Månad: juli 2009

Att ha barn är en gåva och har de roliga vänner som hänger med när man bjuder på middag så berikas helt klart ens liv. En av min sons vänner är lite speciell. Han är personlig tränare och bodybuilder. Jag har honom som vän på facebook. Idag kommenterade jag hans inlägg om rump och benpass och fick till svar: ” Supermamman slår till! Grymt, fortsätt så!” Nu ler jag hela tiden!

Det här med ålder är alltid lika intressant. En ung man ville för två månader sen dejta mig. Jag som är en ärlig och ganska rättfram person upplyste honom om min ålder och sa: ”Jag skulle kunna vara din morsa.” Han sa snällt att han tyckte att jag var underbar och att åldern bara var en siffra. Nu blev det ingen dejt och det kändes lika bra det, men sedan dess har jag funderat på det där med ålder och visst finns det tanter som enligt passet bara är i tonåren, men sen finns det såna som har ”tantpass”, men som är som tonåringar. Det är ingen ordning alls längre och det är ganska skönt det.

Min kloke vän Gunnar,  brukar säga: ”Du utvecklas inte till att bli gammal, utan blir gammal när du slutar utvecklas.” Och det är väl det bästa någon har sagt om just ålder.

Dottern är på väg hem. Efter en vecka i Bohuslän meddelar hon att hon har blivit vegetarian. Det var inte länge sen vi förhandlade vid varje måltid om att grönsaker också måste ätas. Nu ratas istället köttet. Det händer något intressant varje dag. 😉

Sedan sommarlovets början ser jag alldeles för många unga asiater över allt, särskilt på tunnelbanan. Jag undrar vad det beror på?

Man ska inte önska livet ur någon som jag gjorde i ínlägget nedan för det straffar sig direkt. Bara nio timmar efter att jag skrivit om vad jag har lust att göra med den där ungraren som figurerat i mitt liv alldeles för länge drabbades jag av Montezumas hämnd eller kanske rent av den store Attilas hämnd. I alla fall sprang jag mellan sängen och ett visst ställe i skytteltrafik, fick hög feber och mådde rent ut sagt för djävligt. Efter att ha intagit dr Heumanns akutpiller står jag upprätt igen och lovar nu att för alltid att bara tänka goda tankar om allt och alla. 

Hur var det nu… gott ger gott och ont ger ont. Ungraren får nog sitt straff ändå utan att jag använder kulsprutan.

Och vad bestämde fröken Gud då? Jo, fröken Gud tog bilder med mobilkameran på lägenheten som hon tittade på åt väninnan, skickade iväg dem , meddelade att lägenheten var sunkig och överlät beslutet att ta den eller ej till väninnan. Däremot är fröken Gud helt bestämd över att väninnan bör lämna den där allvetande ungraren. Själv har hon lust att perforera sin f.d. allvetande ungrare med en kulspruta. Det är det enda han förtjänar.

Sonen som är en väldigt kul typ (och nu saknar mitt mammahjärta honom väldigt) har skrivit ett kul inlägg om svininfluensan på sin blogg. Enjoy!

Som lärare i religionskunskap känner man sig ibland lite heligare än andra. Skämtsamt brukar jag säga att jag har en direktkontakt med Gud, en egen kanal liksom.

Idag har jag fått ett uppdrag av en väninna. Jag ska, eftersom hon är utomlands, titta på en lägenhet åt henne och jag ska bestämma om hon ska ta den eller ej. Jag önskar att jag hade sagt nej. Det känns som om jag ska avgöra hennes framtid. Om jag säger ja till lägenheten åt henne bestämmer jag också att hon ska lämna sin man. Det känns inte som om det är mitt beslut. Ändock har jag lovat henne att gå och titta på lägenheten.

Att avgöra hennes framtid känns lite för stort för mig idag, som Gud ungefär.