Författare: monika_thormann@hotmail.com

Författare.

Förband till Dick Harrison och Jonas Hassen Khemiri.

Jag ska ut på bokförsäljningsturné. Det innebär att jag ska snacka om något klokt i trettio minuter och sen ska min redaktör propagera för böckerna jag varit med om att skriva. Det har anmält sig en jäkla massa människor till detta. Några av dem känner jag och alla säger :    ” Det ska bli så intressant att lyssna på dig” Synd att jag ännu inte vet vad jag ska prata om. I stället är jag fortfarande uppslukad av min flytt och allt som har med den att göra. Det är mycket som ska fixas och någon gång vill jag ju komma i ordning. Någonstans har jag också några idéer nedskrivna till det där lilla föredraget jag ska hålla. Tyvärr har jag inte hittat dem ännu, men å andra sidan är det inte jag som är huvudattraktionen på bokförsäljningsturnén. Jag är liksom bara ”förbandet” till Dick Harrison och Jonas Hassen Khemeri . Det är väl dessa två giganter folk egentligen vill höra. Själv brukar kollegan och jag anmäla oss till förlagsträffarna för att få äta gott och dricka lite gratis vin, men det säger kanske mer om oss två än om föredragshållarna.

Bara fördelar med att bo i förorten

Jag har de senaste dagarna åkt tunnelbana i 25 – 30 minuter till jobbet från förorten där jag numera bor. I går upplyste en arbetskamrat mig om att det går en direktbuss in till stan. I morse sprang jag ifatt den och femton minuter senare klev jag av alldeles nära jobbet. Just nu ser jag bara fördelar med att ha flyttat till förorten.

Män från IKEA

När man har flyttat behöver man fylla på med nytt och fräscht. Världens bästa José hämtade mig och dottern och körde ut oss till IKEA där vi på några timmar gjorde av med nästan en månadslön. Mikael, Mats och Antonius var några av ”grabbarna” som fick hänga med hem. Dottern brottades hela kvällen med Mats, som såg ganska snygg ut där bredvid sängen när hon blev klar. Jag måste säga att jag blev imponerad över hennes skruvteknik med konsveröppnaren i högsta hugg.

I kväll är det min tur att kämpa med Antonius och Mikael.

Suck, alla dessa män….

Vasaloppsfart

Jag har varit i fjällen och åkt skidor både på längden och på tvären och nerför. Förutom skidåkning har jag umgåtts med gamla vänner, ätit gott och slappat på rummet mellan skidåkning och mat. Så mycket mer har jag inte gjort. En kväll träffade jag två ”gubbar” (får man säga så om flera år yngre karlar eller ska de kallas smågrabbar?). De blev väldigt glada och upphetsade över att de träffade mig och skrek i kapp. ”Titta det är vår tränare!” Jo, jag var deras tränare en gång i tiden på ett skidläger då jag var 18 år tror jag och de var kanske tolv… ”Det är du som har lärt mig åka skidor”, skrek den ene. ”Du åkte efter och lärde oss att staka och sträcka ut”, fortsatte han. Själv hade jag bara ett svagt minne av det eftersom det var väldigt länge sen, men jag kände mig såklart smickrad över att de tyckte att jag lärt dem något.

I dag kollade jag resultatlistan för årets Vasalopp. Gubben eller karl i fråga som var så glad över att jag lärt honom åka skidor kom på plats 2065 på tiden 5. 52, 23 . Jag måste vara en jäkligt bra instruktör och tränare… skitbra helt enkelt. Synd att jag inte lyckats att träna mig själv lika bra… 😉

:-)

Jag har haft ett jobb på en myndighet i en månad. Mina elever har haft vikarie. I går mötte jag några av mina elever när jag passerade skolan. ”Är du tillbaka?” frågade de med glada miner. ”Jag är bara på besök, men jag kommer på fredag”, svarade jag. ”Vad bra!”, utbrast de. ”Men vikarien har väl varit bra?”, frågade jag oroligt. ”Jo då, svarade de och fortsatte, ”men det är något speciellt med dig. Vi har saknat dig.” ” Jag har saknat er också”, erkände jag. 

Måste jag skriva att jag gick leende därifrån? Det ska bli skönt att komma tillbaka i morgon, för att sitta på kontor är inget för mig i längden.