora delar av kursen. Då ska vi lärare varje termin fylla i IG- blanlketter med allt eleven missat och med en handlingsplan över hur eleven ska klara kursen trots att hon/han medvetet struntat i kursen. På vissa skolor finns det en enorm press från skolledningen att alla elever ska bli godkända. Och det är oftast lärarens ansvar, inte elevens. En del lärare gör det lätt för sig och godkänner alla, andra lärare jobbar ihjäl sig.

Eftersom stora delar av skolans stab försvunnit i sparivern fattas det folk som ser till att utrustning i och runt klassrummen fungerar. Jag mekar dagligen med kopieringsapparater, letar efter förlängningssladdar som försvunnit, installerar datorer eller släpar tv-apparater från klassrum till klassrum. Det är tyvärr väldigt sällan något fungerar som det ska.

Allt detta som jag beskriver ovan gör att många lärare tappat sugen, går omkring och är irriterade, sura, ledsna för det finns naturligtvis för det mesta ingen chef som uppmuntrar, ger feedback eller pushar. Chefen fyller i blanketter, förhandlar med städbolag eller sysslar med saker som är långt från pedagogikens värld. Detta är tyvärr verkligheten i dagens skola. Är det någon som fortfarande undrar varför svenska elever läser och räknar sämre än förr?

Och till alla er som förpestar vår tillvaro med att bara gnälla om att det är snö, vinter och att våren inte har kommit än vill jag bara säga: ”Gå ut, lyssna på fågelkvitter, ta på skidorna eller skridskorna, andas in den friska kalla luften och njut.

Jag köper nästan aldrig en kvällstidning. Det händer kanske en gång per år när jag blivit strandsatt på någon ödslig plats i Sverige i väntan på ett försenat tåg eller så. Då slår jag till och köper Expressen eller Aftonbladet och jag blir lika besviken varje gång. För där står, spalt upp och spalt ner, om några ointressanta såpakändisar som jag inte känner till. Ibland frossas det också i någon fotbollsmatch som jag inte ens visste att den spelats eller så kan man läsa någon ointressant artikel om någon kändis som man känner till och undra om det verkligen är sant?

Som sist jag köpte en blaska. Då skrek löpsedlarna ut nyheten om Ulf Lundells svåra sjukdom och därav inställda turné. Jag läste artikeln och där förstod man att reportern egentligen inte hade något att informera om. Han hade fått veta att Ulf Lundell blivit sjuk och fått ställa in sin turné och sen knåpade han ihop en artikel på ett helt tidningsuppslag om detta, men egentligen fick man inte veta något mer än att Ulf Lundell blivit sjuk och fått ställa in sin turné. Allt annat som stod i artikeln var reporterns egna spekulationer. Och hur intressanta var egentligen dessa?

Nu tänker du nog att jag inte tillhör kvällstidningarnas målgrupp och det var precis det svaret jag fick när jag en gång påpekade för en anställd på Expressen att de sällan skrev något som intresserade mig. Då tänkte jag i mitt stilla sinne att de missat något för det är ju sådana som jag som har råd att köpa en tidning.

Faktum är att jag också köpte kvällstidningar lite oftare förut när jag var yngre och jag vet också exakt när jag bestämde mig för att sluta köpa dem. Det var efter Estoniakatastrofen. När jag följt en av kvällstidningarnas reportage i några dagar fick jag nog. Reportrarna vred och vände på den information som fanns att tillgå och till slut kändes det som de gick över en gräns. ”Låt de överlevande vara”, vet jag att jag tänkte. ”Och sluta frossa i allt elände.”

Tidningar och andra mediakanaler har så mycket makt idag och så stora möjligheter att påverka människor till det positiva, men det är få som utnyttjar den till det. Istället lägger i alla fall kvällstidningarna sig för det mesta på lägsta nivå och rapporterar om sånt som oftast är rent fördummande. Tänk om de gjorde tvärtom!

Nu har dock sonen fått plats som fotograf på Expressen och jag måste erkänna att jag är mycket stolt, men givetvis kluven. Kommer han bara att få fotografera ointressanta såpakändisar eller kommer han att kunna påverka vad som publiceras i tidningen och göra något mer intressant fotoreportage?

”Välj rätt”, nästa gång du väljer partner, sa en vän till mig för några år sedan när jag fått en smocka av exet. Jo då, tänkte jag, det ska jag göra den här gången. Och…. tänker ni. Är det nu jag ska avslöja honom? Har jag äntligen valt någon så mina väninnor kan få ro? Jo, då jag har valt en – mig själv och fortsätter därmed att vara singel. Det är också ett val. Kanske det klokaste jag gjort i hela mitt liv?

En gammal ungdomsskompis skrev på Facebook att hon var deppig och att hon inte kunde glädja sig över något. Jag skrev då en kommentar om att det nog skulle vända om hon tänkte på hur mycket det fanns att vara tacksam för. Sen tipsade jag henne om att man kan göra en lista på allt som man har som är bra och när man ser den inser man för det mesta hur lyckligt lottad man är. Ungdomskompisen ville tydligen inte bli glad för hon svarade att hon var så väldigt irriterad på människor som jag som är så hurtigt positiva. Då svarade jag att när man som jag nyligen varit ute och rest och sett hur fattigt många har det så inser man hur enormt lyckligt lottad man är som bor i Sverige. Jag menar här sitter jag mätt, i en varm lägehet på vintern med frihet att både säga och tycka vad jag vill. Ungdomskompisens vänner tillhörde tydligen också de deppade för fler och fler lade sig i vår diskussion och skrev kommentarer till mig om att alla känner ångest mest hela tiden och att det är normalt att vara deprimerad.

Sorry! Det tycker inte jag. Visst kan jag också känna mig nedstämd en kort stund då och då, men DET ÄR INTE NORMALT att gå omkring och deppa länge! Och det är definitivt inte normalt att tro att man inte kan eller bör göra något åt det. Tyvärr är det alldeles för många i Sverige som inte har fattat att den enda som kan göra något åt ens problem är man själv.

Nu vet jag att jag sticker ut hakan igen, men varför har det blivit på modet att vara deppig? Och varför är folk så irriterade över när man som jag nästan alltid är glad och mår bra? Eller är det mig det är fel på när jag nästan alltid är glad eller nöjd? Många tror att jag döljer min deppighet bakom en glättig fasad, men jag råkar faktiskt bara vara en som för det mesta är väldigt nöjd med livet.

Är det inte så att de som alltid är deppiga, missnöjda och sura faktiskt är jävligt bortskämda? Eller rent utav ouppfostrade? Och väldigt, väldigt egocentriska? För om man höjer blicken en aning och blickar ut i världen så inser man oftast att ens egna problem är väldigt små jämfört med många andas och att man har en hel massa saker att vara väldigt lycklig för. Imorgon är dessutom en ny dag som ger nya möjligheter och är man optimist som jag ser man fram emot den.

Ja, nu är golvlisten fixad, men inte av den där snickaren som jag efterlyste för ett halvår sedan utan av undertecknad själv. Efter att ha klivit på den sviktande knarrande golvlisten alldeles för länge i tron att någon annan skulle hjälpa mig med den öppnade jag helt enkelt min verktygslåda, skruvade bort listen, lät några skruvar byta plats och sen skruvade jag tillbaka den hårt och nu sitter den som berg. Inget silikon behövdes ( det kan man ju däremot behöva på andra ställen) och framför allt, ingen man behövdes. Snickaren är härmed bortsorterad!

Jag och mitt djur heter 15 elevers examensutställning från Nordens Fotoskola på Biskops Arnö. En av utställarna är min son och det är jag mycket, mycket stolt över naturligtvis.

Se den själv och du blir medtagen på resa i Sverige, världen och livet.

Jag och mitt djur, Galleri Kontrast, Hornsgatan 8, Stockholm

Utställningen pågår t.o.m. den 20 februari.

Öppettider: onsdag – torsdag 11 – 18, fredag 12 – 17, lördag – söndag 12 – 16.

Ja, jag har varit i Kina och precis som Goethe sa, har den som gjort en resa mycket att berätta. Det är faktiskt så att det blev alldeles för många och stora intryck för ett litet futtigt blogginlägg, men något ska man säga när man nu har möjligheten så det är väl bara att börja.

• Peking har en fantastiskt modern och lyxig flygplats. Den är nästan lika häftig som Koala Lumpurs, men bara nästan.

• Att hitta taxi i Peking är lätt och det är väldigt billigt. De flesta taxichaufförer kan dock inte engelska, så lär dig kinesiska eller ha platsen du ska till nerskriven på kinesiska. (Väninnan talar flytande så vi hade det problemet löst.)

• I Peking var det svinkallt i december och januari, verkligen svinkallt. Det var ingen snö och vinden ven överallt. Trots svenska vinterkläder (dunjacka, tjocka vinterstövlar, yllelångkalonger, jeans, yllemössa och tjocka vantar) som fungerar bra i Sverige, frös vi så in i helvete. (Ursäkta språket, men det behövs här.) Det var nämligen inte så varmt inomhus överallt heller. Vi sov med långkalsonger, sockor och dubbla tröjor och en natt när nordanvinden låg på de otäta fönstren hade jag till och med mössa på mig. Tur att man sedan barnsben är en van campare. Lu Song Yuan hotel kan rekommenderas trots att vissa rum var lite kalla. Be om de varmare när ni bokar. Vi bytte nämligen och det var stor skillnad. Hotellet ligger i en hutongdel av staden och är ett traditionellt kinesiskt hotell.

• Missa inte Himmelens tempel, Tiantan, Lamatemplet, Yonghegong, Daoisttemlet, Dongyue miao, Himmelska fridens torg och Den förbjudna staden. Intressant är när man besöker olika tempel att så många kineser är religiösa. Daoismen eller taoismen som vi hellre säger har 30 miljoner anhängare!
• Till kinesiska muren måste man åka och vi hade tur som fick en privatchaufför dit. Åk dit tidigt för när man är nästan ensam på muren blir det en hisnande och mäktig upplevelse. Vi gick oss varma upp till muren när alla andra turister åkte sittlift. Så var vi också varma när vi kom upp och kunde promenera där länge till skillnad från alla andra som frusna tog ett par bilder och sen åkte ner igen. På vägen dit beskådade vi både ett enormt fruset vattenfall och OS-arenan för kanot.

• På Hainan, som är kinesernas Hawaii, var det betydligt varmare, + 27, när vi kom. Där finns fina stränder, nästan utan folk (för det är inte så många kineser som solar och badar) , fast jag har sett vackrare stränder i mitt liv och även klarare vatten, men det var helt ok. Vi bodde vid Sanya beach. Det finns en hel del att göra på Hainan om man inte nöjer sig med att slappa på stranden, läsa och spela kort som vi gjorde under flera dagar. På dagarna var det ganska folktomt på stranden så därför blev jag mycket förvånad när jag en morgon 07:15 joggade ner i soluppgången och fann stranden överbefolkad av kineser som under tystnad promenerade, gjorde thai chi eller qi gong. När jag stannade för att göra mina yogaövningar höll alla avstånd så att jag fick koncentera mig ifred. Likaså kom kineserna ner till stranden vid solnedgången. Det var en upplyftande upplevelse för en motionär och naturdyrkare som jag. Vi besökte också Nanshan vackra naturpark med buddhisttempel och en 108 m hög staty föreställande Kwan – yin (Guanyin), en kvinnlig boddhisattva som står ute i vattnet som en österländsk fihetsgudinna och symboliserar fred, visdom och barmhärtighet. Det var en mäktig upplevelse!

• Shopping undrar nu alla otåliga. Jo då, visst shoppades det. Hela tiden och överallt! Vi var på marknader och prutade, i varuhus och i fina butiker som hade priser som på Biblioteksgatan i Stockholm. Själv lyckades jag att köpa ett par äkta Converse för 40 kr. Slå det om ni kan! Skämt åsido! Man kan handla överallt, men de bästa fynden gjordes nog på marknader och i gallerior och små butiker där kineserna själva handlar. För handen på hjärtat. Vem tycker att det är viktigt med märken? Och har man varit i Asien ett antal gånger så är man rätt trött på alla märkeskopior i fjolårets färger. Hur många fula Lacoste – tröjor kan man ha? Det finns många små butiker (inte i turiststråken) som säljer kinesisk design- vackra klänningar, blusar, skor och tröjor. Drar du som dottern och hennes kompis stl 32, 34 eller möjligtvis 36 i storlek finns det hur mycket som helst att välja emellan, men om du som väninnan och jag drar stl 38 – 40 är utbudet lite mer begränsat. Jag kände mig vid några tillfällen som en jätte när jag försökte komma i deras stl L. Väninnan köpte en tunn dunjacka av något japanskt märke som jag blev lite avundsjuk på. Den missade jag.

• Kina är inte ett demokratiskt land ännu, men det känns som om det är på väg trots att det var fler militärer och poliser på gatorna än vad vi är vana vid. Kontrollen vid in- och utresa samt vid besök av olika offentliga byggnader var dock inte lika omfattande som när man åker till USA. Kineser får heller inte resa hur som helst och vart som helst utan de måste fortfarande ha en inbjudan om de ska resa till något land i väst och det krävs många ifyllda blanketter då. På ett av våra hotell fanns i receptionen en dator som man fritt kunde använda. En dag satt jag och mejlade via hotmail, läste svenska tidningar på nätet samt gick ut på några bloggar. Det var ett kinesiskt hotell, med bara kinesiska gäster och dagen efter fungerade inte datorn och den förblev trasig resten av vår vistelse där. Jag vet inte om det var en tillfällighet eller om ”någon” blivit rädd och stängt av för säkerhets skull? Facebook är också förbjudet i Kina. De som har kontakt med utlandet kan på något krångligt sätt kringgå det hela, men för gemene man är det stopp. Man kan undra vad myndigheterna är rädda för? Att för många kineser ska gå med i Facebookgruppen Vi som gillar ris! För ärligt talat är det ju mest till sånt trams FB används men nä, de vet nog varför de stoppat FB. Se bara vilken betydelse detta medium hade och har i Tunisen!

• Jag talade med några i min ålder och några som var lite äldre som berättade att när de varit i 14-års åldern på 60- eller 70-talet inte fått studera vidare trots att de var bäst i klassen, utan tvingats ensamma flytta ut på landsbygden och bo och jobba på någon fabrik eller på något jordbruk i flera år. Deras familjer hade också blivit av med alla tillgångar. Kommunismens idé att alla ska ha det lika eländigt har inte fungerat bra någonstans i världen. En sa att det tog år för honom att hämta upp det han missat i kunskap och lärdom efter åren i fabriken. Det var Maos försök att få alla att bli arbetare, själv levde Mao dock ett lyxliv. I kommunismens värld har de hårda reglerna aldrig gällt för dem som haft makten. Läs gärna boken Balzac och den lilla skrädderskan av Dai Sijie. Det berättades också om att Mao lät hugga ner alla fruktträd eftersom de symboliserade det gamla borgerliga Kina. Detta gjorde att folk under flera år efter kulturrevolutionen led av näringsbrist och svält. Att Jan Myrdal inte har fattat vad som pågick än, gör att man undrar om han verkligen är värd en plats i den svenska litterturhistoien. Om han ska stå där ska det nog i alla fall vara som den svenska författaren som förblev blind i sin tro (och förmodligen var lite korkad) på kommunismen till sin död trots att övriga världen förstått hur fel det var. Mao är fortfarande väldigt närvarande i Kina på bilder på entréer till fabriker, portar till myndigheter och på olika souvenierer. Dottern köpte en väska med en Maobild på mest för att den var billig och för att kameran passade i den, men också med orden: ”Alltid retar det någon!” Det gjorde det. En del kineser blev glada, andra ruskade på huvudet.

• Det märks också att det finns många som är väldigt, väldigt rika i Kina. Det ser man inte minst på bilparken i Peking. Och på antalet bilar! Snacka om bilköer. Vilket miljöproblem Kina står inför om alla kineser skaffar bil! Mycket som byggs i Kina är flottar än flott och vi blev av bekanta bjudna på restaurang i Peking som var något utöver det vanliga. Så flotta restauranger besöker jag sällan eller aldrig i Sverige. Privatchaufförer är inte ovanligt bland de rika. Vi fick låna en några gånger i Peking och det fick oss att känna oss som prinsessor. Tack!  Enligt rykte breder korruptionen ut sig nu när ekonomin släppts lös i Kina. Om det har jag tyvärr ingeting att berätta, men varför skulle det vara ovanligare där än någon annanstans?

• Den som inte blir mätt i Kina har sig själv att skylla. Vi åt väldigt bra och tack vare väninnans språkkunskaper hamnade vi aldrig i några turistfällor utan åt där vanliga kinesiska familjer åt. De godaste nudlarna vi någonsin ätit fick vi på en liten krog på ett hotell på Hainan. Kocken tillverkade dem när vi såg på. Med två vegetarianer i sällskapet blev det många goda grönsaksrätter och en av favoriterna var stekt aubergin i sås. Billigt var det också. Om det kostade över 50 kr / person reagerade man. Dottern och jag åt grillad fisk och små grillade bläckfiskar som var fantastiskt goda på en lite gatuservering på Hainan. Hela måltiden med öl och allt kostade lite över femtio kronor för oss två och dricksen som jag lämnade kom servitören springande med efter oss och tryckte i min hand. Jag försökte då ge tillbaka den, men han ville inte ha den.

• De flesta kineser vi mötte var mycket glada, vänliga och nyfikna. Tyvärr gör språkförbistringen att man inte kan tala obehindrat med så många kineser, men det ändrar sig säkret om några år. Fler kineser kan nog engelska då och vem vet, kanske vi lär oss kinesiska i större utsträckning i framtiden?
• Jag kommer med all säkerhet resa tillbaka till Kina någon gång. Den gången gör jag det dock på våren eller hösten då vädret är mera turistvänligt. Kina är ett enormt land och det finns mycket att kvar upptäcka.