Författare: monika_thormann@hotmail.com

Författare.

Skoldebatt

Jag har tidigare skrivit här på bloggen att skolan jag jobbar på, S:t Eriks Gymnasium i Stockholm, ska spara åtta miljoner kronor detta läsår. Det innebär naturligtvis stora nedskärningar. Bland annat kommer skolan från och med hösten bara ha en enda kurator på 1700 elever. Om detta kan du läsa på debattsidan i dagens SvD där Ann- Sofie Nyström beskriver sin oro för skolans ungdomar då hennes tjänst tas bort när hon går i pension i höst.

Vad det innebär för oss lärare vill jag inte tänka på, men jag har redan sett klasslistorna för ett par klasser jag ska ha. 37 elever i en klass. Det finns inte ens plats för 37 bänkar i våra klassrum. Det vi lärare i stället hoppas på är att många elever skolkar eller rent av slutar skolan så att alla som vill lära sig något får plats i klassrummet.

Jag har sommarlov nu. Jag är inte den gnälliga typen. Jag brukar tänka att saker och ting löser sig. Jag hoppas att politikerna som bestämmer över ekonomin i vår skola läser detta. Och om de inte gör det…

Ja, kom inte och snacka med mig om kvalitet i skolan sen.

Neil Young

Neil Young kommer till Göteborgs – festivalen Way out west den 7 – 9 augusti läste jag i tidningen. Han är vår favorit här hemma. För några år sedan hörde jag hans musik sippra ut under den stängda dörren till sonens rum. Jag knackade, gick in och sa; ”Vad lyssnar du på?” Han svarade:” En skitbra artist som heter Neil Young.” ”Jag vet,” svarade jag. ”Min syrra hade alla hans skivor på i början på sjuttiotalet.” Sonen tittade storögt på mig. Jag insåg att början på sjuttiotalet låg långt borta för en som är född 1987. Så småningom började även dottern som är född 1993 lyssna på Neil Young och plötsligt blev Natural beuty undulaterna Molly och Bullens favoritlåt. Den låten är visst andra familjers favoritlåt också.Se och lyssna här!

Låt de negativa, gnälliga tankarna blåsa bort.

Min gode bloggvän Uli gjorde mig uppmärksam på att vår gemensamme ”vän” Johan Stähl von Holstein förmodligen läst min blogg och tagit åt sig det jag tidigare skrev om honom för i dagens nätupplaga av metro kan man läsa hans krönika där han skriver att han uppskattar sin fru och sina barn och nu förstår att det är de som är det viktigaste i livet, men sen kan han inte låta bli att gnälla över skatterna. Eftersom den här bloggen startades som ett försök att öka min egen lycka och även inspirera andra till att bli lyckligare ger jag följande råd:

Om du irriterar dig på något så försök att förändra det. Går det inte är det bättre att lägga det åt sidan och låta det vara. Om du gnäller skapas negativ energi och din kraft går åt till det. Du hamnar i en negativ spiral som drar ner dig istället för att lyfta dig. Så nästa gång du drabbas av gnälliga, negativa tankar; öppna fönstret och öppna dörren och låt dem blåsa ut ur ditt sinne och lägg all din kraft på det positiva i livet i stället.

New York, New York

Yes, vi har varit i New York över helgen syrrorna och jag och precis som man säger i Tyskland:” Wenn jemand eine Reise macht, so kann er was erzählen” så har jag massor att berätta.

I ett vindlande tempo besökte vi Grand Central Station där både baren på hyllan och Oysterbar besöktes. Ett av kanske världens vackraste bibliotek ligger i New York och vi var imponerade av både byggnaden och antalet böcker och sittplatser. Från Empire state building beskådades utsikten dock utan King Kong.

Gratis färja till Staten Island för fotografering av Frihetsgudinnan och så en sväng i Battery park innan vi tog klivet över till Wallstreet och alla säkerhetsvakter som stod överallt. Lunch i China town och promenad genom Little Italy och Soho där vi provade te och kikade på kändisar (deras limousiner stod utanför) i Dean and DeLuca som är kollegan Birgers favoritdelikatessbutik. Längst Broadway flanerade vi och shoppade i några butiker och vid Union Squere provades skor. Tyvärr hittades inga i min storlek och efter ett tag stod vi inte ut med den höga musiken och all trängsel. Naturligtvis besökte vi Marriott Marquis och deras snurrbar på 48:e våningen där vi satt en timme och sög på en drink för att åka hela varvet runt. Servitrisen berättade stolt för oss att hon redan bokat in en resa i mars 2009 till Sverige och ishotellet i Jukkasjärvi.

En av kvällarna skulle lillsyrrans amerikanske kollega Jay, som enligt henne är en exakt Danny DeVito kopia, ta oss på en barrunda, men han fick magsjuka så vi tog en egen runda som började och slutade i vår hotellbar (Sheraton, 7 Av.), men fråga mig inte var vi var där emellan. Det är dolt i någon slags dimma. 🙂 ; men ett skamligt förslag minns jag att jag fick… Konstigt nog smittade magsjukan genom telefonen för dagen efter var vi skakiga och illamående alla tre. Vad det nu kan bero på?

Museer finns det gott om i New York och vi började med att gå in på National museum of the American Indian nere vid Battery Park. Det var fri entre men besöket blev inte så lyckat. Redan när vi gick igenom säkerhetskontrollen (jo du läste rätt det var en säkerhetskontroll precis som på flygplatsen) började det pipa om mig, men vakten kunde inte hitta vad det var som pep och till slut sa jag att det nog berodde på att jag ätit spenatomelett till frukost och då började han gapskratta och släppte igen mig och syrrorna tyckte att jag var ”great” som förgyllde en uttråkad vakts vardag. Precis när vi börjat att intressera oss för indianernas historia gick brandlarmet. En svag röklukt kändes och vi blev vänligt, men bestämt utlotsade av alla vakter som jobbade där inne. Snopet gick vi därifrån och konstaterade att besöket får göras om en annan gång. Likaså blev Guggenheim en besvikelse för där byggdes det om så av själva byggnaden såg vi i stort sett bara plastskynken. Två utställningar var öppna och ännu mer besvikna blev vi när det visade sig att den ena var en barnutställning.Visst gillar vi barn, men att betala inträde (dock ej fullt pris) för att beskåda barnteckningar var inte vad vi hade tänkt. Vi har alla tre barn själva och beundrar hellre deras teckningar gratis.

Det slogs värmerekord i New York och vi tog oss till Central Park där vi flanerade runt alldeles för länge. ”Aj, mina fötter!” Vi tog när det var som hetast tunnelbanan i 45 minuter ut till Coney Island och gick till stranden för att bada i den iskalla Atlanten (60 grader F eller 15 grader C). Jag som älskar att studera människor njöt för fullt av blandningan. Här fanns verkligen alla sorter mest ryssar som tydligen bosatt sig där ute för de flesta skyltar var på ryska och i stort sett varje gathörn satt ryska damer och sålde piroger, men också svarta, vita, gula, bruna, röda, långa, korta, tjocka, smala, rika och fattiga människor. Höjdpunkten var en lång yngling (bara för att jag snart fyller 50 är det inte förbjudet att spana  in unga snyggingar) som cirkulerade runt bland alla filtar på stranden med en vacker flicka i ena handen och en kasse i den andra. Han var lång och vältränad med bar överkropp och hade jeansen så långt nedhasade så att jag blev orolig å hans vägnar att hela ”paketet” skulle hoppa ut. Tydligen såg jag snäll ut där jag satt i mina Gucci -solbrillor för de slog sig ner bredvid mig och bredde ut sitt vita sidenlakan. Strax därpå kom några småflickor springande och ville ha killens autograf. Han skrev snällt medan han småpratade med dem och ställde även upp för fotografering. Jag uppfattade att han var känd från något TV-program. Medan snyggingen gick ner till stranden för att ta ett dopp tog flickvännen sin handväska och gick. När han kom tillbaka verkade han stressad över det och efter ett tag vände han sig mot mig och frågade väldigt artigt om jag visste vart hon gått. Visst kunde jag rapportera det och han lugnade sig och då såg syrran att han hade ett armband som det stod ”Hugo Boss models” på. Här kommer han, Eddie Tucker Worlds top model 49 med hatt på omslaget till Vouge. Visst är han snygg? Till alla er som tror att allt är privat och dyrt i USA kan jag berätta att den 45 minuter långa tunnelbaneturen ut till Coney Island kostade 12 kronor och stranden var allmän och gratis och det fanns livräddare var 50:e meter utefter den.

Lillsyrrans chef skulle komma till New York vår sista kväll där och han ville bjuda oss svenskor på middag. (Egentligen är det nog så att det är lillsyrran han är kär i för det är de alla de där karlarna.) Vi bestämde en tid med honom, men vi hade otur med våra dejter under resan för USA drabbades av ”thunderstorms” och hans plan från Virginia kunde inte lyfta i tid så när han många timmar senare ringde hade vi redan ätit middag.

Vad vore en helg i New York utan shopping? Dottern hade skickat med mig en lång lista och den viktigaste anhalten blev butiken Abercrombie and Fitch  på Femte Avenyn. Besöket blev en upplevelse eftersom det först var lång kö utanför och sen när vi väl kom in stod  det en tjusig ung man i dörren med bar överkropp flankerad av två andra snyggingar. Det kändes som att gå in på ett disco eftersom musiken var väldigt hög och belysningen mycket diskret. Det var nästan omöjligt att konversera där inne och väldigt svårt att se färgen på kläderna. Överallt stod det unga snyggingar och någon sa att det var inhyrda fotomodeller som skulle öka försäljningen. De vackra var dock inte till så stor hjälp. Trots allt detta lyckades vi inhandla både t-shirts, pikétröjor, linnen och munkjackor för särskilt dyrt var det inte.

Vi hade behövt stanna en vecka till för det var först sista dagen vi kom igång på allvar med shoppingen. Nästa gång (för det blir det helt säkert) ska jag även boka in ett besök på Operan. Nu nöjde vi oss med en gratis dansuppvisning av olika balettgrupper på Time Squere. Inte att förglömma så beskådades en av killarna i Fab five på femte Avenyn, men han var inte så särskilt intresserad av oss tanter om ni förstår vad jag menar.

Så värst mycket sömn blev det inte under resan och det tänkte vi ta igen på  flyget hem. Tyvärr hamnade vi framför en mycket pratglad tant som malde på i ett medan hennes stolsgranne mest hummade. Jag som har väldigt svårt för tanter som mal utan uppehåll tänkte först vända mig om och säga till henne att skaffa en blogg. Här kan man ju köra sin egen monolog utan att störa någon och är det någon som vill läsa så var så god., men jag tryckte istället på serviceknappen för att be flygvärdinnan om öronproppar. Det fanns ingen sån service på detta SAS-plan. Då vände jag mig om mot tanten som babblade oavbrutet och högt och sa: ”Ursäkta, är det någon av er som har öronproppar att låna ut för jag kan inte sova när ni pratar hela tiden.” Tanten såg ut som en ilsken adjunkt men killen började skratta och hivade upp en påse med engångsöronproppar. Innan jag hade satt i propparna hade tanten tystnat och jag kunde somna lyckligt. 🙂