Jag ville berätta om en kvinna som dejtade, var arg och inte tog någon skit. Därför skapade jag Cecilia i romanen longingforlove.se. I dag blev jag påmind om att jag och de flesta kvinnor runt omkring mig, under ett helt liv blivit förminskade, inte tagits på allvar och blivit förlöjligade.
Efter paddlingen på Brunnsviken i dag gick jag upp till gympasalen på övervåningen för att köra lite styrketräning och stretcha. Jag började prata med en yngre man som tränade där och han sa något om bilderna som pryder väggarna i klubbrummet. Bilder som föreställer män som paddlar, män som gör segergester eller män som bara står och ler. Nästan alla de där männen har på sig klubbtröjan eller träningsoverallen med texten Brunnsvikens Kanot klubb. Killen jag snackade med tyckte att många bilder var väldigt gamla och undrade om inte lite nyare kunde sättas upp. ”Det borde väl gå”, svarade jag, men sen visade jag honom att bakom dörren finns den enda bilden på några kvinnor och den är från SM 1975 då Bodil Askengren, Eva Berglund, Gudrun Höglund och jag, Monika Thormann vann klubbens första SM-guld i stafett K1 4×500 m. En bild togs alltså på oss då och den sattes upp bakom en dörr som nästan alltid är uppställd så bilden inte syns. Åren som följde och fram till idag 17/8 2023 paddlade vi damer hem massor av SM-guld. Jag har själv nio stycken i K2, K4 och stafett och två NM-guld i K2 och K4, och jag har inte alls varit den bästa tjejen i klubben. Det har faktiskt regnat medaljer över kvinnorna i Brunnsvikens Kanot Klubb, men det var pojkarna eller männen som fick synas på bild.
Och det var inte bara på Kanotklubben pojkarna syntes. När jag ser tillbaka på mitt liv så tog männen jättestor plats på tex Universitetet. Vem minns inte han som alltid snackade med den manliga föreläsaren efter föreläsningen och framhävde sig själv? På skolor jag har jobbat har männen alltid hörts och synts mest. Klassikern är väl när den kvinnliga rektorn lyfter fram och hyllar en man gång på gång, för något som vi kvinnor gjort i flera år utan att uppmärksammas.
Det är inte så att jag hatar män. Tvärtom saknar jag ofta en man, men jämlikhet är fortfarande något vi behöver jobba med i samhället. Det är viktigt att lyfta den som förtjänar det och inte bli bländad av en man som högt pratar på för att synas, flirtar och ler.
I Longingforlove.se sätter Cecilia en man på plats verbalt några gånger och naturligtvis tycker han att hon överreagerar, men jag tänker att hon precis som jag har tjänat andra hela livet, kämpat på utan att ta plats och få synas (Nej, jag hamnade ju bakom dörren.) och kokar ibland över för att hon är så jävla trött på att många män inte fattar vad hon pratar om. Till exempel påpekar hon hur ojämställt det har varit och fortfarande är när det gäller litteraturpriser. Nobelpriset i litteratur hade 2022 delats ut åt hundratre män och femton kvinnor, Akademins nordiska pris – tjugonio män och sju kvinnor och Nordiska rådets litteraturpris har delats ut till fyrtiofyra män, men bara sexton kvinnor.
Ibland känns det faktiskt som om jag varit arg hela livet.
