Månad: september 2010

Jag såg honom på pendeln mellan Uppsala och Upplands Väsby. Vem? undrar du. Jo, mannen med i alla fall två rätt.

I tidigare inlägg har jag berättat att jag skulle behöva en hel busslast män med olika egenskaper för att fylla mina behov. En var snickaren som skulle fixa golvlisten i hallen och en annan var flygkaptenen som skull ta mig ut i världen.

Därför kunde jag knappt hålla mig för skratt när det klev på en flygkapten med en golvlist i bagaget på pendeln mellan Uppsala och Upplands Väsby häromdagen.

Jag måste erkänna att jag satt och sneglade på honom ganska länge. Och vad hände? undrar du. Nej, jag gjorde ingen framstöt. Dels vill jag nog ha en man som stämmer in på fler punkter än två, men vet du varför jag inte ens flirtade?

Jag är skadad av att ha tittat på för många simmar- och kanotkillar i mina unga år. Både simmarna och kanotisterna är bredaxlade. Flygkaptenen med golvlisten var i smalaste laget över axlarna. Jag skulle känna mig som en jätte bredvid honom och han skulle definitivt aldrig orka bära mig uppför trapporna eller ens över tröskeln.

Därför tänker jag spana vidare. Han med fler rätt än två finns säkert. Jag måste bara ha tålamod. Under tiden njuter jag av livet på mitt eget sätt. 12 kilometers paddling igår morse i solen och på nästan spegelblankt vatten är ett.

I förra inlägget skrev jag om hur många olika karlar jag skulle behöva för att få ett njutbart liv. Några väninnor har nu hört av sig och undrat om jag inte behöver fler. Jo, i alla hast glömde jag några. Efter att ha levt med en man där jag gjorde i princip allt hemma + jobbade mer än heltid så är naturligtvis min strävan nu att få det mycket bättre. Därför skulle jag också behöva en som har en städfirma så jag slipper den tråkiga sysslan. Han kan komma nu på direkten om han vill för det behövs en rengöring av hemmet idag.

En discjockey som väljer musik som passar mitt humör skulle vara bra att ha också och naturligtvis en eventkille som ordnar fester. Jag älskar att ha fest, men det är jobbigt att ordna själv. Sen glömde jag ju det där med ekonomin. En liten finanskille skulle inte vara så dumt så slipper jag sätta mig in i allt.

När man har så många karlar måste man nog anlita en logistiker också som gör upp ett schema så jag ska hinna träffa och umgås med allihop utan mackelimang. Och kanske behövs det en busschaufför med egen buss också, så att vi en gång om året kan åka iväg på en gemensam kickoffresa jag och mina karlar.

Saint Tropez nästa!

Väninnan och jag har varit på resa till Åland över dagen. Med henne kan man åka vart som helst för vi pratar och pratar och skrattar och pratar.

Eftersom vi båda är singlar kom vi in på ämnet karlar ganska ofta. Jag undrar fortfarande vad man ska ha dem till förutom den där siffran förstås, men väninnan hävdar att det kan vara bra att ha en karl. Jag skulle personligen vilja ha flera stycken. Varför ska man vara omodern och nöja sig med en? Det finns en hel massa saker som en karl kunde få göra.

Jag skulle behöva en målare som gör något åt fläckarna på tapeten bredvid diskmaskinen (Hur tänkte de på JM egntligen?), en snickare som fixar listen i hallen (Det behövs silikon sa han som senast klev på den), en datatekniker som gör något åt brummandet i min dator, en flygkapten som tar mig ut i världen, en kanotist som gör mig sällskap på sjön, en brandman som bär mig uppför trapporna när jag är trött, en massör som tar hand om alla krämpor i min kropp, en polis som håller alla de där ojusta snubbarna borta, en lärare som håller mig sällskap när jag har lov och en kock som lagar mat när jag inte orkar.

Har jag glömt någon?

Varje gång dottern och jag åker till Kungens kurva för att handla säger jag till henne att nu, just idag, tänker jag köpa en sån där vagn som många tanter drar efter sig när de är ute och storhandlar. ”Nej”, tjuter dottern högt. ”Då flyttar jag.” Jag svarar henne att om jag inte får köpa den där vagnen även kallad dramaten får hon allt hjälpa till att bära. För om man som vi inte har någon bil, blir det lätt mycket att släpa på. ”Jag hjälper ju till”, suckar dottern och förklarar alltid sen att hon är väldigt glad att hennes mamma som redan är 50 + inte ser ut som det, i alla fall inte på håll. ”Om du däremot köper en dramaten kommer du snabbt att se ut som 70 +,”meddelar dottern. Nu vet jag inte om hon menar att jag kommer att åldras fortare för att jag inte längre får den styrketräning som det innebär att släpa kassar eller om det är själva rullvagnen som gör mig åldrig. Det funderar jag faktiskt fortfarande på. Däremot vet jag vad jag svarade när dottern sa att hon skulle köpa en kånkenryggsäck. ”Vill du se ut som en töntig lärare?” ”Äh, de är ju inne”, svarade hon.

Lärarna eller ryggsäckarna undrar jag?