Månad: juli 2008

Bloggar jag gillar

Jag lovade att utse sju bloggar som jag gillar. Ok här kommer de:

Silverfisken läser jag nästan dagligen. Egentligen behöver han väl ingen presentation, men livet ”down under” fascinerar mig.

Om Lindas mödor som bodybuilderbrud började jag att läsa förra sommaren. I vintras fick jag höra lite skvaller om henne så då fortsatte jag att läsa. Just nu lär hon sig leva utan att träna vilket inte är så lätt…. Det vet jag.

Dianas blogg började jag också läsa förra sommaren när jag letade efter bloggar där skribenten inte var 22 och fixerad vid sitt utseende. Ett liv på Sveriges västsida skildras blandat med mycket roligt smått och gott.

Tre trevliga bloggare som jag har träffat live är Rakotozafy , Maluca och Jocke. Rakotozafy eller Uli, som han heter på riktigt, och jag har både lärarjobbet och Tyskland gemensamt. Han är dessutom en oerhört rolig och vass skribent. Maluca skriver inte längre så ofta på sin blogg, men hon kommer säkert igen till hösten och det ser jag fram emot, för hon skriver med humor och självdistans. Jocke är dalmasen som jobbar på banverket, men just nu är pappaledig. Han syns dessutom på tv i en reklamfilm. En kul kille med en kul blogg som är värd att ta en titt på ibland. Och han har trevliga arbetskamrater.

Om jag har behov av en vardagsdikt tar jag en titt på Lenas diktblogg. Dikterna är ofta pricksäkra vardagsiakttagelser som jag gillar. Hon har dessutom gett ut en diktsamling.

Det Sid inte vet om hälsa och träning är inte värt att veta. På hans blogg får man tips om nya styrkeövningar, goda, nyttiga maträtter samt en hel del annat om hälsa. Man kan dessutom ställa frågor och få svar om smått och stort. Det Sid inte vet tar han nämligen reda på och sånt älskar man ju när man är lärare som jag.

Metros förmodligen äldsta bloggare är Tant Bruhn. Hon bor i Norrtälje och när hon blir pensionär kan hon hjälpa staden att få dit fler turister för det är få som via en blogg kan beskriva sin kärlek till en plats som hon gör.

En underbar fjortisblogg har Maja och Julia. De turas om att skriva i den och det är alltid lika härligt att läsa. Flickorna har väl vid det här laget fyllt femton, men de har kvar sin humor och fräckhet.

Två för mig ganska nya bloggar är Mickes och Papa Bears. Micke är dramapedagog och har nyligen börjat blogga. Han tror fortfarande att han ska bli rik på bloggande och med ett års bloggande i bagaget kan jag väl säga att alla bloggare blir i alla fall rika på erfarenheter. Papa Bear är en av Malucas favoriter och han skriver med ett härligt flöde om livet.

Det var fler än sju, men så är jag heller inte mattelärare.

Tyskan och tyskarna på hörnet

Tyska tidningar tycker att svenska journalister är rasistiska när de kallar kvinnan som är misstänkt för barnamorden i Arboga för tyskan. Allt enligt dagens Metro.

Vad ska hon kallas då kan man undra? 

På tal om tyskar så jobbade jag på ett dagis några månader direkt efter gymnasiet. I fikarummet kom jag i samspråk med några andra anställda och samtalsämnet för dagen var hundar. Eftersom vi hade en mellanschnautzer hemma berättade jag det varpå en av kvinnorna sa:” Åh, en sån har ju de där tyskarna på hörnet.” ”Vilka tyskar?”, undrade jag och tänkte så det knakade. I förorten där jag växte upp kände vi de flesta tyskar och om de hade en likadan hund som vi borde jag ju veta. Själv ansåg jag dock att vi var svenskar eftersom mina föräldrar vid den tidpunkten, 1977, hade bott i Sverige i 27 år, alla vi barn var födda i Sverige och vi talade svenska med varandra hemma. I alla fall när ingen annan tysktalande bekant eller släkting var närvarande. Kvinna fortsatte: ”Jo de där som har så många barn.” Vi var bara fyra barn och det var ju inte så värst många tyckte jag. ”Bor på hörnet av vadå?”, frågade jag till slut. ”Du vet där” , sa kvinnan, ”på Sleipnervägen.” Och så gick hon och jag satt kvar och insåg att det var vi, min familj och jag, som var tyskarna på hörnet. Vi bodde ju på Sleipnervägen och hunden stämde och mamma var dagmamma så en hel del barn fanns hemma hos oss. Och jag minns än i dag hur jag som betraktade oss som svenskar och helst ville att vi skulle vara svenskar insåg att så såg inte omvärlden på oss.

I spat med Thomas Di Leva

Vi låg på en klippa vid Sandasjön hela dagen. Emellanåt slängde vi oss i sjöns mörka lite kalla vatten och simmade en sväng. En kille och vad vi trodde var en tjej i klänning spatserade förbi och glodde längtansfullt ut mot vår udde. Där var det gassande sol och lite avskilt. Paret hade nog gärna legat där. Vi såg att de slog sig ner på klipporna på andra sidan av den lilla viken. De tog av sig kläderna och då såg vi att det var två karlar. ”Jag trodde att det var en kille och en tjej”, sa min vän. ”Jag med”, sa jag ”men det är väl en Thomas Di Leva typ”, fortsatte jag lite humoristiskt. Killarna simmade iväg, men plötsligt hörde jag hur de plaskade och frustade nedanför vår klippa så jag satte mig upp och tittade ner på dem och visst var det Thomas di Leva.