Månad: april 2011

Det är inte bara religionen som är ”av män för män”. Det verkar som om Valborgsmässoafton är männens domän också. Jag promenerade iväg i kylan till den bättre förorten och där var det fullt pådrag på ängen. Ett gäng gubbar spelade jazz på den lilla scenen (väldigt bra gladjazz måste jag erkänna) och efter dem kom  för Valborg den obligatoriska manskören som sjöng in våren. Jag kan faktiskt inte påminna mig om att jag någon gång hört en damkör sjunga in våren, men jag har väl helt enkelt hamnat på fel ställen, eller? Efter kören var det dock en ung kvinnlig präst som höll ett trevligt vårtal och sen tändes elden av en man. Då gick jag hem och skippade att beskåda fyrverkeriet som förmodligen också handhades av en man. Jag var helt enkelt trött på att beundra de där männen. Nu undrar jag om våren ska fortsätta att vara så ojämlik?

Som lärare gäller det att förkovra sig i sina ämnen när det är lov. I snart trettio år har jag arbetat och den enda riktiga fortbildningen jag fått av skolan i ämnet religion är en halv dag med Jan Hjärpe och islam. Därför passar jag oftast på att besöka olika religiösa institutioner på egen hand när jag är ute och reser. Detta lov gick resan till Prag. Där ligger Europas äldsta synagoga. Den besöktes i tisdags under Pesachgudstjänsten av undertecknad med väninna. Det var en fantastisk upplevelse.

Synagogan heter Old- new-synagog  och ligger i stadens judiska del, Josefov. Synagogan byggdes 1270 och används fortfarande av stadens ortodoxa judar. Det innebär att män och kvinnor är skilda åt under gudstjänsten och att alla kvinnor har täckt sitt hår med antingen peruk, hatt eller sjal.  Inredningen av synagogan är enkel, med vitkalkade väggar, gamla träbänkar inne i rummet där männen vistas, några ord på hebreiska på väggen och någon Davidsstjärna som enda utsmyckning.

Männen huserade inne i  rummet av synagogan där torahrullarna finns och det som är själva gudstjänstlokalen. Vi kvinnor fick vistas i en korridor som löpte utanför gudstjänstrummet och kika in genom gluggar i väggen. Vi kunde med andra ord lyssna och se lite grann samt följa med i de böcker som fanns till hands med texten som lästes inne hos männen. De stod med sina bönemantlar över axlarna och kippor på huvudet, fast en del hade keps eller huvudet täckt med ett sjok tyg. Några män stod och snackade om annat medan rabbinen läste ur torahn medan andra koncentrerat följde med. Det var intressant att se hur olika deltagandet var. Lika odisciplinerat var det i korridoren utanför där vi kvinnor befann oss. Några sprang ut och in och andra följde med i texten en stund och pratade sen med varandra. Dock stod alla upp vända mot öster och bad tillsammans under en del av gudstjänsten. Undertecknad följde då med i texten och måste erkänna att texten var uppbygglig eftersom den handlade om att man aldrig ska ge upp, att allt ordnar sig och att man ska hålla ut och kämpa när olyckor och annat kastar sig över en. För en liten stund kunde jag faktiskt känna Guds närvaro. Det var bara de vitkalkade väggarna och rabbinens röst  som omslöt oss när han läste bönen på hebreiska och vi stod vända mot öster medan solen glittrade in genom de spröjsade fönstren.  Efter en timme fann väninnan och jag att vårt religiösa besök varat tillräckligt länge så vi gick ut samma väg som vi kom in. Jag måste tillägga att vi blev väldigt trevligt bemötta av både män och kvinnor och de sa direkt att det inte gjorde något att vi inte var ortodoxa judar. De var bara glada att vi ville dela det gudomliga med dem.

På påskdagen befann jag mig i Sverige och närmare bestämt metropolen Tierp. Där skulle medeltidskyrkan återinvigas efter en tvåårig renovering. Kyrkan är mycket vackert utsmyckad och min blick vandrade ständigt runt för att upptäcka något nytt i kyrkorummet. Psalmer, predikan, körsång och bön avlöste varandra. Och trots att jag både är döpt och konfirmerad fick jag ingen gudomlig upplevelse. Det var som om gud hade gömt sig bakom alla målningar, allt guld, alla ljus och blommor och de ganska ”kassa” psalmerna som varken har bra melodi eller text.

Ända sedan jag studerade ämnet religion 1978 – 79 har jag ansett att alla religioner är ”av män för män” och det kändes väldigt starkt i den ortodoxa synagogan där vi kvinnor inte ens fick vara med på riktigt. Men trots att det i Tierps kyrka var en kvinnlig präst hade jag hela tiden känslan av att det hon sa och gjorde inte angick mig för det pratades mest om Jesus och hans manliga lärjungar. Och det är ju också de som är avbildade i kyrkan. Kvinnorna kommer alltid vara frånvarande eftersom de ju inte fanns med från början.

När vi så klev ut på kyrkbacken, min mor och jag, och solen lekte i björkens spröda grönska visste jag att Gud finner man lättast ute i naturen i ensamhet. Det är också så jag lever. Naturen läker, ger hopp och styrka för fortsatt liv på jorden.

Det finns många som vet hur man blir lycklig. Här är en. https://www.expressen.se/halsa/1.2408363/11-steg-till-ett-lyckligare-liv 

Glad och lycklig påsk!

Paddelpremiär idag på Brunnsviken!

Och så kan jag kaxigt berätta att badsäsongen redan har börjat för min del, helt frivilligt. Efter en skön runda i skogen och en genomkörare av hela kroppen på ett utomhusgym i solen blev det bastubad med nakendopp i sjön. Vattnet var +4 grader och det var kallt, men skönt, speciellt efteråt. Prova vet jag!

Det finns människor som alltid ska tävla, som alltid måste vara bäst och som alltid måste hävda sig. Jag tycker synd om dem. Själv väljer jag mina strider eller tillfällen då jag kämpar. Ibland orkar jag engagera mig och kämpa för att vinna, men oftast känns det rätt oviktigt. Då struntar jag i om jag förlorar och det kan reta gallfeber på vissa.

Med åren måste jag erkänna att jag helt och fullt går in för att må bra och därför försöker se det som viktigast att prestera lagom så att jag håller hela vägen ut. Därför väljer jag mina strider. Ett projekt som inte betyder så mycket lägger jag ner lagom med energi på medan jag naturligtvis satsar om det gäller.

Har man som jag haft människor i sin närhet som engagerade sig till 100% i allt och därmed var på gränsen till utbrända hela tiden så vet man att det inte är värt det. Ingen vill tills slut vara i dessa människors närhet. Och vad har de då vunnit? Går inte det här livet i det långa loppet ut på att må gott? Att sprida glädje och att få andra människor att må bra?

En gång fick jag vid en utvärdering av ett projekt omdömet: ”Tack för att du tar så lätt på saker och ting” och ”Tack för att du får oss att skratta”. Dessa omdömen har jag sparat och tar fram ibland för att titta på så att jag inte glömmer vad som är viktigast i livet.

Man vet att åren har gått, när väninnan som nyss hade barn som gick på mellanstadiet, blivit farmor.

Om någon skulle fråga mig om jag ville styra ett stort företag skulle jag svara: ”Nej, jag har inte den kompetensen.” Inte heller skulle jag svara ja om någon frågade mig om jag ville sitta med i riksdagen.

Tyvärr resonerar alla inte så. Företaget Sverige kan man få styra med väldigt lite eller rent av utan någon utbildning alls. Visst finns det en eller annan människa som är streetsmart, som kan väldigt mycket genom att ha yrkesarbetat, men de som inte ens har det?  Många av våra politiker har varken studerat på högskola eller arbetat inom något yrke. De har gått ut gymnasiet med ganska undermåliga betyg (om de ens orkat gå klart) och sen gjort karriär inom politiken. När man tänker närmare på det är det förskräckligt. Jag som lärare vet att det skiljer mycket i hur en studiebegåvad elev resonerar och drar slutsatser jämfört med en som knappt orkar läsa en bok. Trots det sitter det i vår riksdag en hel massa människor som varken visat framfötterna i skolan eller i arbetslivet. Det är ganska förskräckligt är det inte?

Man stöter på dem lite här och var. De där människorna som alltid  halkar in på rasistsnacket. Jag brukar försöka undvika dem, men ibland tvingas man dela sin dag med dem. Då brukar jag, när de sprider en massa dynga om svarta, om zigenare, om judar…., säga ifrån och markera att jag inte tycker att det de säger är ok. Och så brukar jag argumentera också. Fast ibland orkar jag inte, utan slår dövörat till och försöker byta samtalsämne så gott det går. Och så tänker jag i mitt stilla sinne att om rasisten skulle lägga ner lika mycket energi på sig själv och sin egen utveckling istället för att tjata om hur dåliga alla de där grupperna som han/hon hatar är, skulle han/hon vara ganska framgångsrik. Varför väljer en del att stå och stampa och tjata om någon invandrargrupp istället för att utveckla sitt eget liv till det bättre? Det är en gåta för mig.

Vi är många som sett fram emot den här helgen. Det skulle bli sol sa dom och varmt vårväder. Jag såg fram emot en joggingrunda i solen eller kanske en långpromenad eftersom den där envisa förkylningen inte gett med sig riktigt än. Och kanske, kanske skulle jag sitta på balkongen en stund.

Det gör jag inte. Solen lyser med sin frånvaro, men det är ju som man säger: ”Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder.” Det är bara att dra på sig något varmare plagg och ge sig ut. Värmen och glädjen får komma inifrån istället.