Monika Thormann

För cirka tre år sedan köpte jag en dammsugare på Elgiganten på Kungsgatan i Stockholm. Jag valde en Electrolux, Ultra one för cirka 2400 kronor. Den var bäst i test det året och första gången jag använde den fungerade den utmärkt.

Ganska snart upptäckte jag att sugeffekten bara var till hälften. Hur jag än rörde på reglaget så så gick det bara att få halv effekt. Jag kontaktade Elgigantens kundtjänst och ombads komma in med dammsugaren. Jag tog ut en bil från bilpoolen jag är med i, åkte till Kungens Kurva eftersom det är lättare att parkera där och lämnade in dammsugaren. Efter någon vecka, kanske tio dagar tog jag ut en ny bil från bilpoolen och åkte för att hämta dammsugaren. Den fungerade några veckor, men sen uppstod samma fel igen. Ny bil, ny inlämning – ny bil, ny hämtning. Efter några månader pajade reglaget igen. Dessutom blev det något fel på sladdvindan. Jag åkte till Kungens kurva igen. Där beklagade jag för killen vid servicedisken att det var besvärligt att vara utan dammsugare eftersom jag har fåglar hemma som skräpar ner. Jag fick då låna en dammsugare gratis, en Bosch. När jag kom hem och skulle använda den fungerade den inte alls. Den var helt död. Efter två veckor fick jag ett sms om att felet på Electroluxdammsugaren inte kunde åtgärdas.  Jag skulle komma till Elgiganten, hämta ut ett tillgodokvitto och köpa en ny dammsugare.

Eftersom jag har tyska rötter har jag sedan barnsben blivit itutad att tyska tekniska produkter håller högre kvalitet än svenska. Denna gång valde jag därför en Miele dammsugare för ungefär samma pris, 2400 kronor. Den fungerade utmärkt första gången jag använde den. Dessutom var sladden längre så jag kom åt överallt utan att behöva byta uttag. Fint, jag var nöjd i en vecka.

Andra gången jag dammsög upptäckte  jag dock att man kunde föna håret samtidigt. Det var något fel på utblåstluften. Det blåste alldeles för starkt för att vara en modern dammsugare. Dessutom lät den oroväckende mycket. Trött på allt strul med den första dammsugaren orkade jag dock inte åka in med dammsugaren direkt. Den funkade ju att dammsuga med så jag avvaktade.

Slutligen lämnade jag in den. För 2400 kronor ska ju grejorna fungera bra mer än en gång. Jag fick vara utan dammsugare i flera veckor. Felet tog tid att åtgärda. När jag hämtade den fick jag veta att de inte hittat felet. Däremot var det fullt av damm i motorn. Det hade reparatören tagit bort. När jag dammsög igen upptäckte jag att sladden var kortare än förut. Jag kunde inte längre dammsuga under dotterns säng utan att byta eluttag. Fortfarande kunde man föna håret medan man dammsög och dammsugaren lät förskräckligt. Det felet hade inte åtgärdats.

För 2400 kronor kan man begära mer! Ny bil, ny tur till Kungens kurva och Elgigantens servicedesk. Både utblåstluftfelet och sladdfelet påpekades. Efter två veckor utan dammsugare hämtade jag den. Jag hann bara dammsuga en gång sen gick Mieledammsugaren inte att använda alls. Sladden drogs in med full kraft, så kraftfullt att kontakten drogs ur eluttaget. Hur jag än försökte dros sladden ur vägguttaget. Ny bil och ny tur till Elgiganten. Efter en och en halv vecka fick jag ett sms: ” Det tar flera månader att få reservdelar till din Mieledammsugare. Du kan komma förbi och hämta ut ett tillgodokvitto. ”

Ny bil, ny tur och ny dammsugare. Nu blev det en Electrolux igen. Zugreen, någonting. Bäst i test i år, 2015. Sladden visade sig vara jättelång och jag nådde överallt, men var det inte lite dålig sugeffekt? 750 W ska väl kunna suga bättre? Jo då, det verkar vara samma fel som på den första dammsugaren i denna berättelse. Det är för liten skillnad på max och min.

Luften gick ur mig. Ledsen och uppgiven ringde jag sonen. Han lyssnade på min berättelse om mina tio besök på Elgigantens servicedesk i Kungens kurva. ”Jag kör dig dit nästa vecka, mamma. Jag följer med. Det löser sig”, sa han. Jag vill tro honom, men tänker samtidigt att bara bilkostnaden för mina tio besök har kostat lika mycket som en ny dammsugare. Inte får jag ersättning för dem? Och alla dagar jag vadat i damm och fågelmatsskräp för att dammsugaren varit på lagning. Inte kompenseras jag för det?

Jag är inte lagd åt det hämndbegärliga hållet, men nog förstår jag när folk lackar ur helt och bombhotar, klottrar ner fasader, kastar ägg eller gör något annat vansinnigt. Tio besök på Elgigantens servicedesk är för mycket!

 

 

”Från grekerna, och i synnerhet det gamla Atens storhetstid, har vi ärvt våra tankar om sekulär humanism och individens helgd. Grekerna har gett oss alla våra idéer om demokrati och jämlikhet och personlig valfrihet och vetenskapligt förnuft och intellektuell frihet och tolerans och det vi idag kanske vill kalla mångkultur. Den grekiska inställningen hör ihop med stadsliv. Den är sofistikerad och forskande och har alltid gott om utrymme för tvivel och debatt.
Å andra sidan har vi det hebreiska sättet att se på världen. När jag säger hebreisk i det här sammanhanget menar jag inte specifikt judendomen. (De flesta nutida amerikanska judar jag vet är faktiskt påtagligt grekiska i sitt tänkande. Nu för tiden är det de kristna fundamentalisterna som är djupt hebreiska.) Hebreisk, i den bemärkelse som filosoferna använder ordet här, är en sammanblandning av en urgammal världsbild som handlar om stamtillhörighet, tro, lydnad och respekt. Den hebreiska inställningen är klanlojal, patriarkalisk, auktoritär, moralisk, ritualisk och instinktivt misstänksam mot utomstående. Hebreiska tänkare ser världen som ett tydligt spel mellan ont och gott, där Gud alltid står helhjärtat på ”vår” sida. Människan gör antingen rätt eller orätt. Det finns ingen gråzon. Kollektivet är viktigare än individen, moralen viktigare än lyckan, och löftena är obrytbara.
Problemet är att den västerländska kulturen på något sätt ärvt båda de här gamla världsbilderna, men inte lyckats få ihop dem. För det går inte.

Det amerikanska samhället är alltså en märklig blandning av både grekiskt och hebreiskt tänkande. Våra lagar är mest grekiska, vår moral är mest hebreisk. Vi kan inte tänka på oberoende och intellekt och individens frihet utan att gå tillbaka på grekerna. Vi kan inte tänka på rättfärdighet ocg Guds vilja utan att gå tillbaka på hebréerna. Vår känsla för rättvisa är grekisk, vår känsla för brott och straff är hebreisk.

Och våra idéer om kärlek – ja, de är båda delarna i en enda röra.I den ena opinionsundersökningen efter den andra hävdar amerikanerna att de tror på två totalt motsägande idéer om äktenskapet. Å ena sidan (den hebreiska sidan) anser vi i förkrossande majoritet att äktenskapet bör vara ett livslångt löfte som aldrig bryts. Å andra sidan (grekiska) anser vi lika bestämt att individen alltid bör ha rätt att skiljas av egna, personliga skäl.”

Ur boken I nöd och lust av Elizabeth Gilbert

Min kära bästis från grundskoletiden skickade ett brev till mig i dag. Det var en kopia på en skoluppgift som vi skrev på skrivmaskinslektionen 1973. Vi skrev om pryon som det hette på den tiden. Jag pryade som lärare på mellanstadiet. Efter att ha arbetat som behörig lärare sedan 1982 var det intressant att läsa vad jag tyckte om läraryrket som 14-åring. Tänk att jag hade svårt för gnälliga, sura personer redan då. Läs här nedan.

Ett finfint reportage om Seppo Kopparhed och slagrutan i tidningen Nära nr 5, 2015. Text: Monika Thormann Bilder: Johanna Åkerberg Kassel

Jag fick ett mejl: ”Var du lärare på XX-gymnasiet 1994 – 1997? I sådant fall var du min svensklärare. Jag arbetar själv som lärare numera… (…)  Nu när jag själv är lärare kom jag att tänka på de lärare som varit uppmuntrande och stöttande och då dök ditt namn upp i mitt sinne. Jag glömmer aldrig hur uppmuntrande du var när jag hade skrivit noveller under lektioner i svenska. Nu i maj är det premiär på en pjäs som jag regisserat och skrivit manus till. Kom gärna och titta!”

I går var jag på premiären och såg en fängslande, tänkvärd, men även rolig pjäs om relationer, kärlek och modet att bejaka sina känslor. Pjäsen Animositet spelas även den 25/5 och 26/5 kl. 19.00 Teater Ambrosia, Hagagatan 48, Stockholm Se den om du kan! Boka biljett här!

Tack Christer Sahlsten för att du hörde av dig! Och vet du? Lars Norén kan slänga sig i väggen.

Det finns perioder då man arbetar för mycket. Är man lärare i svenska på gymnasiet har man förmodligen alldeles för många nationella prov att rätta just nu. Dessutom har man en hel del elever som man knappt sett under läsåret, men som nu, i maj, dyker upp och vill ”göra några uppgift” för att bli godkända. Om man som jag dessutom ägnat helgen åt att skriva en blivande bestseller ihop med en väninna kan man känna sig som texten på det här smycket.

Snart är det sommar! Gissa om jag längtar till den?

OVERWORKED & UNDERFUCKED

Se smycket med texten och andra träffsäkra texter här.

 

”Vad modig du var som sa det där på föreläsningen!” Hon är inte den första som sagt det. Flera av mina arbetskamrater har de senaste veckorna kommit fram till mig och sagt ”Tack!” eller ”Vad bra att du sa som det är!”

 

Vi hade studiedag på skolan. Konflikthantering stod på schemat. En föreläsare gick igenom de olika stegen i en konflikt. Vid steget där parterna i konflikten polariserar sig frågade han om vi kände igen oss. Jag kunde inte låta bli. Jag räckte upp handen och sa: ”Det är precis så det blir hela tiden mellan skolledningen och oss i personalen. De lyssnar inte på oss, vi tjatar på och så står vi i varsin ringhörna och är arga.” Mannen tittade intresserat på mig. ”Och vad tror du det beror på?” Jag tog sats. ”Det saknas dialog.” Alla stirrade på mig. Några såg lite rädda ut. ”Vad är det hon säger? Hur vågar hon?” Rektorerna skruvade på sig. Föreläsaren vände sig till dem. ”Vad säger ni?” Min rektor nickade och sa att det stämmer.

Varför sa ingen annan något?

Det är inte första gången jag uttrycker en åsikt som jag vet delas av nästan alla. Tyvärr är det nästan alltid så att ingen vågar hålla med. Istället gör man som brukligt är i Sverige; man smyger sig fram efteråt och säger att det var bra sagt, men man vågar inte stå för sin åsikt öppet.

Här inser jag alltid hur osvensk jag är. Tyvärr har det genom åren misstolkats av många rektorer. De har fortsatt sitt ställningskrig istället för att lyssna. Den här gånge blev det annorlunda. Min rektor kom för första gången på flera år till vårt arbetslagsmöte och lyssnade på oss samt förde en dialog.

Det finns hopp om framtiden!

En av mina noveller, Munnen, hamnade i e-boken Över en fika med påtår på Aritons förlag. Nu kan du ladda ner hela boken helt gratis och läsa. Klicka här!

Jag har varit utan morgontidning en tid. När jag köper den där surfplattan ska jag börja prenumerera på DN digitalt, har jag tänkt. Fast i dag har jag ändrat mig. Det var efter att ha läst en artikel i tidningen Journalisten. Aldrig att jag prenumererar på en tidning som behandlar sina anställda så illa. Läs själv här!  Att ni inte skäms ni som är chefer på DN!

Tyvärr är metoden att frysa ut anställda inget bara DN ägnar sig åt. Vänner, bekanta och kollegor vittnar om att den metoden är utbredd. I 33 år har jag varit anställd i den kommunala sektorn och flera är de före detta kollegorna som blivit illa behandlade, utfrysta, utan arbetsuppgifter och så småningom utköpta eller uppsagda. Oftast har de blivit knäckta för livet och få av dem har orkat arbeta vidare. Många av dem har förblivit sjukskrivna resten av sitt arbetsföra liv.

Det är lätt att höja en människas prestationer, men det är ännu enklare att knäcka någons självkänsla. Finns det en chefskurs där man lär ut hur man bryter ner individer? Hur kan någon människa med något som helst samvete använda sig av sådana metoder som beskrivs i artikeln i tidningen Journalisten? Varför döms inte chefer till fängelsestraff när de behandlar sina anställda så illa att de sjukskrivs för resten av livet?

Anledningen till att jag reagerar på detta är att en i min närhet blev utfryst och mobbad på sin arbetsplats för många år sedan. Hen blev fysiskt sjuk och återhämtade sig aldrig riktigt. Efter den händelsen, som snart ligger trettio år tillbaka i tiden, avlöste sjukdomarna varandra och hens självkänsla var i botten vid minsta motgång. Hens liv kunde ha varit så mycket bättre. Kropp och själ hör ihop. Bryter man ner psyket på någon  bryter fysiska sjukdomar lättare ut.

Min blogg heter inte Lycklig lycklig utan orsak. Om du läser mina inlägg från när jag började blogga 2007, var det just de negativa krafter jag beskriver ovan, som jag ville bekämpa. En gång hade jag en rektor som försökte att knäcka mig. Hen finns inte mer. Förhoppningsvis råkade hen ut för sina egna sjuka metoder. Jag minns att hen hade gått någon slags KAOS-kurs i Danmark. Är det där man lär ut idiotin? Hur kan man som chef ta till sig en sån metod?

Vi finns på jorden en kort tid. Då är det meningen att vi ska göra gott. För gott ger ringar på vattnet och ondska en spiral nedåt. Se bara nu, DN, ni har för alltid förlorat mig som prenumerant. Om ni hade skött om era anställda hade ni kanske haft fler prenumeranter än ni någonsin kunnat drömma om.