Författare: monika_thormann@hotmail.com

Tyska tidningar tycker att svenska journalister är rasistiska när de kallar kvinnan som är misstänkt för barnamorden i Arboga för tyskan. Allt enligt dagens Metro.

Vad ska hon kallas då kan man undra? 

På tal om tyskar så jobbade jag på ett dagis några månader direkt efter gymnasiet. I fikarummet kom jag i samspråk med några andra anställda och samtalsämnet för dagen var hundar. Eftersom vi hade en mellanschnautzer hemma berättade jag det varpå en av kvinnorna sa:” Åh, en sån har ju de där tyskarna på hörnet.” ”Vilka tyskar?”, undrade jag och tänkte så det knakade. I förorten där jag växte upp kände vi de flesta tyskar och om de hade en likadan hund som vi borde jag ju veta. Själv ansåg jag dock att vi var svenskar eftersom mina föräldrar vid den tidpunkten, 1977, hade bott i Sverige i 27 år, alla vi barn var födda i Sverige och vi talade svenska med varandra hemma. I alla fall när ingen annan tysktalande bekant eller släkting var närvarande. Kvinna fortsatte: ”Jo de där som har så många barn.” Vi var bara fyra barn och det var ju inte så värst många tyckte jag. ”Bor på hörnet av vadå?”, frågade jag till slut. ”Du vet där” , sa kvinnan, ”på Sleipnervägen.” Och så gick hon och jag satt kvar och insåg att det var vi, min familj och jag, som var tyskarna på hörnet. Vi bodde ju på Sleipnervägen och hunden stämde och mamma var dagmamma så en hel del barn fanns hemma hos oss. Och jag minns än i dag hur jag som betraktade oss som svenskar och helst ville att vi skulle vara svenskar insåg att så såg inte omvärlden på oss.

På golvet i min hall står det ett stort paket med mitt namn på

och

jag är nyfiken som en femåring.

Ni som väntar på att jag ska utse sju bloggar får tyvärr vänta till i morgon. I dag har jag solat och badat för mycket.

Jag har fått en bronsmedalj av Diana och får därmed äran att dela ut pris till sju andra bloggare, men det får bli i morgon. Idag undrar jag varför Sveriges politiker inte följer min idol Schwarzenegger och förbjuder transfetter. En friskare befolkning är en lyckligare befolkning.

Och alla ni som tror att man ska bada på stränderna har väl ändå inte besökt dessa. Där gör man något de flesta blir lyckliga av 😉

Vi låg på en klippa vid Sandasjön hela dagen. Emellanåt slängde vi oss i sjöns mörka lite kalla vatten och simmade en sväng. En kille och vad vi trodde var en tjej i klänning spatserade förbi och glodde längtansfullt ut mot vår udde. Där var det gassande sol och lite avskilt. Paret hade nog gärna legat där. Vi såg att de slog sig ner på klipporna på andra sidan av den lilla viken. De tog av sig kläderna och då såg vi att det var två karlar. ”Jag trodde att det var en kille och en tjej”, sa min vän. ”Jag med”, sa jag ”men det är väl en Thomas Di Leva typ”, fortsatte jag lite humoristiskt. Killarna simmade iväg, men plötsligt hörde jag hur de plaskade och frustade nedanför vår klippa så jag satte mig upp och tittade ner på dem och visst var det Thomas di Leva.

Jag säger det bara, börja trumma alla ni som vill komma i form. Läs om den imponerande kaloriförbrukningen och hjärtslagsverksamheten.

Min älskade har köpt mig en prickig klänning. I den dansar jag runt och ler. Både stilettklackarna och de platta sandalerna jag hittade på rean för 99 kronor passar till. Det är lätt att vara lycklig.

När det regnar kan man:

• städa
• läsa
• frosta av kylskåpet
• spela kort
• blogga
• laga god mat
• baka
• titta på bilder från Italien och drömma sig tillbaka…
  

  

  

En skön paddeltur runt stenen i duggregn blev det i morse. Tänk, förr i tiden på 70-talet, var paddling runt stenen ett ”duttpass” (10 km) som man körde för att mjuka upp dagen före en tävling. Nu kändes det långt, jag blev en aning trött och jag fick en blåsa på tummen…. Allting förändras.

För några år sedan reste min italienskfödde granne hem till Italien i några veckor. När han kom tillbaka sa han:” Italienarna har glömt hur man lagar god mat. Man får bättre italiensk mat i Sverige än i Italien.” Då tänkte jag att han  kanske själv ville framhäva sina fantastiska matlagningskonster så jag ryckte mest på axlarna, men tänkte ändå att han som jobbat på ett antal italienska restauranger  i Sverige som servitör borde veta. Nu har jag varit i Italien i elva dagar och jag måste säga att jag håller med min granne helt och fullt. Pasta och pizza i mängder, alla restauranger har nästan samma rätter på menyn, dyrt och inte alltid lika gott som hemma.

Trots det hade vi två fina dagar i Rom även om det var intressant att gå omkring med två fjortonåringar som knappt tittade sig omkring och istället pratade om intressanta saker som hänt hemma. När vi kom till S:t Peterskyrkan sa de: ”Måste vi gå in?” Och det var de tvungna till och lite imponerade blev de allt. Sen klarade vi av Pantheon, Forum Romanum, Colusseum, Spanska trappan, Piazza Navona och Fontana di Trevi och de var väl trots allt nöjda med det.

Med tåg, buss, färja och buss tog vi oss sedan till Elba och Marciana Marina. Där var det oerhört vackert med gröna berg omgett av blått,  klart vatten. (Medelhavets renaste enligt ortsborna.) Vi badade och badade och badade i en liten vik längst till vänster om piren som vi nådde genom att klättra nerför en klippa och vada runt en annan. Där fanns en liten strand med en grotta bakom och knappast några turister. Vi njöt!

Som bonus fick vi vara med på Elba jazzfestival på kvällarna och lyssna på flera stora artister alldeles gratis.

En dag ägnades åt Portoferraio där enorma lyxbåtar låg utefter kajen. Vi spanade in borgen där Napoleon bodde drygt ett år och tittade på ruinerna av det romerska 2000-åriga palatset som fanns på udden längst ut.

I Pisa vandrade vi runt i två dagar trots att det hade räckt med en. Det lutande tornet, ett museum, en del butiker och så glassbarer besöktes såklart för i Italien får man världens bästa glass, bara så att ni vet. Och sen flyg hem med Ryan Air som var över förväntan bra. Jag menar vad kan man begära för det lilla vi betalade för biljetterna och flyget gick i tid och bagaget kom fram som det skulle.