Monika Thormann

Egentligen vet han svaret, men han ställer frågan ändå, bara för att få visa sig på styva linan.

Hon står med två matkassar i händerna, två gnälliga barn drar i hennes kappa och hennes tankar är någon helt annanstans. Hon svarar svävande, lite förstrött som om hon inte riktigt har hört frågan, för det har hon ju inte. Det som händer runt omkring  just nu är viktigast, inte hans dumma fråga som han ju kan googla på om han vill veta svaret.

Han ser mästrande på henne och med en nöjd min levererar han det rätta svaret. Han växer och njuter av att hon svarade fel, eller alltför svävande. Som en Caligula sträcker han på sig, slappnar av för en sekund. Ja, han var bäst idag igen. Han om någon kan och vet.

Hon tar ungarna, går in i hissen och tänker: ”Ännu en man med en usel självkänsla.”

Har du också stött på den mannen? Jag träffar honom dagligen i olika skepnader. En sorglig stackare som bara kan må bra genom att trycka ner andra! Ännu en anledning till att jag är singel.

”Hörde du inte att han förolämpade dig?”

” Jo, jag hörde.”

”Men varför reagerade du inte? Varför sa du inte ifrån?”

” Jag tyckte det han sa var så korkat och dessutom sa det mer om honom än om mig.”

”Men du måste säga ifrån och bli arg.”

Jag skakar på huvudet och tar en tidning och börjar läsa. När jag går hem funderar jag en stund på varför jag inte bryr mig, varför jag inte blir arg. Kanske är det för att mer eller mindre korkade människor har sagt oerhört dumma saker till mig större delen av mitt liv? Och jag vet ju att det säger mer om dem än om mig.

Jag vet. Och Gud förstås. Det räcker.

Så minns jag kollegan som alltid skulle hävda sin rätt och dagligen skulle tala om för folk att så kunde de inte säga eller göra. Hon valde jämt att ta strid. Hon var ständigt högröd i ansiktet, led av högt blodtryck och var inte omtyckt av så värst många. Faktum är att hon var ganska ensam. Det var inte många som tyckte om att vara med henne av förståliga skäl.

Så nästa gång någon säger dumma saker om tyskar eller om folkpartister till mig så tänker jag fortsätta le i mjugg, gå därifrån och göra något roligare. För jag vet ju att den som drar 90 miljoner tyskar över en kam är ganska inskränkt. Hur kan hen ha missat att tyskar är olika individer precis som svenskar? Och vill någon förolämpa folkpartister så varsågod. De har nyss bytt namn till Liberalerna.

Istället sätter jag på den där låten som framkallar det där bestämda minnet och så tänker jag att saker och ting brukar ordna sig ändå. Den där korkade dummingen blir nog motsagd av någon annan, trampar snett och står på näsan och liksom får sitt straff och jag, ja jag går vidare och lyssnar på den där låten som får mig på gott humör.

I dag är det den sjätte december. Dagen förknippar jag med putsade stövlar på fönsterbrädan, godis, frukt och kanske en liten granruska. Va, vad då? undrar du kanske nu. Vad då stövlar på fönsterbrädan?

Jo, i mitt barndomshem satt vi barn på kvällen den femte december och putsade våra kängor, pjäxor eller läderstövlar. Mamma och pappa var noga med att det skulle göras rätt. Först en noggrann borstning, sedan skokräm, därefter en stunds väntan och sedan en ordentlig borstning igen så att skodonen blänkte. Därefter placerades stövlarna/kängorna på fönsterbrädan i barnkammaren och sen gick mina syskon och jag förväntansfulla till sängs.

På morgonen den sjätte december vaknade vi alltid tidigt. Överlyckliga  och lättade var vi när stövlarna var fyllda med en påse med frukt och godis, lite ledsna blev vi om det fanns en granruska med. Den betydde att helgonet Sankt Nikolaus hade sett oss när vi bråkat eller varit olydiga. Då skärpte vi oss alltid och var mycket duktiga och väluppfostrade fram till julafton för tänk om der Weihnachtsmann skulle se oss och sen inte komma med några julklappar.

Det är intressant att vi firade den här katolska seden trots att vi inte alls var katoliker.

Mina barn fick när de var små också lära sig putsa stövlarna i december, men med en heltidsarbetande mamma som försökte hinna med alla julförberedelser i december glömdes tyvärr seden bort ibland.

För ett barn var firandet av S:t Nikolaus spännande och gjorde längtan efter julen lite lättare. I dag i Sverige har dagen fått en ny innebörd. Vår yngsta prins heter ju som bekant Nicolas.

”Men den här då?” säger väninnan och slänger åt min lokaltidningen Mitt i med dejtingsidan uppslagen. Jag ögnar ivrigt igenom annonserna ” Man söker kvinna”.

En är 59 år, rund och sund. Han vill ha en sängvärmare i vinterkylan. Vad är det för fel på en elfilt? En annan vill endast ha en svart och kurvig kvinna. Alla andra kommer att dissas. Man kan undra varför? En 60-talist söker en kvinna född på 20- eller 30-talet eftersom han föredrar en mogen kvinna. Om han närmar sig min mamma lånar jag en bössa. Det hade varit bättre om han skrev direkt att han är sol-och-vårare.

En skriver att insidan räknas och det låter ju gulligt, men menar han verkligen det? Och hur ser hans insida ut?

En annan hoppas på ett särboförhållande. Det är ju lite vågat att gå ut med det innan man ens har setts. Någon är undergiven och längtar efter en militant kvinna. Kanske bör han flytta till Israel. Där är ju var och varannan kvinna soldat. En annan tittar gärna på fotboll. Tänk om han håller på AIK eller Djurgården och är huligan?

Flera vill dricka ett glas rött. Behöver man en kvinna för att göra det? Jag tycker att det går bra ensam.

Påfallande många vill ha kurviga kvinnor och då platsar inte jag, men det är klart jag kan ju alltid äta upp mig över julen. Fast ska jag vara ärlig känns det som om dejting via annons inte är för mig. För vad skriver man för slags svar till den som anser sig vara en drömman?  Fortsätt läsa ”Drömmannen annonserar”

I går var jag ute med syrrans tjejgäng. Vi käkade, drack, dansade och hade kul. Som alltid när jag är ute med tjejer får jag frågan varför jag fortfarande är singel. Det stör tydligen hur många som helst att jag inte har fastnat för någon av det manliga könet ännu efter sju år som ensamstående.

” Du måste ge dem en chans! Du får inte bygga murar runt dig.”

Själv anser jag att jag varken byggt murar eller inte gett karlar chanser. Jag menar: ”Ring bara om du är intresserad. Jag finns både på Eniro och på sociala medier.” Men det säger jag inte till syrrans väninnor för det är fredag kväll, musiken är rätt hög och det är skränigt runt oss. Istället säger jag att alla jag träffat hittills varit konstiga eller haft något slags problem. Sen slänger jag mig ut på dansgolvet och skakar loss.

Orden ’chans’ och ’murar’ skumpar dock runt i skallen under dansen och när jag ser en karl med trevligt utseende stå bredvid dansgolvet går jag fram och drar upp honom. Vi hoppar runt mitt emot varandra och bara efter någon minut frågar han på engelska om jag är från Stockholm. Jag svarar jakande medan han berättar att han är från Sydafrika, men bor i Stockholm sedan tre år tillbaka. Kul, tänker jag. En minut senare frågar han om jag varit i Sydafrika. Jag skakar på huvudet.  Då böjer han sig fram mot mig, spänner ögonen i mig samtidigt som han försöker se förförisk ut och säger:

”Jag vill åka dit med dig.”

Normalt att säga efter fem minuters dans, eller? Jag menar, vill man inte lära känna varandra först? Det kan ju vara så att han just dansar med en komplett galning.

Trött efter dansen sitter jag vid ett bord när näste man dimper ner bredvid mig.  Han ser snäll ut och presenterar sig med ett namn som jag redan glömt. Det säger något om mitt intresse, eller? I allafall frågar jag honom om han brukar gå hit ofta. Vad ska man annars säga. 😊

När han svarar hör jag att han har en dialekt. ” Är du från Småland?” utbrister jag. ”Nä”,  svarar han samtidigt som han gör allt för att skyla över dialekten och anstränger sig för att prata stockholmska. ” Jag har bott i Stockholm i hela mitt liv.”

Jag är dock inte döv och hör ideligen att han har spår av dialekt i sitt tal. Sedan pratar han på om skillnaden mellan talspråk och skriftspråk, kanske för att jag sagt att jag är lärare och för att han själv påstår sig jobba i mediebranschen. Du som läsare märker att jag redan här har tappat förtroendet för honom. Jag säger inte så mycket, men lyssnar desto mer. Plötsligt säger han:

”Jag själv använder väldigt mycket slang i mitt tal.”

Jag kan inte låta bli att höja på ögonbrynen för jag har inte hört honom använda ett enda slangord. Nåväl, vi blir som du förstår inte långvariga bredvid varandra.

En annan man hamnar bredvid mig och han öser direkt positiva omdömen om mitt utseende över mig. Han frågar om jag är gift och jag skakar på huvudet. Då håller han en lång monolog om förhållanden, äktenskap och frihet. Jag lyssnar lite halvslött för nu börjar jag bli trött. I nästa andetag berättar han att han funderar på att skilja sig. Jaha och vad ska jag göra åt det, tänker jag. Han fortsätter att berätta om sitt jobb. Ja, han snackar faktiskt oavbrutet. Stackars hans fru, tänker jag.

Eftersom han jobbar med något som tar honom runt i stort sett hela världen så frågar jag vilket land, vilken plats han mest tycker om. Han svarar LA. ”Är du där ofta”, säger jag. Han nickar. Då säger jag att jag skriver på en sak och skulle behöva veta namnet på en gata och ett kafé i LA. ”Kan vi lägga till varandra på LinkedIn eller Twitter eller Facebook?” vilket jag antar att en man som jobbar i den branschen han påstår sig jobba i har. Han svarar att han inte alls finns på sociala medier och sen låter det som om han knappt har mejl.

 Jag går till garderoben för att hämta ut min kappa och till min syrras väninnors förtret åker jag ensam hem.

Inte konstigt alls att jag är singel, tycker jag.

👍 med kvällen var dock att jag träffade en gammal elev. Han gjorde inte många knop i skolan, men slet nu hund inne på Café Opera.

Jag läser tidningen Turist från STF och finner en folder där jag uppmanas att rösta fram nya ombud till Riksstämman. Sakta ögnar jag igenom namnen och inser att alla klingar nordiskt utom två som låter amerikanska.

Med tanke på hur länge vi i Sverige haft invandring är det intressant att mångfalden inte är större i riksorganisationen STF:s ledning. Vad kan det bero på?

Jag funderar över mig själv som är en mycket väl integrerad andra generationens invandrare. Hur blev vi i min familj integrerade?

Jo, mamma och pappa såg till att vi deltog i allehanda aktiviteter efter skolan och på loven. Det var pyssel och knåp, simskola, skidåkning, skridskoåkning, körsång, frisksport och teater under barn- och ungdomsåren. Senare när vi blev äldre blev det simning, hockey och paddling. Min pappa startade till och med en kanotklubb i förorten där vi bodde.

Nu tror du kanske att vi var väldigt rika som deltog på så många aktiviteter. Där har du fel. Det mesta kostade inte så mycket förutom hockeyutrustningen, men brorsan fick vara målvakt och den utrustningen fick man låna. Man kan nämligen åka skridskor och skidor med begagnade grejer och i många föreningar kan man låna utrustning. Fråga! Dessutom har inte alla föreningar jättehöga avgifter för barn och ungdomar och jag har varit med om föreningar som sänkt avgiften för familjer som inte har det så bra ekonomiskt.

Det är en utmaning för svenskt föreningsliv att se till att fler barn, ungdomar och vuxna med icke nordisk bakgrund integreras i våra föreningar. Fortfarande när mina egna barn deltog i svenskt föreningsliv var de nästan alltid de enda med utländskt efternamn. Detta trots att vi bodde i Stockholm.

Jag vet att nyckeln till ett liv i Sverige med svenskar finns i scoutföreningar, simklubbar, hockeyföreningarna, fotbollsklubbar, kyrkokörer, skridskoklubbar, skidföreningar, orienteringsklubben och andra fritidsaktiviteter.

Man känner sig i början inte alltid bekväm överallt. Min syster och jag brukar skratta åt att vi inte alltid förstod koderna. Simtränaren sa en gång att att vi på en avslutning skulle ta med något gott att äta så skulle klubben bjuda på läsk. Syrran och jag tog med varsin skiva hembakat bröd med teewurst, som var det bästa vi visste. Alla andra barn hade potatissallad, rostbiff, köpta räkmackor och färdigköpt grillad kyckling som vi då i slutet på 60-talet aldrig hade smakat på. Simtränaren tyckte så synd om oss för att vi bara hade var sin macka så hon ville dela sin räklandgång med oss. Då skämdes vi nog lite men tänk vi skrattar åt det än idag.

Det är vid alla de där tillfällena som man känner sig lite avig och utanför som man formas och blir svensk.

 

 

 

Jag hämtades av väninnan.  Det var dimma ute. Hon körde försiktigt. Sikten var dålig. Energiskt sprang vi runt sjön vid Hellasgården, bastade, badade, åt lunch ute i solen trots att det var oktober. Hon skjutsade mig hem. Där var det kallt och dimma. Ingen sol alls.

Jag ringde till pappa och mamma. Pappa sa:” Berg, Mälaren med varmt vatten och sol blir dimma.” Han vet. 86 års erfarenhet.

Kanske blir jag lika klok en dag. Ibland säger mina elever: ”Vad mycket du vet.”

 

 

–  Nej tack! Jag vill inte prenumerera på tidningen Tara.

– Varför? undrar telefonförsäljaren och rabblar återigen upp det enligt honom helt fantastiska erbjudandet.

Jag berättar vilken usel kvinnosyn tidningen har. De på redaktionen tycks tro att alla kvinnor ständigt lider av PMS, klimakterieproblem, fobier, depressioner, ensamhet efter skilsmässor, ångest, håglöshet, fetma och liknande problem, för det är det enda de skriver om. I och för sig ibland i en positiv anda. Rubriker som: ” Hon tog sig ur depressionen” eller ” Efter makens död var allt svart, men så vände det’ , är inte ovanliga, men ändå. Varför tar man för givet att alla kvinnor är offer, har problem och behöver hjälp?

Det är inte bara tidningen Tara som tror att alla kvinnor är varelser med problem. När mina elever för några år sedan analyserade Aftonbladet visade det sig att de artiklar som handlade om kvinnor handlade om kvinnor som offer. Kvinnorna var våldtäktsoffer, offer för sjukdomar eller för idiotiska arbetsgivare som trakasserat dem så de blivit sjukskrivna. Männen däremot framställdes som hjältar. I artikel efter artikel gick det att läsa om lyckade män som Zlatan, en och annan företagsledare, framgångsrika tränare och snygga artister. De hade minsann inga problem. De var lyckade (vita) män i sina bästa år.

Hallå vill jag skrika! Det är 2015 nu. Var finns artiklar om kvinnor som lever helt vanliga liv utan allehanda problem? Om pojkar får hjältar som förebilder medan flickor får offer som förebilder är det kanske inte så konstigt att det känns som om världen stått still i flera årtionden.

Nä, Tara får inte mig som prenumerant en gång till. Det räcker att jag köpte ett lösnummer i somras som jag inte orkade läsa klart. Jag kände igen varenda artikel. En tidning som upprepar sig i oändlighet och har en cementerad kvinnosyn behövs inte längre.

 

 

 

 

Lätt vimmelkantig kom jag sent igår hem från Bokmässan 2015. Alla intryck centrifugerar runt i min skalle än och ska jag vara ärlig är jag ganska trött trots att jag bara deltog på torsdagen och fredagen. Att som lärare i svenska få så mycket fortbildning på en gång är dock både omtumlande och roligt.

Vad har jag då lärt mig?

Jo, på www.litterturbanken.se finns i stort sett alla Selma Lagerlöfs texter med lärarhandledning och arbetsuppgifter för eleverna alldeles gratis. Jag som en gång i tiden skrev en C-uppsats om Rollspelet i Liljekronas hem blev faktiskt lycklig över detta.

Ian Mc Evan pratade om sin senaste bok och om män och kvinnor med makt (fast mest om män så klart). Han berättade också att han hittar inspiration i familjerätten.

I seminariet Yttrandefrihet och demokrati i skolan snackade bland annat Mona Sahlin och Bengt Westerberg om var gränsen mellan yttrandefrihet och rasism går, men så mycket klokare blev jag nog inte efter det. Jo, Mona Sahlin upplyste oss om att en grön fyrkant med en svart pil i är svenska motståndsrörelsens symbol. Det kände jag inte till.

Ett antal tips om hur litteratur berikar och utvecklar språket fick man på seminariet med samma namn.

Mycket intressant och många igenkännande nickande från mina kollegor och mig  blev det när Ebba Witt Brattström intervjuade Skans Kersti Nilsson, Torsten Pettersson och Maria Wennerström Wohrne när de talade under rubriken Litteraturen på undantag. Resultaten av en forskningsrapport redovisades. Den visar att unga vuxna mellan 16 och 25 år bara läser 19 minuter /dag. För tio år sedan läste de 29 minuter / dag. Vi fick också veta att 31% av männen aldrig läser och att djupläsningen minskar. Förmågan att kunna reflektera över en text och förstå t.ex. symboler i texten har också försämrats. Det talades om att läsning måste säljas in som ”Avkoppling från uppkoppling” och att eleverna behöver fler timmar i svenska. Mina kollegor och jag är inte alls förvånade över undersökningen eftersom vi vet att man numera bara lägger ut runt 80 timmar på 100 poängskurserna på gymnasiet och att yrkeseleverna bara har en obligatorisk kurs i svenska.

I Konsten att sätta punkt samtalade Stefan Eklund med Dorthe Nors, Klas Östergren och Åsa Foster om novellkonsten. Det var ett trevligt, intressant och berikande samtal och när jag gick ut tänkte jag att förlagen inte har fattat att noveller är perfekta att läsa med elever i skolan och att Sveriges tidningar borde publicera noveller regelbundet.

När kärlekspassionen går över till besatthet är det illa och om detta talade Karolina Ramqvist, Gunilla Boethius och Lena Andersson med Stefan Eklund som var moderator. Varför faller kvinnorna för dessa män? var en av frågorna som de försökte besvara.

En alldeles för kort stund lyssnade jag på kinesiskan Xiaolu Guo som berättade om sitt skrivande och sin nya bok Jag är Kina. Hennes förra bok Chinese – English dictionary for lovers tyckte jag mycket om så jag köpte den nya boken och fick den signerad.

Jonas Hassen Khemiri berättade om sin nya bok från Svenska kyrkans scen och underhöll som vanligt oss tanter i publiken på ett utmärkt sätt.

På mässgolvet var det full rulle mest hela tiden och det talades om böcker i vartenda hörn. Jan Guillou var i farten varje gång jag passerade Piratförlaget och Caroline Erikssons nya bok De försvunna lät som någonting man måste läsa.

För  egen del köpte jag också Astrid Seebergers Nästa år i Berlin och Péter Esterházys Markus-versionen. Förläggaren Svante Weyler själv berättade för mig vad böckerna handlade om och jag blev faktiskt imponerad över att han hade tid med det.

Två roliga spel; Språknörd och Bokförd inhandlades också. Nu kan väninnan och jag sitta och briljera med vad vi kan (eller skämmas över vad vi inte kan) för varandra nästa gång vi åker till fjällen.

Och så hamnade vi också på Natur och Kulturs fest på torsdagskvällen. Det var både intressant och roligt att mingla med kändisar man bara sett på TV. Fast ska jag vara ärlig är de som vilka människor som helst. En del dricker för mycket, andra skrattar överdrivet mycket och några ser trötta ut och verkar inte alls trivas med hög ljudnivå och trängsel.

En del bekanta ansikten dök upp här och var och korta intressanta samtal inleddes med främlingar, allt i en salig blandning så som det blir när flera tusen boknördar samlas på ett och samma ställe.

 

 

 

 

I många år har jag skrattat åt tanter med katt. Skrattat åt hur de fånat sig och pjoskat med sina katter. Men det var innan jag var kattvakt åt Penny, katten som sonen och hans fästmö har.

Redan första gången jag passade henne förvandlades jag till en jollrande kattant som la ut fotografier och filmer på Facebook. Titta på den vackra katten jag passar!

När hon inte ville äta köpte jag olika sorters kattmat för att ställa mig in. Och trots att Penny väckte mig alldeles för tidigt på mornarna och bet mig rejält på nyårsafton så jag fick åka till Närakuten och ta en stelkrampsspruta, så har min kärlek inte falnat.

I somras var det jag som köpte ett koppel till Penny och smög runt i buskarna i kvarteret med henne för att hon skulle få komma ut och uppleva naturen. Och nu när jag inte sett henne på flera veckor saknar jag lika mycket som mina barn.

Amatörpsykologen i mig tror att det har att göra med min första kärlek, Peter. Han var stor, tjock, döv och älskade bara mig. Ibland klädde jag på honom dockkläder och bäddade  ner honom i min dockvagn och han låg snällt kvar. Jag har inte många minnen från tvårumshuset på Djurövägen i Köping, men minns att Peter alltid fanns där när jag av någon anledning var ledsen eller sur.

När vi flyttade till Stockholm lämnades han till en bonde och kanske är det en av mina stora trauman i livet. För med Penny väcktes den där kattanten i mig som jag inte visste fanns. Den som förmodligen föddes redan när jag var två år och katten Peter kom in i mitt liv.

Du kanske undrar hur en katt kan döpas till Peter. Jo, på tyska heter svarte Petter, schwarzen Peter. Han avbildades ibland som en svart katt.