Månad: januari 2010

Olika ljud ger människor olika associationer. Uppe i Vålådalen finns ett slags museum som heter Naturum. Det är en permanent utställning om naturen i Jämtland. När min dotter var 4-5 år stod inte skidåkning högst på hennes agenda. Därför besökte vi Naturum några gånger varje sportlov när vi var i Vålådalen för att åka skidor. Där på Naturum fanns en monitor med massor av knappar. Om man tryckte på knapparna kunde man höra svenska djurs läten. Dottern älskade att stå där och trycka medan jag förklarade vilket ljud som hörde ihop med vilket djur. Vår konversation lät så här:

– Vilket djur är det här mamma?

– Det är en varg som ylar.

– Och det här?

– Det är en fjälluggla.

Så tryckte hon på ytterligare en knapp och sa:

– Men mamma, det här är i alla fall en uteliggare.

Och jag kunde bara konstatera att sådana associationer gör bara barn som växt upp i Stockholms innerstad. Det var en vresig brunbjörn, förmodligen lika vresig som den uteliggare som ibland låg och sov i porten eller i cykelgången in till gården.

Sonen tatuerade sig första gången när han var 13 ungefär och nu har även dottern gjort det. Jag trodde att man som förälder skulle godkänna tatueringar på minderåriga, men så är tydligen inte fallet. Nå väl, jag hoppas att hon gillar Bukowskicitatet Love is a dog from hell även när hon är en rynkig pensionär.

Tiden går oavsett man bryr sig eller inte. I fredags var jag på den lokala puben och lyssnade på två gamla kollegor som uppträdde med sitt band. Jag har hört dem förut för c:a 25 år sedan och tyckte att de såg ut som förr. Min syster däremot påpekade att våra barn skulle tycka att det var tre gubbar som spelade eftersom alla tre hade läsglasögon på näsan för att kunna läsa noterna.( Se nedan.)  I alla fall hade de kvar musiken i blodet och det är väl det som är meningen om man är musiker.

Idag var åkte jag skidor på golfbanan i Ösmo. Min väninna tyckte att det var mycket folk. Hon har uppenbarligen inte åkt skidor i Stockholm en fin helg för jag tror att vi mötte fem personer. Två av dem vi mötte var gamla kompisar till mig när det begav sig för en sådär 30 år sedan. De var sig lika och för ett ögonblick kändes det som om tiden stått stilla. Det gör den dock inte. Den går och det gäller att ta vara på den.

Det diskuteras ofta i olika sammahang hurvida längden har någon betydelse. Det finns t.o.m. män som tror att det är avgörande och har blivit så fixerade vid detta att de t.o.m. går så långt att de opererar sig. Nu ska jag avslöja något . Korta är bättre än långa!

Fick idag tillfälle att byta ut mina snart 30 år gamla skridskor mot ett par 5-6 c.m. kortare i dammodell och vips kunde jag åka 14 km på Norrviken utan problem. Jag åkte till och med om folk! Instruktören förklarade att jag åkt omkring med ett par långfärdsskridskor i herrmodell och eftersom de var alldeles för långa för mig hamnade min tyngdpunkt fel och det blev svårt att ta ut skären. Nu när de gamla skridskorna  är utbytta ska jag försöka mig på en ännu längre tur nästa helg.

På Ågesta golfbana gick det betydligt bättre att åka skidor idag än skridskor på Trekanten i söndags.

Det är alltid intressant när folk ger sig på en och kräver respekt. Oftast har de någon anledning att kräva det. Det kan vara att de är i minoritet, har en sjukdom som det ska tas hänsyn till eller måste påminna sin omgivning av någonannan anledning att just de inte kan bli behandlade si eller så. Tyvärr har jag genom åren lagt märke till att dessa människor är så uppfyllda av sitt eget problem så att de glömmer att vara ödmjuka och visa andra samma respekt som de själva kräver. Jag ska inte trötta ut er med några exempel för jag har fullt av sådana där grannar, arbetskamrater, vänner etc. som krävt respekt och varit näst intill otrevliga när de framfört sitt krav, men själva trampar de ständigt folk på tårna och tar absolut ingen hänsyn. Okänsliga, bortskämda och osmidiga är de tyvärr. Der Esel kommt erst finns det ett tyskt ordspråk som passar in på dessa människor.

Varje år när jag står på mina långfärdsskridskor för första gången känner jag mig som Bambi på hal is. I dag tog det fem varv på sjön Trekanten för mig att komma på hur man gjorde. Jag skulle verkligen behöva den där snygga instruktören som jag efterfrågade redan förra året. (En väninna frågade varför han måste vara snygg. Hon har ju verkligen inte fattat någon ting av livet. Allt blir ju lättare om man har något vackert att titta på.) Fast medan jag åkte där och blev omåkt av varenda kotte (Säkert av en och annan skåning också.) tänkte jag att det kan ju också bero på att mina skridskor snart är 30 år gamla. Jag skulle kanske prova med en nyare modell.

Och ni som nu undrar vad som hände med skidåkningen kan jag meddela att chauffören blev sjuk (så är det när man inte har någon egen bil) och det är svårt att komma till spåren utan bil.

Så nu är julen utsparkad och utbytt mot en massa tulpaner. Jag bjöd in till julgransplundring och bjöd på nybakade bullar, irish coffé., kakor, korv med bröd öl och fiskdamm. Några hjälpte till att klä av granen och sedan kastade jag den alldeles själv över balkongräcket. Bästa L och jag gick ner och slängde den i den där containern som föreningen hyrt in för ändamålet. (Den var för övrigt nästan helt full av allt möjligt skräp.)  Nästan alla gäster kom med tulpaner så nu njuter av dem istället.

Imorgon blir det skidåkning och lunch med sonen som ratade korven idag. Han har lärt sig njuta av livet.

Kanske är det så att de som sitter i styrelsen i min bostadsrättsförening läser min blogg eller så är det så att de flesta problem löser sig av sig själva. Idag satt det en lapp i porten där det fanns instruktioner om vart man kan kasta sin julgran. Problemet är löst! Tack!

Om lappen inte suttit där så hade jag dock tänkt ut följande plan. (Bra kvinna reder sig själv!) 1. Julgransplundring ordnas. 2. Dotterns kompisar och diverse galna kompisar till mig kommer. 3. Vi slänger ut granen från balkongen. 4. Jag står på balkongen medan diverse gäster är på backen och med mycket hög röst säger jag: ” Ställ granen vid Puttes bil. Han vill ta hem den och elda upp den i sin kakelugn.” 5. Några av de galna gästerna drar iväg granen till en okänd bil längre bort på gatan. 6. När gästerna har gått finns antagligen granen kvar, men ”det” vet jag inget om eftersom jag trodde att ”Putte” tog den. 7. ”Putte” är en påhittad kompis, men granen är inte längre mitt problem. 8. Tack att jag nu slapp scenariot ovan och kan göra mig av med granen helt lagenligt.

Min dotters kompis pappa är en snygging. Han känner inte mig, men jag har spanat in honom. (Jag måste här erkänna att zooma in snyggingar alltid har varit en av mina specialiteter.) Imorse nämnde jag för dottern att om kompisen ska sova här fler gånger, så bör jag kanske prata med pappan. (Inte för att det direkt behövs utan för att… ja ni förstår säkert…) Dottern upplyste mig då raskt om att den där pappan redan har en  flickvän som bara är 34 år! Asch då! Dottern skådade igenom mig och han, han behöver säkert en erfaren kvinna  så småningom.  

Och ni som oroade er för min ev. hälsa kan härmed sluta med det. Jag är på väg tillbaka som ni märker.