Blogginslag – Sida 7 – Monika Thormann

Vaccin mot mässlingen

Nu har jag sett alla tre avsnitt av programmet Vaccinkrigarna på SVT och jag vill bara tala om att mässlingen är en hemsk sjukdom. Min lillasyster smittades när hon var två år (1971) och blev fruktansvärt sjuk. Mor och far åkte med henne till läkare och hon fördes i ilfart till Roslagstull smittsjukhus. Där blev hon och mamma inlagda. Pappa kom hem och talade om för oss andra barn ( vi var 15, 13 och 10) att läkarna hade sagt att de kanske inte skulle klara henne. Gissa om vi grät. Vår fantastiska lillasyster. Vår söta lillasyrra var dödssjuk och inlagd och det var besöksförbud. Jag tror vi alla tre bad till Gud eller någon högre makt varje kväll fast vi nästa aldrig gick i kyrkan. Vi bad om att hon skulle överleva. De första dagarna var hon inte kontaktbar, sen repade hon sig långsamt, fick följdsjukdomar och försvagat immunförsvar i flera år, men blev frisk till slut.

I det tredje programmet av Vaccinkrigarna berättas om ett nutida mässlingsutbrott. 5000 personer smittades på Samoa och 83 barn dog. De flesta dom dog var små, ett – tre år. Det borde vara skäl nog att vaccinera sitt barn.

Vaccinmotståndarna talar om att barn får autism av vacciner och att autism inte fanns före vaccinets tid. Nej, för då visste man inte vad autism var. Blyga, udda, rädda, egna osv kallades vissa barn då. Kanske har antalet diagnoser av autism ökat för att vi vet vad autism är, kanske beror autism på vår livsstil? Vad vi äter, dricker, om vi röker, om barnen blir ammande, eller om vi andas förorenad luft. Det får forskningen visa. Se programmen och bilda dig din egen uppfattning. Men min åsikt är att fler blev svårt sjuka och dog av sjukdomen mässling än av vaccinet mot sjukdomen..

Dessutom kan jag skylla mina dåliga mattekunskaper på mässlingen. Jag fick sjukdomen när jag gick i skolan och var hemma tre veckor. Därmed missade jag alla genomgångar om multiplikationstabellen, försökte läsa ikapp efteråt, men var ju naturligtvis väldigt trött efter sjukdomen. Så mitt råd är: Se programmen (alla tre) och vaccinera dina barn. Om du är rädd för att trippelsprutan är för stark, fråga om sprutorna går att ta vid tre olika tillfällen. För om du inte vaccinerar ditt barn kan kanske just ditt barn smittar det där lilla barnet som inte har så stor motståndskraft som ditt stora och det lilla dör. Och du vill väl inte vara den direkta orsaken till något litet barns död? Tänk att ha det på sitt samvete hela livet?

Hur är det att bo i ett akvarium?

Det har jag alltid undrat. När jag växte upp fanns det nämligen alltid minst ett akvarium i vårt hem. Min pappa var och är fortfarande akvarist. Vi hade alltid ett stort akvarium i vardagsrummet med vackra och intressanta fiskar och när jag hade fyllt tolv och vi flyttade till en större lägenhet och inte längre behövde bo sex personer + en hel drös med dagbarn i en trea på 73 kvadrat skaffade pappa förutom det stora akvariet, tre eller fyra eller var det fem små akvarium för att odla yngel i. Dessa akvarium stod på en hylla på den lilla toaletten ovanför toastolen. Jag vet att Christian, ett av våra dagbarn mindes exakt hur många akvarium det var. Han brukade räkna dem när han stod och kissade, berättade han för mig för några år sen.

I alla fall har jag i hela mitt liv haft en massa akvarium runt omkring mig. Något år hade jag som vuxen också ett eget akvarium. Ja, hemmet var ju inte bara mitt. Där fanns en man och ett barn också, men sonen som då var två eller tre år gammal matade de stackars fiskarna med banan och ja ni förstår. De dog.

Nu börjar ni säkert undra varför jag inledde detta blogginlägg med att fråga om hur det är att bo i ett akvarium. Är ni otåliga? Häng kvar! Det kommer snart.

När min pappa blev pensionär skaffade han 52 akvarium och började odla diskusfiskar på ett professionellt sätt. Han blev något av en expert och tillbringade många timmar i källaren där de flesta akvarium stod. Han bytte vatten, (vilken vattenåtgång de måste ha haft) odlade mjölmaskar, odlade små minkräftor, fångade vattenloppor, beställde specialfiskmat från Tyskland och gick ut i trädgården och plockade mangold som fiskarna älskade. Till slut fick han ett diplom att han var den bästa diskusfiskodlaren i Europa. Vi var alla mycket stolta utom mamma förstås som fick nöja sig med en man i källaren som ägnade all sin tid åt fiskarna.

Någonstans då blev vår mamma sjuk. Pappa tömde det ena akvariet efter det andra på vatten och nu har han faktiskt bara ett par kvar. Fast vilken 91-åring har fortfarande ett par akvarium? Jo, min pappa.

Ni som fortfarande läser den här texten tänker väl att nu får hon väl ändå komma till saken. Hur var det med det där att bo i ett akvarium? Jo, det kan jag tala om. Nu.

Det är tyst och instängt. Hur jag kan veta det? Jo, just nu lever jag med tjock visserligen genomskinlig plast tätt tejpad över mina fönster. Inget av dem går att öppna och utanför finns en byggnadsställning som är omsluten av vit plats. Några intryck från yttervärlden göre sig icke besvär.

Så här lever jag för mig själv med mina tankar och jag undrar bara en sak. Vilken sort fisk är jag egentligen? Jag är ganska bra på att simma.

Singeldagen

Jag vet inte om ni har lagt märke till att det idag den 11/11 är alla singlars dag. Jag som varit singel i ganska många år nu har av någon anledning fått en mängd rabatterbjudanden på sportkläder och kontaktlinser dagen till ära. Hittar jag en partner med rätt sportutrustning? Ja, det kan ni ju fundera på. Det är ju ganska folktomt på träningsanläggningarna nu i coronatider så chansen att träffa någon där är nog minimal.

En livscoach som jag känner skriver på Instagram att man för att hitta rätt partner måste tänka på vad man sänder ut. Hon ber oss att fundera på hur våra skyltfönster ser ut. Om man skyltar fel träffar man fel sorts partner. Om man skyltar rätt kommer den rätta att dyka upp. Jag som har skyltat på många olika sätt brukar fundera på det ibland, men inte dyker det upp någon för det. Kanske måste jag anstränga mig mer? Kanske måste jag jobba på det? Eller kanske är det så att jag inte är så angelägen att träffa någon egentligen. Vem vet? Just nu är min lägenhet dessutom omgärdad av byggnadsställningar. Det gör det lätt för Romeo att klättra upp och knacka på, men eftersom det är plast för fönstren kommer jag inte att se honom. Kanske dags att köpa nya kontaktlinser?

Jag är så skicklig, så skicklig

Hon förde gaffeln mot munnen och åt själv utan att spilla. Drygt två var hon, min efterlängtade dotter. Pratade duktigt och ville lära sig allt fort, bli stor, kunna allt, som sin sex år äldre storebror.

Så lägger hon ner gaffeln. Tittar på mig och utbrister: ”Jag är så skicklig, så skicklig.”

Jag undrade var hon lärt sig säga så? Vem hade sagt så till henne? Någon på dagis? Det var Oma och Opa som sagt så. De hade passat barnen några dagar tidigare och var imponerade över hur fint hon åt.

Orden: ”Jag är skicklig, skicklig”, använde hon ofta när hon var liten. Och hon var just det, skicklig på väldigt, väldigt mycket. Senare när självkritiken växte blev hon generad när någon sa att hon var bra på något. Och fortfarande fnyser hon när jag påminner henne om vad mycket hon kan.

Jag tänker att vi behöver höra och säga just de orden, att vi är skickliga, ofta. Speciellt nu i coronatider när många ugglar ensamma i eget bo. Så beröm dig själv när du har städat, diskat, lagat den där goda middagen, gått den där promenaden eller kört det där yogapasset och säg de där orden som du bör höra varje dag. ”Jag är så skicklig, så skicklig.”

Och strunta i om någon negativ surmupp hör dig. Gör dig själv glad. Det är i alla fall påsk nu.

GLAD PÅSK!

Coronasoppa

I dessa coronatider gäller det att ta hand om sig. Jag har varit lite småförkyld de senaste två dagarna, men jag är inte orolig. Det finns fortfarande massor av andra förkylningsvirus som vi kan drabbas av och det är ju heller inte säkert att just jag blir jättesjuk av coronaviruset.

En bekant till min son, Melanie, skrev på Facebook att livet är som en hiss och just nu har den stannat mellan två våningar. Det var en bra bild av situationen just nu, tycker jag. Sverige är dock ett redigt land och svenskarna är ett förnuftigt folk så därför är det dumt att oroa sig. Istället kan man förebygga sjukdom genom att äta nyttigt. I går lagade jag en soppa som jag ofta äter i förkylningstider. Ingredienserna till soppan har man oftast hemma och kanske kan man klara sig länge med dessa ingredienser om man sitter i karantän, därför har soppan nu fått namnet coronasoppa.

Coronasoppa för en person

Du behöver:

1 msk rapsolja, 1/4 lök, 1 liten potatis, 3/4 dl röda linser, 1/2 morot, 1 bit selleri (det går lika bra med bladselleri som med rotselleri), 1 grönsaksbuljongtärning, 1 vitlöksklyfta, 1 centimeter färsk ingefära, 1 centimeter färsk gurkmeja (eller en halv tsk mald och torkad), 4 dl vatten, salt och peppar.

Hacka löken och bryn en stund i rapsoljan, häll i hackad potatis, hackad morot, selleri, sköljda röda linser, ingefära, gurkmeja och vitlök.

Häll på vattnet och släng i buljongtärningen. Låt koka i 20 minuter. Smaka av, salta och peppra eventuellt.

Denna soppa går att variera. Hacka ner andra grönsaker som du har hemma (spenat, persiljerot, palsternacka, broccoli, haricoteverts) eller släng i bitar av korv eller rökt kött om du inte är vegan.

När linserna, potatisen och morötterna är mjuka är soppan klar. Ät en ostmacka till.

Guten appetit!

Tankar i coronatider och recept på magisk kycklingsoppa

– Minns du när vi var små och hade vattkoppor, mässlingen eller någon annan smittsam sjukdom? säger väninnan som jag känt i över femtiosex år.

Jo, nog minns jag hur det var då. Ingen behövde säga till oss att det var viktigt att tvätta händerna, nysa i armvecket eller stanna hemma när vi var sjuka. Det var på sextiotalet en självklarhet, i alla fall i våra familjer. Min storasyster, min lillebror och jag tillbringade många veckor i karantän i sängarna i det gemensamma sovrummet där vi läste serietidningar, drack hälsosamma drycker som nyponsoppa, blåbärssoppa, kamomillte med honung, åt frukt och en magisk kycklingsoppa som skulle vara extra nyttig.

Till skolan fick vi inte gå förrän vi var helt symtomfria och hade vi haft feber eller ätit penicillin fick vi först gå ut och träffa folk efter tre helt symptomfria dagar. Dessutom var lek inomhus alltid förbjudet i smittotider. Det fanns ju heller inte så mycket plats hemma hos oss att leka.

Kanske är det bra att vi fått coronaviruset till Sverige? Kanske är det meningen att vi ska lära oss att ta hand om oss som man bör göra vid sjukdomar. Eller var det bara min och min kompis mamma som var så noga då på sextiotalet? Kompisens mamma var sjuksköterska och min mamma var barnsköterska. De hade båda expertkunskaper om hur man tar hand om barn som är sjuka. Det snöts, gurglades, lades kylda, våta näsdukar på pannorna när febern var hög, rummet vädrades regelbundet, frukt åts det i mängder och doktorer besvärades ganska sällan. Följde man råden blev man frisk.

Själv minns jag åttio- och nittiotalet när mina barn var små och alla stressade vuxna som lämnade barn på kalas och dagis fast de hade feber och på så sätt smittade ner alla som var där. ”Men hen blir så ledsen om hen måste stanna hemma.” Eller när jag själv packade ner min lilla febriga dotter i vagnen, drog iväg med henne till jobbet, för mina elever hade ju prov och inte kunde jag stanna hemma då? Och hur många gånger under mitt arbetsliv har jag inte gått lätt febrig till jobbet. Jag har ju bara tre lektioner idag, tänkte jag. Vikarie fick man inte och karensdagen gjorde ett hål i ekonomin. Tanken att jag smittade andra dök aldrig upp i min hjärna eller i min näsa som var välpreparerad av diverse nässkölj och nässpray.

Idag undervisar jag hemifrån så att coronasmittan inte sprids. (Fast jag är inte sjuk.) Jag äter nyttigt, går utomhus i naturen minst en timme var dag, tar extra vitaminer och framförallt probiotika som sägs höja immunförsvaret. Och blir jag förkyld eller sjuk i coronaviruset tänker jag koka den magiska kycklingssoppan som man faktiskt brukar friskna till av.

Recept, magisk kycklingsoppa som gör dig frisk

Du behöver:

Delar av kyckling
morötter
selleri en bit eller stjälkar
persiljerot
lök
vitlök
ingefära
gurkmeja (helst färsk)
kycklingbuljong (tärning)
salt
peppar
persilja
lagerblad
andra grönsaker som du har hemma (tex. haricoteverts, palsternacka, broccoli, squash, ärtor, fänkål, spenatblad)
vatten (2-4 dl till en person)
Soppnudlar (Jag använder väldigt tunna, tunnare än spagetti, korta nudlar som heter Filiz, Vazgecilmez lezzetiniz, men det finns andra. Min mamma hällde ofta i små stjärnnudlar som fick oss barn att känna oss som betydelsefulla små stjärnor.)

Häll lite rapsolja eller smör i en tjockbottnad kastrull. Hacka lök och pressa vitlök, lägg i kycklingdelarna och löken. Fräs i smöret en stund.

Häll på 2,5 dl vatten för en person och en liter för flera personer. Låt koka cirka femton till tjugo minuter.

Hacka alla grönsaker (gurkmejan och ingefäran ska vara finhackade och ärtor, broccoli och haricotevertes har kortare koktid), häll i vattnet tillsammans med salt, kryddor, buljongtärning, gurkmeja och ingefära. Låt koka 10- 20 minuter. När kycklingdelarna är mjuka och släpper vid benen är soppan klar att serveras.

Koka nudlarna i en kastrull med vatten och lite salt.

Lägg nudlar i varje tallrik, häll soppa över. Strö över persilja.

Om du har ont i halsen kan det ibland hjälpa att göra soppan stark i smaken. Gillar du hetta kan du lägga i en halv eller hel chilifrukt. Det bränns, men gör gott.

Guten appetit!

Om gongmeditation i tidningen Nära

Ibland skriver jag reportage. Det är alltid lika spännande och roligt att sätta sig in i ett nytt ämne, intervjua experter och sedan skriva. När jag dessutom får arbeta ihop med proffsfotografen Alexander Donka blir jag extra varm i hjärtat.

Så här fint blev reportaget om gongmeditation för tidningen Nära nr 2, 2020.

Tack Mattias Sundman och Annika Larsson för att jag fick vara med på era spännande gongbad och tack tidningen Nära för ett fint samarbete.

Hur tänkte ni TV4? Om förebilder i media.

Hur tänkte TV4 när de på bästa sändningstid visar programmet Expeditionen med en rad kändisar som ska bestiga berget Lobuche Peak i Nepal? Hur gjorde de urvalet av deltagarna? Och varför är Mikael Persbrandt med?

Jag vet att media alltid vill jobba med kontraster och förstår att om det är en snäll och en elak person med i programmet så det blir dynamik. Men borde inte TV4 tänka på att de människor som visas upp i dessa sammanhang faktiskt är förebilder för oss andra. Att ha med Mikael Persbrandt i ett program där han får visa upp sig och bre ut sig som det praktarsle han är, är så beklagligt. Egotrippad och uppfylld av sin egen storhet och med ett beteende som en gammal missbrukare vandrar han svärande genom programmet och får dessutom betalt för det. Varför ska vi tittare behöva se och höra på den karln? Vad är det som svensk media tycker är så fantastiskt med Mikael Persbrandt? Ser de inte det jag ser? Att han är en elak missbrukarpersonlighet som innerst inne är som ett litet självupptaget barn?

För några år sedan lyssnade jag på hans fru (eller är det sambo) Sanna Lundell. Hon berättade om varför hon som medberoende till två alkoholiserade föräldrar valde en man med samma problematik. Men hon berättade också att hon brutit med mannen, Mikael Persbrandt och att hon nu frisknade till på egen hand. Vi som lyssnade på henne tyckte att hon var stark och önskade henne all lycka.

Nu är jag beredd att tro att deras separation var en PR- kupp för att hon skulle få sälja bok och hålla föredrag. Enligt skvallertidningarna bor Lundell och Persbrandt ihop igen och allt är så bra. Det är bara det att karln har ju inte ändrat sig alls. Att Persbrandt dessutom gör reklam för ett spelbolag gör mig ännu mer fundersam om hur det står till med Sanna Lundells insikter om medberoende. Inser hon inte att spelberoende är ett missbruk? Var finns etiken och moralen? Eller är det viktigast att vara känd och tjäna mycket pengar?

Persbrandt är lika odräglig som han alltid har varit. Jag trodde att utvecklingen gått längre och att denna typ av man skulle bojkottas av programmakarna. Är det verkligen såna människor som ska visas upp på bästa sändningstid? Nej, det bästa TV4 skulle kunna göra är att skicka Mikael Persbrandt till en psykolog.

Diagnoser

Sverige måste vara det land där skolelever har flest diagnoser. Är det till elevernas för- eller nackdel?

När jag började min lärarbana 1982 fanns det någon elev med läs-och skrivsvårigheter och någon som hade svårt att sitta still, men diagnoser med kilometerlånga bilagor som vi lärare inte får läsa, bara få upplästa för oss, fanns inte. Och visst, det var på gott och ont. Vissa barn hade på åttiotalet behövt utredas och fått en diagnos istället för att ha stämplats som besvärliga, men idag har det gått överstyr.

Jag jobbar på gymnasiet. Där har i vissa klasser, nästan varannan elev en diagnos. Dyslexi har många, medan add, adhd, asperger och autism bara har drabbat var fjärde kanske. Nej, nu tog jag kanske i, men det är så jag upplever det. I alla fall har vi så här vid höstterminsstarten ett möte där vi får veta vilka som har diagnoser och vilka behov de har på lektionerna. Många av eleverna med flera diagnoser har gått i liten grupp på högstadiet. Något sånt förekommer inte på vår gymnasieskola. Där är grupperna stora, som mest trettiotre elever i varje klass och ni kan tänker er hur mycket tid jag har att ägna mig åt varje elev. Specialpedagoger då, undrar du? Vad gör de? Jo, då vi har tre stycken på skolan som har tusen elever. Specialpedagogerna talar om för oss hur vi lärare ska jobba, hur vi ska hantera ungdomarna med diagnoser. Ibland händer det att specialpedagogerna tar emot någon elev för undervisning, men det är bara i särskilda fall. Nej, specialpedagogerna ägnar sig åt utredningar, möten med rektorer, möten med föräldrar och ibland elever, ingen undervisning. Jag som är gammal i gården tycker att det är en katastrof. Jag minns smågrupperna där dyslektiker kunde läsa svenska och få en rejäl utveckling under gymnasietiden. Men så är det inte nu och inte så mycket att göra åt.

Det intressanta med elever med diagnoser är att jag inte alltid märker av dessa diagnoser. Det brukar alltid vara fyra – fem elever med dyslexi som varken har svårt att skriva eller läsa. De har fått sina diagnoser i lågstadiet och under resans gång har de läs- och skrivsvårigheter de haft övats bort. Sorgligt är dock alltid när jag får någon elev som läser extremt långsamt och när jag börjar fråga hur ofta hen läser får jag alltid svaret, aldrig. Jag förklarar då för jag vet inte vilken gång i ordningen, att om man aldrig hoppar höjdhopp när man vill bli en bra höjdhoppare blir man ingen höjdhoppsstjärna, om man aldrig simtränar fast man vill bli mästare i simning når man aldrig dit heller och samma sak gäller naturligtvis läsningen. Så mitt råd till dessa elever är som alltid. Läs! Om så bara en kvart om dagen, men sätt igång och läs. Visst har man som dyslektiker rätt till att få texter inspelade, men även en dyslektiker kan öva upp sin läsförmåga. Och nog tycker jag att det skulle vara specialpedagogens uppgift att ha en grupp med lästräning på olika sätt för dyslektiker.

Andra diagnoser som ställs av psykologer har jag ibland också svårt att förstå. Som de elever som har papper på från psykologen att de aldrig ska behöva stå inför en klass/grupp och prata. Hur tänkte psykologen när hen skrev det pappret? Min erfarenhet är att alla kan lära sig det mesta om det bara sker stegvis. Om eleven får ett intyg att hen inte behöver prata inför klassen kanske det hämmar mer än hjälper i alla fall i längden. Livet är långt och det kommer många tillfällen då vi behöver kunna prata. Det är kanske bättre att elven får hjälp att övervinna sina rädslor, kanske skulle psykologen hjälpa till med det istället?

Ja, jag ska väl inte orda mer om psykologer som för det mesta är de som ställer dessa diagnoser, men ibland tror jag att deras kunskaper stjälper mer än den hjälper. Jag har hört psykologer tro att vanliga människor kanske är depressiva när de istället bara var trötta. Med vila, frisk luft och motion kommer man långt. Med det vill jag ha sagt att lita inte förmycket på olika psykologer utan tänk själv. Helheten hur vi lever är viktigare än vi tror och man kan göra mycket själv. Så läs med era barn, gå ut i friska luften, ät nyttig mat och ha roligt.

Tindra med Tinder

Det finns många åsikter om nätdejting, men ofta uttalar sig människor, som inte har provat. Nu har jag haft ett konto på Tinder sedan några veckor och vad ska jag säga?

Ibland vaknar jag före väckarklockan och då roar jag mig med att se vilka som har gillat mig på Tinder över natten. Det brukar vara ganska många. De flesta sveper jag bort, men det händer att jag klickar på ❤️ för någon. Ett par har jag t.o.m. chattat med, men de flesta är inte seriösa. Någon visar sig bo jättelångt bort fast det på Tinder står att han bor i Stockholm, någon visar sig vara gift, men längtar efter ett äventyr och så finns han som chattar med så många kvinnor att han inte minns vem som är vem. En del är säkert också som jag ganska nöjda med att vara singlar, men så fick jag kontakt och stämde träff. Va? Vad hände?

Jo, vi sågs, promenerade, käkade lunch och jag badade. Fast det var egentligen fusk. Vi kände varandra sedan förut. Jag tror att detta var vår femte dejt på tio år. Rätt komiskt dock att det var via Tinder vi skulle ta kontakt med varandra igen. Vi är ju kompisar på Facebook sedan länge.

I alla fall vill jag påpeka att det är mycket, mycket lättare att hitta någon att dejta in real Life än på Tinder. För hur ska man kunna välja rätt via två, tre bilder och några rader med text? Det går inte eller det har i alla fall inte fungerat för mig. Kanske är jag kräsen, kanske har jag träffat för många karlar som inte alls passat mig, kanske vill jag egentligen inte träffa någon. Vem vet?

Tyvärr sätter jag inget större hopp till Tinder, men om jag vaknar tidigt imorgon bitti kommer jag att ligga där med tindrande ögon och svepa bort karl efter karl.