Kategori: Novell

Det finns människor som tror, att om man utsätter andra människor för stress, problem och olika slags tester, så blir de starka. Jag vet att så inte är fallet. Människor som hela tiden utsätts för olika slags faror, tester och stress blir inte starka utan tåliga. De klarar av. De står ut. Men deras kreativitet når inga höjder. För att vara kreativ måste människor i lugn och ro få utvecklas i sin egen takt.

Jag har ibland råkat ut för människor som trott på idén att arrangera problem för människor.

En kollega till mig utsatte ideligen sina elever för olika slags tester. Han ville se hur de reagerade och han trodde fast och fullt på att de skulle rustas för livet. Själv var och är jag inte av den uppfattningen. Om människor utsätts för olika slags påhittade problem reagerar de olika. En del blir otroligt stressade, andra struntar i att lösa dem eftersom de förstår att problemen är arrangerade och några försöker att lösa dem så gott det går. Ingen brukar utvecklas och bli den starka människa som min kollega trodde att någon skulle bli.

Till exempel spred kollegan ut att det stod en blottare utanför skolan. Många flickor och även en del pojkar blev osäkra och rädda och såg en blottare i varenda man som de passerade på morgonen och på eftermiddagen när de gick till och från skolan. Några barn fick säkert men för livet och litade aldrig mer på någon man. Nyttan av det?

När eleverna fick datorer lät kollegan datateknikern lägga in buggar i datorerna så att det blev krångel att starta, logga in, spara mm. Tror du att eleverna blev bra på datorer? Nej, en del gav upp, andra kämpade på, men med arrangerade problem som hela tiden uppstod kom eleverna inte hälften så långt som andra elever som bara råkade ut för datorernas ”vanliga” problem. Att skapa ytterligare buggar gjorde bara att eleverna halkade efter i sin datorutveckling. De blev inte alls hackers som kollegan trodde att de skulle bli.

När han (för det var givetvis en han som hade denna sjuka människosyn att människor ska bli starkare om de utsätts för prövningar hela tiden) skulle på studiebesök med eleverna gav han dem förvirrande instruktioner vid olika tillfällen. Vid ett tillfälle sa han att samlingstiden var 13.00 och vid ett annat tillfälle sa han att de skulle samlas 13.30. Det hela ledde bara till att han inte fick hela klassen med sig. Några kom för sent och det blev allmänt kaos. Och det var också det han trodde på. Kaos. Han hade någon slags idé om att om han skapade kaos så skulle det senare bli ordning. Det blev det aldrig. Istället fick han elever som var missnöjda, inte litade på någon och som var trötta. För när de hela tiden utsattes för konstigheter krävde det för mycket av deras uppmärksamhet. Den som de hade behövt till skolarbetet istället.

Elever och andra människor som utsätts för kaos i flera år utvecklas inte till sin fulla potential. Stress gör att människor stagnerar och deras kreativa sida når aldrig dit den skulle kunna nå. Kaosteorin bygger på en förlegad och sjuk människosyn där hugg och slag ska forma en. Detta går helt i stick och stäv med tanken att godhet föder godhet.

Jag tyckte och tycker att kollegan och alla andra som sysslar med kaosteorier, testar människor genom att skapa och arrangera problem för dem, är idioter. Livet innehåller många problem att lösa ändå. Inte behövs de späs på ytterligare för att man ska lära sig något? Och varför nöja sig med att människor presterar till hälften om man genom att ge dem bra förutsättningar, lugn och ro kan få dem att bli Nobelpristagare?

Sjuka lärarkollegor som skapar kaos borde, som i Madspelet, förpassas till Huddinge utan att passera gå.

Att samarbeta med andra människor är för det mesta roligt och intressant, men under de senaste åren har jag nog föredragit att köra mitt eget race. Varför? Jo …..

Tänk dig följande scenario:

1. Kollegan och du ska förbereda och hålla i en genomgång. Kollegan säger att hen ska ta hand om en del och du ansvarar för resten. Bra tänker du och planerar din bit. När ni står där på podiet börjar kollegan svaja. Plötsligt glider hen undan och du står med allt ansvar själv. Som den scout du är räddar du situationen och gör så gott du kan medan kollegan håller sig i periferin och gör ingenting. Du går därifrån och känner att det kunde gjorts bättre och om du bara hade vetat att kollegan skulle balla ur/ krypa undan så hade du förberett det hela själv.
2. Kollegan och du ska planera ett jobb ihop.  Ni sitter och spånar och du kommer med massor av roliga och bra idéer och kollegan hummar och hittar inte sina papper och minns ingenting. När du går därifrån konstaterar du att du har planerat hela jobbet och kollegan bidrog inte till så mycket alls.
3. Kollegan och du gör ett jobb ihop. Kollegan säger att hen kan skriva brevet som ni ska skicka. Du tar på dig en annan uppgift. När kollegan mejlar brevet till dig är det näst intill oläsligt. Du får sätta dig och korrekturläsa och skriva om det samt leka diplomat och förklara för kollegan varför brevet inte dög.
4. Kollegan och du ska genomföra ett jobb ihop. Naturligtvis blir kollegan sjuk och du får fixa alltihop själv eller är det stopp i tågtrafiken och kollegan blir kraftigt försenad eller så blir hens barn sjuka.

Ja, detta är bara några olika scenarion i samarbetets värld. Trist är det när det blir som jag beskrivit ovan och kanske har jag haft alldeles för många opålitliga kollegor på senare år.

Värst är kanske när man konfronterar kollegan efter en sådan händelse som ovan och hen börjar ljuga om varför det blev som det blev.

Ja, så kan det gå i samarbetets värld, men nog lär man sig alltid något av det med. Och du har i allafall gjort så gott du kan. Det är mer än kollegan har klarat av.

 

 

Som singelkvinna stöter man på dem i ett kör. De där som ljuger om allt möjligt. Främst är det män som ljuger om sitt civilstånd, men det finns alla möjliga personer som ljuger om allt möjligt.

Jag undrar ibland varför vissa människor trasslar in sig i sina lögner. Tror de verkligen att vi andra går på dem? När jag möter en lögnare lyssnar jag oftast bara med ett halvt öra. Ibland ställer jag någon fråga för att liksom testa personen. Ni vet när någon säger att hen varit på en plats och man av någon anledning känner på sig att personen inte alls varit där. Då frågar man om något specifikt på platsen och när lögnaren börjar flacka med blicken och stamma, svamla runt så förstår jag att det hen berättar inte är sant.

Många karlar ljuger också om sitt civilstånd. En gång var jag upp över öronen förälskad i en karl. Han hade berättat att han var gift och bodde i en stor villa utanför stan. När vi träffades uppträdde han ibland lite konstigt och sa märkliga saker. Jag anade att han inte talade sanning och en kväll åkte jag helt enkelt ut till villan och snokade runt. Nästan direkt fattade jag att han inte alls bodde där. Det var inte hans bil som stod på tomten och när jag tittade in genom fönstren på villan förstod jag att det bodde en helt annan familj där. Några fler träffar med den lögnaren ville jag inte ha.

Tyvärr har jag genom hela mitt liv varit omgiven av lögnare. Det verkar som om jag är en slags magnet för dem. De söker upp mig och svamlar om allt möjligt. Det är ganska irriterande. Mest irriterad blir jag över karlar som ljuger om sitt civilstånd. Jag menar varför ljuga? Vem har sagt att jag är intresserad av dig? Precis som om jag skulle vara intresserad av en man bara för att han är man. Det krävs lite mer om jag ska tända på någon. Attraktion är en lurig känsla och försvinner direkt om jag anar att personen ljuger.

Orsaken att folk ljuger är oftast att de vill bättra på sin image och göra sig intressanta. Det är för sorgligt. Några ljuger nog för att de har en usel självkänsla, medan andra kanske till och med har stora psykiska problem.

En kollega ljög häromdagen inför mig och en grupp elever. Jag måste ärligt talat säga att jag börjar undra om hen inte har en split personality eller något liknande. Det verkar som om många i min omgivning går omkring och tror att de är flera olika personer. Det verkar minst sagt jobbigt för dem. Jag är med ens väldigt glad över att jag bara är jag och kanske skulle jag be dem att söka hjälp. För visst finns det behandling för dessa tillstånd?

Det som händer när jag misstänker att någon ljuger är att jag inte har så stor lust att umgås med dem. Ibland kan det bli lite ensamt, men jag trivs i min ensamhet och är hellre ensam än ihop med en massa konstiga människor som måste ljuga hela tiden. Såklart umgås jag med lögnarna ibland ändå för att slippa vara helt ensam och på jobbet måste jag ju samarbeta med dem, men släpper dem in på livet, gör jag aldrig.

En gång bodde jag nämligen ihop med en man som älskade att ljuga. Han sa oftast att han hade studerat på universitetet till andra när jag var med, fast jag visste att han bara gått på Komvux. Han berättade saker om sin familj som när jag frågade hans syster helt klart inte var sanna. När jag tänker på det är det för sorgligt att han höll på så. Fast det sa mer om honom än om mig.

Och det är så jag brukar tänka. Att det säger mer om lögnaren själv än om mig. Så jag lyssnar, höjer ev. på ögonbrynen och går vidare. Det är liksom ingen idé att slösa någon tid på människor som ljuger. De måste själva förstå att jag aldrig vill ha dem i mitt liv på heltid.

Så alla ni som cirkulerar runt mig och svamlar; FUCK OFF!

 

 

Det är för sorgligt att ingenting förändras i fackpampslägret. Så fort någon ” kommer upp sig” och blir ombud eller invald i en fackförenings styrelse så verkar vettet åka ut.

Redan på 70-talet hörde jag talas om bekantas bekanta som klättrat i fackföreningshierarkin. Där bjöds det på grisfester i Spanien, obegränsat med sprit och på studieresor besöktes både porrklubbar och bordeller.

Så värst mycket har inte hänt sedan dess trots att många fackförbundstoppar numera består av både kvinnor och män.

Kanske behövs utbildning och handledning i moral och etik, regelbundna diskussioner och högljudda protester från medlemmarna?

Jag var på 90-talet medlem i Greenpeace. Den dåvarande kvinnliga ordföranden (som jag har glömt namnet på) blev intervjuad i DN. På bilden satt hon och rökte en cigarett. Röken slingrade sig runt henne och jag som sedan 70-talet tillhört rökhatarmaffian reagerade direkt. Ett långt brev skickades till Greenpeace där jag förklarade att jag inte ville vara medlem längre, inte när ordföranden förpestade sin närmiljö. Hur trovärdig är man om man kräver att alla andra ska minska på utsläppen, men själv sitter och förorenar både hem-och  arbetsmiljö? Jag fick ett långt svar tillbaka att hon ångrade sig att hon ställt upp på den bilden och att hon jobbade för miljön i världen. Det hjälpte inte, jag hade tappat förtroendet för henne och hela organisationen och blev aldrig mer medlem i Greenpeace.

Så kära medlemmar i Kommunal, gå ur facket och skriv arga brev. Om vi vill ha en bättre fackföreningsrörelse måste vi reagera mot fackpampsvälde.

Allra bästa Jana Särman på Odla Livet startar snart nya qigongkurser på Brännkyrkagatan i Stockholm. Du som ännu inte har provat qigong har nu chansen. Jana är en av Sveriges bästa qigonglärare, utbildad i Kina och verksam sedan 80-talet.

Läs mer om kurserna här.

På Svt tjatas det om att julstressen brer ut sig och i tidningen Metro 22/12 2015 skriver Cissi Wallin att julen är kvinnornas duktighets – VM.

Vad är det för fel på er svenskar? undrar jag.

För när det gäller fest och högtider känner jag mig som allt annat än en gnällig, missnöjd, otacksam svensk.

Själv ser jag alltid fram emot helger och ledighet. Det är då det finns tid att umgås med släkt och vänner. Det är då vi kan äta gott, sova länge och slappa framför tv:n. Det är då vi har tid att skratta och sjunga. Hur kan så många svenskar avsky det?

Den som hatar julen, som Cissi Wallin till exempel, har inte fattat ett dugg. Vilken nivå man har på sitt julfirande bestämmer man ju själv. Man kan nöja sig med gröt och en skinkmacka, med champagne, ostron eller fiskpinnar. Man kan skippa granen och ge sig ut på en skogspromenad istället. Man kan strunta i julklapparna, samlas, äta och spela spel ihop. Det är sorgligt att människor tydligen inte klarar av att fira sina högtider på sitt eget sätt.

Min mormor, Meta som upplevde både första- och andra världskriget i Tyskland sa alltid när bordet här i Sverige var dukat till fest: ”Tänk så mycket mat vi har idag. Det var så många år som vi inte hade någonting att äta.”

Min mamma berättar ibland om en nyårsafton i efterkrigstid då morfar satt och läste högt för henne ur en kokbok som han hittat. I detalj berättade han om hur varje rätt som fanns på bilderna smakade, i vilken restaurang i Berlin han ätit dem och vilka celibriteter han sett den kvällen. Allt medan min mamma långsamt tuggade i sig det enda hon fick till middag den kvällen, en kokt potatis. Själva klarade sig både mormor och morfar på var sitt glas vatten.

Så kära läsare, gör det bästa av helgerna du har framför dig, uppskatta att du är ledig, ät något som du tycker är gott, vila, njut av musik, läs bra böcker, se spännande filmer, roa dig med sällskap eller  gläds åt din ensamhet och glöm inte bort att vara tacksam.

GOD JUL!

Jag är sjukt stolt över min dotter idag. Hon skrev för någon vecka sedan ett humoristiskt inlägg på bloggen som Fotoskolan i Gamleby har. Eleverna turas om att skriva där och både allmänheten, lärare och elever skriver kommentarer. Några av kommentarerna var väldigt nedtryckande och förminskande.

Idag har kära dottern skrivit ett nytt inlägg och så att säga tagit saken ett steg längre.

Det är ju så att män alldeles för ofta behandlar kvinnor nedlåtande. En del gör det medvetet som käre Caligula i mitt förra blogginlägg medan andra gör det omedvetet. Vi behöver i alla fall alla träna på att behandla kvinnor och män lika samt vara bra förebilder. Läs dotterns viktiga inlägg här.

https://www.fotosidan.se/blogs/fotoskolanigamleby

Egentligen vet han svaret, men han ställer frågan ändå, bara för att få visa sig på styva linan.

Hon står med två matkassar i händerna, två gnälliga barn drar i hennes kappa och hennes tankar är någon helt annanstans. Hon svarar svävande, lite förstrött som om hon inte riktigt har hört frågan, för det har hon ju inte. Det som händer runt omkring  just nu är viktigast, inte hans dumma fråga som han ju kan googla på om han vill veta svaret.

Han ser mästrande på henne och med en nöjd min levererar han det rätta svaret. Han växer och njuter av att hon svarade fel, eller alltför svävande. Som en Caligula sträcker han på sig, slappnar av för en sekund. Ja, han var bäst idag igen. Han om någon kan och vet.

Hon tar ungarna, går in i hissen och tänker: ”Ännu en man med en usel självkänsla.”

Har du också stött på den mannen? Jag träffar honom dagligen i olika skepnader. En sorglig stackare som bara kan må bra genom att trycka ner andra! Ännu en anledning till att jag är singel.

”Hörde du inte att han förolämpade dig?”

” Jo, jag hörde.”

”Men varför reagerade du inte? Varför sa du inte ifrån?”

” Jag tyckte det han sa var så korkat och dessutom sa det mer om honom än om mig.”

”Men du måste säga ifrån och bli arg.”

Jag skakar på huvudet och tar en tidning och börjar läsa. När jag går hem funderar jag en stund på varför jag inte bryr mig, varför jag inte blir arg. Kanske är det för att mer eller mindre korkade människor har sagt oerhört dumma saker till mig större delen av mitt liv? Och jag vet ju att det säger mer om dem än om mig.

Jag vet. Och Gud förstås. Det räcker.

Så minns jag kollegan som alltid skulle hävda sin rätt och dagligen skulle tala om för folk att så kunde de inte säga eller göra. Hon valde jämt att ta strid. Hon var ständigt högröd i ansiktet, led av högt blodtryck och var inte omtyckt av så värst många. Faktum är att hon var ganska ensam. Det var inte många som tyckte om att vara med henne av förståliga skäl.

Så nästa gång någon säger dumma saker om tyskar eller om folkpartister till mig så tänker jag fortsätta le i mjugg, gå därifrån och göra något roligare. För jag vet ju att den som drar 90 miljoner tyskar över en kam är ganska inskränkt. Hur kan hen ha missat att tyskar är olika individer precis som svenskar? Och vill någon förolämpa folkpartister så varsågod. De har nyss bytt namn till Liberalerna.

Istället sätter jag på den där låten som framkallar det där bestämda minnet och så tänker jag att saker och ting brukar ordna sig ändå. Den där korkade dummingen blir nog motsagd av någon annan, trampar snett och står på näsan och liksom får sitt straff och jag, ja jag går vidare och lyssnar på den där låten som får mig på gott humör.